Kristus, snödroppen

2013 utkom Catherine Pickstocks lilla skrift Repetition and Identity (Oxford, 2013). Ännu har boken inte lockat fram något större teologiskt gensvar, kanske därför att skriften inte är en följetång till After Writing (Blackwell, 1998), inte längre går under baneret «radikal ortodoxi», och för att den nu vilar merparten av sitt argument på det litterära och poetiska snarare än det grandiost idéhistoriska och «kritiska». Kanske också för att den är ett teologiskt gensvar på en annan bok som många teologer inte läst, Gilles Deleuzes Différence et répétition (1968). Liksom Différence et répétition anses Pickstocks senaste bok vara «svår», ett adjektiv som det slängts med i recensionerna, och som tyvärr alltför ofta fått agera rökridå för mer djupgående läsningar av Pickstocks egentliga tes, och det idémässiga i hennes argument.

Låt oss börja med Deleuze, den osaliga anden i Repetition and Identity. Deleuze följer Sigmund Freud och skiljer mellan en upprepning som är till förfång för livet, och en upprepning som gynnar livet. Den förra är en identisk, monoton repetition—le tic, dödsdriften; den senare är en icke-identisk, varierande upprepning—kreativitet, lustprincipen. Med stöd av Henri Bergsons vitalism introducerar Deleuze utöver dessa två en tredje upprepning, en ontologisk upprepning som (paradoxalt) «grundar» verkligheten genom att agera som dess esoteriska Ungrund; som den pulserande, vitala, mörka energi vilken, bortom alla dualiteter (gott—ont, Eros—Thanatos), utgör det radikala livet, den rena immanensen—ren, rå glädje och liv; ren intensitet. Denna upprepning återtar ständigt, men det den återtar är ren åtskillnad, differens, utan att låta skillnaden komma under likhetens herravälde.

Deleuze vidhåller att denna ontologiska repetition ligger bortom teologins platoniska begreppsvärld. Teologin (i figuren Kristus, som «rekapitulerar» hela skapelsen genom sin inkarnation) kan relatera enbart till begrepp om repetition, men inte till repetitionen (alltså skillnaden) som sådan. Pickstock accepterar merparten av Deleuzes kritik av upprepningsbegreppet, men vill visa att dess postmoderna nyläsning dramatiserar en falsk mysticism, en egentlig intighet (död, om än «vitalistisk»). Det som bejakas av Deleuze är ett slags monumental fatalism, och inte alls den positiva, extatiska kreativitet som dess författare skönjer bortom ogrundens horisont.  Jämför Gillian Roses för Pickstock tongivande kritik av Deleuzes bergsonistiska ontologi: «den Gud som svingar  [åtskillnadens] svärd … är obestämbar, är kvantitativ och inte kvalitativ intensitet. Hans enda utmärkande drag är Hans Vilja, som styckar upp denna intensitet olika var gång, godtyckligt och oförutsägbart. Kallet att bejaka en sådan skillnad avslöjar den passivitet som ligger till grund för den “aktiva” nihilismens kall: ty detta bejakande är en kapitulation till den högsta viljan» (Dialectic of Nihilism, 107-108). 

För Pickstock återfinns den sanna, kreativa och livsbejakande repetitionen förvisso inte i en lättvindigt triumfatorisk «identitet», men inte heller i en rörelse som flyr undan identiteten in i ett deleuzianskt neutrum (det problematiska univocitetsbegreppet). Den rörelse Pickstock bejakar är analogisk, den utspelar sig i ett mellanrum (jämför åter Gillan Roses middle), ett intervall där identitet inte innebär likhet eller mimik, utan ett aktivt, ständigt «deltagande» (participation) i livets källa. Till skillnad från Deleuzes ogrund är denna källa inte nyckfull och monstruöst esoterisk, utan uppenbarad och eskatologiskt esoterisk.Vi har sett den i Kristus, i treenighetens perikores, i det liv som gläder sig i och lider med världen. Där Deleuzes ontologiska repetition utmärker sig genom sin nietzscheanska likställdhet inför sin «skapelse» vågar Pickstocks kristologiska repetition relatera till sin skapelse, underkasta sig den, älska den. Däri den subtila skillnaden mellan dessa i grunden annars snarlika argument. 

Repetition and Identity följer Søren Kierkegaard snarare än Freud då den i sina slutkapitel utvecklar ett kristologiskt upprepningsbegrepp—och, i likhet med Kierkegaard, förlitar sig Pickstock ytterst på kyrkofädernas läsning av Kristus som skapelsens «rekapitulering» eller «återtagning». Till skillnad från After Writing, som i grunden är en apologia för kristen platonism, är Repetition and Identity en apologia för platonisk Kristendom. Kristus både uppfyller och förvandlar den grekiska kosmologin. Redan naturfilosoferna förstod att världen «återuppstår», att den, likt ett big bang, återgår till urstoffet. Men genom Kristus exploderas denna rent fysiologiska tro på apokatastasis (vilken f. ö. ligger mycket nära Deleuzes vitalistiska bergsonism). Återuppståndelsen är nu inskriven i en person, och eftersom denna person inte är neutralt phusis utan «livet» självt, innebär denna återuppståndelse ett infriande av det radikalt nya, oväntade, skillnaden i sig, i skapelsens tingliga (och, om man så vill, «identiska») hjärta (det som Pickstock, något lekfullt, kallar upprepningens «reologi»).  Det vi «väntar» på är inte längre, på fatalistiskt vis, the big crunch. Vi väntar inte längre, vi deltar i det nyas framfödande. 

Repetition för Pickstock är sålunda en matrix, en livmoder som ger liv och genom vilken livet slingrar sig—denna organiska rörelse består, till skillnad från Deleuzes flyende «linjer»,  av serpentiner, spiraler, snäckor, vågor. Serpentinen närmar  sig Deleuzes fascination för barockens snirklar och «veck» (les plis), men där Deleuze intresserar sig för vecket som ett uttryck för det rent manneristiska, värjer sig Pickstock mot det potentiellt sterila (och «neutrala») hos mannerismen, och vill istället återvända oss till vecket som (kvinnlig) matrix och omfalos, till det liv som inte utan självvåld kan abstraheras från sin egen utveckling (spiralen, s-kurvan). 

Titelblad från Hogarths The Analysis of Beauty, visande skönhetens s-formade linje som återfinns i Repetition and Identity.
Titelblad från Hogarths The Analysis of Beauty, visande skönhetens s-formade linje som återfinns i Repetition and Identity.

Repetition and Identity väljer att visa snarare än att bevisa denna upprepningens kristologiska ontologi. Visionen avslöjas redan innan förordet—den avslöjas i den suggestiva dikt, «The snowdrop sequence», med vilken texten inleds. Här återges kristi «upprepning» genom en tolkning av frälsningshistorien där det gudomliga ikläder sig växtlig skrud och träder ned i snödroppens spirande blad; träder in i livet genom födelsetraktens eskatologiska «trångrum» (narrow space). Som Gerard Loughlin anmärker är det med denna dikt—och inte med kapitlens slingrande utläggningar—som Repetition and Identity blir till «en gåva och ett tecken på den gåva med vilken den slutar: Guds självutgjutelse  i Guds skapelse och i dess tecknande, Guds icke-identiska upprepning i tingen och av tingen i världen och av våra ord» (Reviews in Theology and Religion 22/3: 265):

«Snödroppsskvensen»

I den första månaden, då räfflad snårtrakt

möter det välvda ljuset,

kom han, helt utan gömställe.

Han byggde ett hus av is,

likt glödgat glas, utblottat;

hur han rengjorde sina flaskor!

Och ställde sina diminutiva alambiker

på led, medan den lysande

diagonalen hölls tom. Därefter

framträdde hans meddelanden, liksom okodade, i rena

stavelser i vitt och grönt.

Deras trådar och baljor,

erinringstecken på den blanka

uppriktighetens udde,

skänkte varken synbart djup eller

annan plats bakom vilken ögat kunde

ledas. De kom enbart för sig själva,

inte någon annan, så tycktes det,

framträngda av en orimlig tur

genom tundran.

Vem kan väl säga

vad som skedde i den

andra månadens

trångrum?

Pärlade sig hans teater av små tecken

(nu försvunnen) mot himlabågen deras framhävda

betydelse? Blev deras hemlighet

tydligare mot bakgrunden av en bitter

vind som besvor sitt herravälde,

och, alltjämt den sökte kuva, fann sanningens

kronbräm nicka och vinka, svävande,

som om den i sin skörhet kunde håna genom

en knappt förnimbar blomaxel?

Vinterns egen trädgård av bokstäver, liksom hans 

schattering av landskap och hölster,

sluttar inför vårdagjämningen

sin brytbara betydelse:

hur trädgårdsmästaren läser och läser om!

Hur utsprången strimlar kring henne

i cirklar! Svagt

veck av grönt, profet av

renklo, vars gömda vecks

kammare en värld

förtiger, stavar tyst mig

själv. I deras vårdslösa justering,

vems nogräknade släktskap av beståndsdelar är det som

lånas? Och vem har samlat in dessa

grafem, dessa pappersaktiga högblad, till att vidga och

sträva till tecken, vitgröna klockformade valv som

sträcker sig ut i kodens rymd?

Ja, vem? frågar den tredje månaden.

Och böjer på huvudet inför sitt eget spännvidds

ider, förseglar sin pakt med tidens hörn:

så att det hon verkar

försaka i förväg kunde formas under

gårdagens anhållande, och morgondagens

sorgesamlingar, av vilka dessa skyddade

stjälkar, dessa intigheter, i sig själva är

en del.

Tecknen förhäver sig,

plymresta till hålkälshimlarna

ovan; livsträliga bladtrådar

förverkar gullvivan med ett enda dygn,

drar sig tillbaka; men är inte deras pollenblåsta

löften beströdda över varje

ellips? En sådan förbisedd lövsprickning, gömd

också här från ögnande blickar!

I sidosprång, runt och

runt, bebådar och skyndar voltsteg

mot dagens halvrundlar,

stiger upp och trycker in, samlar och

dividerar, lovar marginalens

tro! Hur de vänder och vrider sig

omkring! Linjerat och krökt

faksimil, förtjusningens

predikament. Dröj kvar i detta mellanrum,

utplattad, dagslångt ympande

av typer och spår; ett sådant ljuvligt

försvinnande, om det inte vore för att, i hennes dunkla

förlossning, en skarpare utvidgning

borde binda.

 För mottagningen av Repetition and Identity, hänvisas den intresserade läsaren till: Syndicate Theologys webbevent; samt recensioner av Paul Williamson (mars 2014), Patrick Madigan (2014)Gerard Loughlin (juli 2015)Oliver James Keenan (maj 2015) och Travis Ables (oktober 2015).

Kommentera