Under mina fältstudier i norrländska glesbygder har jag fått en djupare förståelse för vikten av trofasthet i kyrkans liv och mission (Spåren i snön. Att vara kyrka i norrländska glesbygder, Artos 2015). I bygder där skolor stängs, affärslokaler gapar tomma och hus får stå och förfalla finns erfarenheter av att platsen inte har något värde. Budskapet från ett samhälle där det urbana är normen är att här ska du inte vara. Här finns ingen framtid. I sådana bygder kan kyrkan genom sin närvaro i form av människor, byggnader, kyrkogårdar, gudstjänster och andra verksamheter vara ett synligt tecken på något annat. I Guds ögon har varje bygd där människor lever sina liv ett värde. Just därför är trofastheten till platsen och de liv människor lever där en så väsentlig del av kyrkans identitet och mission.
Rowan Williams fördjupar i boken Silence and Honey Cakes, The Wisdom of the Desert teologiska reflektioner kring vikten av trofasthet för ett liv i Kristi efterföljelse. I ökenfädernas och ökenmödrarnas liv ser han en tydlig utmaning att vara närvarande i kropp, själ och ande och inte fly in i föreställningar om att det verkliga livet finns någon annanstans. Och han ser hur detta också återspeglas i Jesu liv:
Visst utför Jesus mirakler i sin tjänst men aldrig som substitut för det hårda kroppsliga arbetet att förändra hur människor ser på Gud, aldrig som substitut för kärlekens kroppsliga pris som når sitt klimax på korset.
På samma sätt som Jesus, så som det skildras i evangelierna, verkar i och genom den här världens begränsningar så bör vi också, enligt Williams, förstå hur Jesus verkar i och genom sin kropp kyrkan. Jesu trohet till sin kyrka innebär att Jesus verkar i och genom alla begränsningar, all skörhet och knasigheter som kan prägla de människor som han samlar kring sig.
Kyrkan är inte magi, hur mycket vi ibland skulle önska det, inte en del av verkligheten där våra problem får en omedelbar lösning eller särskilda uppenbarelser ger svar på alla våra frågor eller ger oss genvägar genom våra konflikter. Det är snarare och framföralt en gemenskap av människor […] en plats där det heliga tar tid och där den dagliga trohetens prosa, och ibland tristess, måste mötas och välsignas och inte döljas eller flys ifrån.