Ordet klimatångest är inte helt nytt (Språkrådet uppmärksammade det bland sina nyord redan 2007) men syns överallt denna höst.
Också i Tidningen Dagen läser jag nu om klimatångesten. Det är mycket gott varje gång klimatfrågorna uppmärksammas, med tanke på hur förbluffande tyst det är om saken i kristna medier och i kyrkornas undervisning, men som kristna har vi också tillgång till en bredare språklig repertoar och behöver inte begränsa oss till modeordet ångest.
För även om klimatförändringarna säkert väcker en hel del ångest, undrar jag om inte ordet börjat användas som samlingsbegrepp för en hel rad olika upplevelser och erfarenheter, där just ångest inte alltid är den viktigaste beståndsdelen.
Vad gör det med vår upplevelse av till exempel sorg, ilska eller kampvilja om den ständigt får stämpeln ångest, så att den förläggs till den helt privata sfären och betraktas som något ont som ska bekämpas, och inte som en positiv förändringskraft?
Själv ser jag i alla fall väldigt många tecken på inte bara ångest utan också botfärdighet och längtan efter botgöring och omvändelse i relation till skapelsen. Jag ser det hos människor jag möter och hör talas om, både här i min stad och runt om i världen, både bland kristna och i samhället i stort.
Begreppen botgöring och botfärdighet hade kanske en dyster klang för många under 1900-talets leva loppan-dagar, men kanske är det helt rätt ord för den generation som nu inser att de kommer att få tampas med konsekvenserna av sina föräldrars lättsinniga och kortsiktiga livsstil?
Botfärdighet är inte ett statiskt tillstånd som ångest, inte ett symtom som ska lindras, utan en inre kraft och en vilja till förändring och bättring (dvs. bot).
Under den sena medeltiden bildade botgörarna en enorm folkrörelse över hela Europa, när de organiserade sig i exempelvis franciskanorden, där de lovade att avsäga sig alla fördelar och förmåner för att leva enkelt och i fred med alla, som allas tjänare och som minoriter, samhällets minstingar. S:a Klara av Assisi hörde till dem som fick strida hårt med kyrkans ledning för rätten att leva i enlighet med den heliga fattigdom hon kallats till, innan hennes vittnesbörd drog till sig många efterföljare.
Ekar inte något av de första franciskanernas rop i dagens klimatrörelse, där barnen trätt fram som dem som talar om det akuta behovet av just försakelse och radikala offer för världens skull, och visar hur dessa offer kan se ut?
I den 15-åriga profeten Greta Thunbergs röst hörs ingen ångest, bara beslutsam botfärdighet och den kraft som fullkomnas i svagheten.