Knausgård som teolog

Rubriken är missvisande, men det är märkligt att Knausgårds andra roman En tid för allt (2004, svenska 2006)  inte ännu fått kultstatus bland teologer (kanske jag har missat det). Här har vi alltså inte bara en roman som återberättar Bibelns berättelser av en av vår tids mest firade författare, utan en roman som till en stor del alltså utgör en (fiktiv) teologisk studie. Boken har tydliga paralleller med Göran Tunströms roman Tjuven, som också innehåller långa sjok av pseudoakademisk text, men Knausgård gör studien till romanens själva form. Största delen av boken är alltså en slags akademisk  läsning av en (fiktiv) tidigmodern studie om änglarnas natur och historia. På Knausgårdskt manér svävar denna studie ut i långa narrativ utågende från några bibelberättelser där änglarna figurerar, och på slutet tar boken en annan vändning. Men en stor del av boken består av denna typ av passager:

För Basileios var den springande punkten att det bara var vår kännedom om sanningen som framstod som ny, inte sanningen i sig själv. Det tvingade honom att argumentera på två fronter. Å ena sidan mot antikens filosofi och världsbild (som han ändå, på ett djupare plan, förde vidare), å andra sidan mot judendomen. Eftersom judarna läste den Heliga skrift utan att erkänna Kristus, och denna läsart, som existerade sida vid sida med hans egen, så ovedersägligt var äldre, blev både det historiskt nya med föreställningen om Kristi oföränderlighet och omskapelseprocessen från lekamen till ande synlig.

Det här är givetvis spännande för en teolog av flera orsaker. Först rent praktiskt – hur har Knausgård lyckats med detta? Enligt bokens narrativ är texten vi läser ett diskuterande referat av en existerande text med djupgående teologisk reflektion, analys av kyrkofädernas texter och Bibeln. Och det är förstås en smal sak för en duktlig författare att göra ett sådant referat. Men: denna text existerar inte! Knausgård måste alltså ha läst sig in tillräckligt på det källmaterial den fiktiva texten använder, för att kunna göra ett fiktivt referat på den. Det är mycket imponerande. För även om tolkningen är mycket originell, är den inte alls orimlig, med undantag av några punkter. Det tar fasta på verkligt existerande oklarheter både i bibeltexten och i kyrkofädernas reflektion. Knausgård bedriver alltså, i romanens form, verklig teologisk reflektion. Han har givetivs använt sig av moderna studier, vilka vet jag inget om. Men det är likväl en imponerande insats.

Men ännu intressantare är i mitt tycke är det teologiska språk som Knausgård åstadkommer. Han skriver ett slags akademisk prosa, men med hela den språkliga spänst man förväntar av en författare av hans kalliber. Dvs, han lyckas skriva en text som inte bara är fejkade akademisk text, utan faktiskt utför det arbete en akademisk text förväntas utföra, men så att resultatet blir en roman åtminstone jag närmast slukar.

Boken kunde med andra ord med fördel användas som kursmaterial i kurser i akademiskt skrivande.

1 thought on “Knausgård som teolog

  1. Han har ju även jobbat med den nya översättningen av bibeln till norska, som stilistiskt sakkunnig. För övrigt är Hitler-essän i Min Kamp 6 även den bra hjälpmedel i hur en skriver akademiskt.

Kommentera