Jag skriver om Foucault, konst och liturgi just nu, men jag har kommit in på ett stickspår. Under några dagar lever jag i den ryske konstnären Wassily Kandinskys tankevärld såsom han framställde den i Om det andliga och konsten 1910.
(Jo, Kandinsky inspirerade Foucault, så det är inte helt bortkastad tid för mig att läsa honom. En konstfakultet i Moskva har dessutom visat sig törsta efter kunskap om Kandinsky, Foucault och samtida teologi och har därför dragit in mig i ett forskningsprojekt. Vad lär vi oss av detta? Jo, att det kan löna sig att ge sig hän i totalt teologinörderi.)
Om det andliga i konsten gavs ut i Sverige 1970 och det var inte helt lätt för Ulf Linde—en av dåtidens hetaste kulturkritiker och självklart klädsamt ateistisk och kyrkokritisk—att skriva förordet. Han var uppenbarligen helt såld på Kandinsky men han hade svårt att stå upp för det, och att förklara varför. Så här skriver han:
”Ordet ”ande” har kommit att bli i det närmaste omöjligt i svenskan—det har kommit att lukta kolportör. Men vill man läsa Kandinsky måste man vänja sig vid det ordet.”
För Kandinsky är dock anden inget som helst problem. Anden och andligheten är den stora möjligheten, för att inte säga det stora kallet. Konstnären ska följa anden, allt annat är att svika det konstnärliga uppdraget. Att som konstnär verka i samklang med det andliga är att skapa konst i en harmoni som övergår vårt förstånd. Det är inte en harmoni av det stillsamma slaget, utan den andens harmoni som utmanar våra föreställningar om världen, tingen och Gud. När jag läser om hur han beskriver den konstnärliga verksamheten tänker att han hade kunnat skriva en lärobok i homiletik när han ändå var igång:
“Den inbördes kampen mellan toner, den förlorade jämvikten, vittrande “principer”, överraskande trumslag, undran som stegras, mödor utan urskiljbart mål, en längtan som i sin tygellöshet helt slits sönder, motsättningar och motsägelser—detta är vår harmoni! En komposition som tar fasta på denna harmoni är en sammanställning av självständigt existerande färger och former, utvalda av inre nödvändighet, ur vilkas gemensamma liv en ny helhet uppstår: bilden själv.”
“Det enda viktiga är dessa delar.”
“Allt annat är biklang.”
Amen, Kandinsky!
Så otroligt intressant. Nu har vi ännu mer att prata om. Vad gör du med Kandinskys revolt mot materialismen? Han ville väl nå det transcendenta och menade att konsten i väst hade blivit fast i materialism?