Kulturministern och vardagstro

Precis som Läsarna så har podden 60 minuter kommit tillbaka efter ett juluppehåll – och båda har ju dessutom den likheten att de sysslar med frågorna de eviga frågorna, eller kanske snarare frågorna om det Eviga. (Därav att vi uppmärksammmat den tidigare, här och här.) Öppningsfrågan till Malena Ivarsson i avsnitt 7 (ett väldigt bra samtal!) var exempelvis: ”Vem var Gud för dig när du var liten?”

Just före jul intervjuades kulturministern Alice Bah Kuhnke, och även där dök teologin upp:

Eric Schüldt: Hur hänger din syn på kulturen ihop med att du är kristen?
Alice Bah Kuhnke: Oj… Tja… Nu hade jag behövt vara teolog för att svara på det. Hur hänger min syn på kulturen ihop med… min tro. Jag vet inte. Nu måste jag… Jag vet inte… Hänger den ihop?

Det är ingen enkel fråga, såklart, och Bah Kuhnke gör ju inga anspråk på att vara expert – hon kallar sig bara kristen, helt enkelt, och beskriver sig dessutom som en lite okonventionell sådan.

Så följande reflexion är på intet sätt menat som en kritik av kulturministern, utan hon blir snarare ett exempel. För när jag hörde henne kunde jag inte låta bli att tänka på sociologen Christian Smith, som undersökt inte minst amerikanska tonåringars religiösa tro. Smith konstaterar att många säger att tron är väldigt viktig för dem, men när han ber dem bli specifika, förklara hur och varför den är viktig, då blir det svårare.

”Religion influences them religiously”, summerar han. Dvs. de går till kyrkan, ber bordsbön, ber aftonbön och avstår från uppenbart omoraliska saker som att mörda (!), stjäla och ta droger. Men tron påverkar inte deras vardag. Den är inte särskilt specifik, och när de får frågan vad religionen betyder i deras vardag blir svaren väldigt allmänna och abstrakta.

Precis som för kulturministern, med andra ord. Det är uppenbarligen svårt för många  kristna idag att knyta tron till vardagen på ett konkret och specifikt sätt. Vår moderna tro är så formad av  pietismens ”hjärtats tro” å ena sidan, och Luthers ”två regementen” å den andra. Den första abstraherar tron och reducerar den till en känsla, den andra ger teologisk motivationsgrund för att separera tron från våra vardagliga sysslor.

Följden blir en konturlöshet, som inte bara resulterar i ett försvagat vittnesbörd, utan också i att tron snart blir irrelevant även för oss själva. Och när någon väl dyker upp och frågar vad den rent konkret betyder för ett specifikt område i våra liv, då famlar vi efter orden.

 

Kommentera