Avsnitt 4 av Läsarpodden finns nu ute på Dagen.se och på Itunes. Boken som vi diskuterar är Släpp fången loss! ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier (Verbum).
KG Hammar har förlänats en fyllig wikipedia-sida, som listar biografiska detaljer och en del av de ”kontroverser” han varit inblandad i. Den hittar man här.
När vi talar om kommunikatören KG Hammars nämner vi hans bok Det som hörs. Ett predikoteoretiskt perspektiv. Den är från 1985 och finns numera att uppbringa på antikvariat.
Den nicenska trosbekännelsen, som vi återkommer till rätt mycket, kan man läsa här. Apofatisk teologi, som är viktigt för Hammar och i den kristna traditionen i allmänhet, kan man läsa mer om här. En av de viktigaste teologer som utforskat detta tema är Dionysios Areopagiten, som bl.a. presenteras av teologen och historikern Andrew Louth
Louth har för övrigt också skrivit en fantastisk bok om den kristna traditionen, något som vi sedan kommer in på. Det är för övrigt en bok som jag är väldigt påverkad av: Discerning the Mystery. An Essay on the Nature of Theology. (Jag betraktar den nog fortfarande som den bästa teologiska bok jag läst.)
Liberalteologi kan man läsa om här. (Angående kopplingen mellan väckelse & liberalteologi så var en känd liberalteolog uppvuxen i väckelsetraditionen Friedrich Schleiermacher, som växte upp som herrnhutare.)
Flannery O’Connor är en amerikans katolsk 1900-talsförfattare. Hennes samlade verk – som ryms i ett band, hon dog relativt ung – finns här. Storyn som jag nämner – O’Connors ord om nattvarden: ”Well, if it’s a symbol to hell with it” – finns återgiven här.
Den inflytelserike liberalteologen Paul Tillich presenteras här. Ett av hans mest kända verk är The Courage to Be (Modet att vara till) som finns här. Thomas av Aquinos analogi-tanke kan man läsa om här. Det finns för övrigt en stor diskussion inom samtida teolog om analogia entis – ”the analogy of being” – se till exempel denna artikel, eller Läsarnas egen Sebastian Ekbergs examensarbete.
På slutet kommer vi in på Francios Lyotard och hans bok ”Det postmoderna tillståndet” som man kan ladda ner här.
Till nästa gång: Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitsj och hennes bok Tiden second hand. Slutet för den röda människan. Den handlar om sovjetryssland, eller ännu mer ”sovjetmänniskan”. Vad var det att leva i Sovjetunionen, i ett kommunistiskt samhälle? Hur såg vardagen ut, vilken slags kultur var det och vad ser vi angående vår egen kultur när vi speglar oss i den?
Tack för denna spännande podd! Instämmer med ovanstående, att den är den mest hörvärda hitintills!
Särskilt intressant för mig var Halldorfs reflektion över hur äldre och yngre generation kan påverka personers uppfattning och upplevelse av (kristen) tradition, dvs huruvida man uppfattar tradition som något (till synes) negativt/problematiskt (K G Hammar enligt Halldorf) eller positivt/befriande (Halldorf själv) – det har fått mig att fundera! Jag tror att ni är något på spåret här men kan inte riktigt sätta tummen på vad än.
Positivt också att ni inte fördömer ”liberalteologi” rakt av såsom skett och sker i inlägg av andra skribenter på läsarna. Eller gör gällande att K G Hammar borde komma med ”blommor och vapen” i stället för ”blommor och ljus”, såsom skedde i ett inlägg här nyligen. Däremot verkar ni gilla att lansera K G Hammar som Sveriges mest kända ”liberalteolog”. Men, kallar han sig själv så i boken? Eller är det ett mer eller mindre ett krav bland fackteologer idag att man bör sätta in människor i bestämda fack, som vore de burkar med en etikett på? Vad sätter ni i så fall för etikett på er själva som teologer om man nu får vara nyfiken och fråga?!
I er kritik av Hammar hävdar ni också att det inte är historiskt korrekt att säga att kristendomen skulle ha genomgått en fundamental förändring i sin övergång från en mer judisk-hebreiskt kontext till grekisk-hellenistisk. Vad grundar ni det på?
Er kritik tycks vidare förutsätta att det finns en kvalitativ skillnad mellan tradition (klar positiv klang) och metaforer (jämförelsevis mer negativ klang), men är det riktigt/relevant? Är det inte snarare fråga om en kvantitativ gradskillnad, den ena liten och den andra större (metafor)? Är inte, när allt kommer omkring, även ”tradition” och t om ”verklighet” ytterst sett metaforer, bara mycket större sådana? Eller är jag alldeles ute och cyklar i cyberrymden här?! 🙂
Kul att du gillade avsnittet. Jag kan inte påminna mig att han kallar sig liberalteolog i boken, men det är väldigt tydligt att det är i den traditionen han står, och jag antar att orsaken att vi betonar det så starkt är att det är ett intressant ämne att diskutera… 🙂
När det gäller den antagna helleniseringen av kristendomen så är historikerna idag rätt överens om att judendomen var rätt ordentligt helleniserade redan vid Jesu tid, och att det grekiska därmed inte kan betraktas som ett främmande element som kommer till senare. Dessutom var det grekiska tänkandet mycket mera mångfacetterat och varierande än den här dikotomin ger sken av. Så att varken det ”judiska” eller ”det grekiska” var så renodlat som t.ex. von Harnack, som man ofta förknippar med tanken, tänkte sig. Historien är, som man säger, messy. Eller råddig som vi säger i Finland.
Det där med tradition och metaforer vet jag inte riktigt hur jag skall förstå, jag tänker att vi inte ställer dem mot varandra, utan tanken är väl snarare att traditionen bl.a. består av en mängd metaforer, det vi är mera skeptiska till är att vi så lätt kan hitta på nya metaforer som kan ersätta dem traditionen tillhandahåller. Och jo, allt språk är metaforiskt i någon mening.
Tack för seriöst och spännande svar.
Visst kan det vara intressant att diskutera liberalteologi. Det störande och problematiska med detta är dock för mig att uttrycket som regel är negativt belastat och som regel använts som ett skällsord för en person snarare än en saklig beskrivning av en teologi. Ni nyanserade detta på ett bra sätt i podden – inte minst genom att mot slutet av den även föra in mystikern K G Hammar i samtalet. Ändå är jag själv betänksam till ert sätt att kalla Hammar “liberalteolog” av ovan angivna skäl.
Kan även hålla med i beskrivningen om den antika historien som mer messy – rörig eller råddig(!) – än vad vi vanligen föreställer oss den och att det grekiska tänkandet som en följd av detta kan ha varit “mera mångfacetterat”.
Likväl tycker jag att ni gör det lite för enkelt för er här. Att något sker med den kristna tron när den får en grekisk/hellenistisk språkdräkt och når utanför Jesu hemland tycks mig mer eller mindre ofrånkomligt. Att de första kristna faktiskt lät det ske och inte på ett strikt ortodoxt och dogmatisk sätt behöll den hebreiska språkdräkten för sin tro är för mig en synnerligen fascinerande historia och den tilltalar mig. Med ett nytt språk följer vanligtvis också en ny kultur att relatera sig till och det är då spännande att se hur det här sker.
Här är ett exempel som ni kan fundera på. Efter första århundradet tycks Jesus inte längre kallas “rabbi” utan snarare “herre/n”. Om vi teologer inte ser denna förändring, avspeglad och antydd i de kristna antika texterna, är risken står att vi avjudaiserar Jesus. Följden blir lätt att vi får den antijudendom/antisemitism som kristen västerländsk teologi länge låtit sig präglas av på ett förödande sätt och stundom så fortfarande.
När Jesus på trehundratalet med Konstantins framträdande även får en romersk togadräkt och Guds rike i mer eller mindre grad likställs med det toppstyrda romarriket sker en fundamental förändring av den.
Utvecklingen av kristna trosbekännelser och dogmatik om därefter sker i allt raskare tempo i kristendomens historia tycks mig sakna en klar parallell i Jesu Bibel även om självklart själva brottningskampen med tron finns även här – fast mer i berättelsens form än i lärosatsernas (skulle nog jag säga – här i viss likhet med Hammar). Därmed inte sagt att dogmatiken kan sakna goda skäl för sig om den används i rätt situation och på ett sunt sätt. Man må som goda traditionsivrare hävda att filosofin bara varit tjänare till teologi (“philosophia est ancilla theologiae”) eller hysa något annat argument för denna utveckling men om man med detta vill säga att ingen större förändring skett med kristendomen i historien och att filosofin av sed måste vara den enda tjänarinnan i historien höjer jag nog mina små ögonbryn igen. 🙂
När det gäller K G Hammars tal om nya metaforer är jag i viss likhet med er lite osäker på vad han egentligen menar med detta. Men, exemplet jag angivit ovan, att Jesus från Nasaret inte längre kom att kallas rabbi när utan snarare herre/n när den kristna tron nått ut i romarrikets diaspora skulle väl kunna vara ett exempel på ny metafor, föreställer jag mig. Eller för att ta ett annat exempel ur den stora högen av kristen tradition – en inte helt oviktig sådan förresten – homoousios i Nicenum. Det är ett nytt ord som inte finns i Bibelns värld vad jag vet – likväl fördes det in i den kristna traditionen.
Förresten kan jag nog även undrar om inte K G Hammars eget bidrag i slutet av boken, som som ni även berör i podden, kan ses som en ny metafor av Gud. Detta trots att Hammar här tveklöst använder sig av en gammal och bekant föreställning om Gud, nämligen Anden. Men, genom att föreslå oss att ändra ordningsföljden i vårt sätt att tänka kring de n treenige Guden och göra Anden till den första metaforen av Gud så förändras – i alla fall för mig – även bilden av Gud. Jag kan just nu inte riktigt förklara hur eller varför, men upplevelsemässigt är det så för mig och jag börjar rentav undra om K G Hammar på sina gamla dar gått och blivit en ny pingstvänsteolog. 🙂
Slutligen kan jag undra om det inte vore bättre att tala om kristendomen som en “levande tradition” än rätt och slätt tradition som ni gör. När du nu dessutom förtydligar för mig att ni inte vill ställa tradition och metafor mot varandra så kan jag som läsare inte annat än hoppas på att traditionsivrarna Halldorf/Hagman succesivt närmar sig metaforvurmaren Hammar och kanske skulle termen “levande tradition” kunna vara ett uttryck för ett sådant teologiskt brobygge 🙂 För inte menar ni väl ändå att den kristna tradtionen skulle vara död och att nya metaforer därför bör undvikas i den? När tog den kristna traditionen och uppenbarelsen i så fall slut? Och hur förklarar ni i så fall det första skiftet jag nämnt ovan, det mellan att kalla Jesus “rabbi” och “herre/n” eller för den delen de kristna teologernas nya användning av “homoousios” på trehundratalet i Nicenum (det första utombibliska kyrkomötet i raden av andra)? Eller menar ni att dessa teologer i stället borde ha hållit sig till de redan etablerade metaforerna i den gamla traditionen, precis som ni rekommenderar Hammar att göra och att NIcenum var ett olyckligt avsteg från detta? Eller hur motiverar ni egentligen er skepsis mot nya metaforer för Gud? Använder sig Gud bara av döda språk och inte levande språk? Är det bara metaforer som är gamla som gatan som duger åt Gud?
Vad skulle ni säga till någon som bestämt hävdar att Tillich inte var liberalteologi?
Jag är fullt medveten om att det är vanligt att ord har flera, näraliggande betydelser, men för oss stackare som försöker skaffa oss begrepp blir det virrigt. Får mig att tänka på vad jag någonstans läst: ”jude” kan syfta på
ä) religion
b) etnisk grupp
c) ett skällsord på ryska …