Kan vi enas om att vi tillhör varandra?

I somras publicerade New Yorker reportaget The Death Treatment, om situationen i Belgien sedan aktiv dödshjälp blivit möjligt inte bara för personer i livets slutskede, utan också för dem som bedöms som ”obotligt” sjuka i exempelvis depression och andra psykiska sjukdomar, och för svårt sjuka barn. Lagstiftningen och rörelsen som bildat opinion för den och fortsätter arbeta för utvidgningar av den är mycket ideologisk och knuten till de ateistiska idéorganisationer som i belgisk lagstiftning är likställda med trossamfund. För dödshjälpslobbyn är det en mänsklig rättighet att få välja ”en värdig död”. Reportaget följer sonen till en deprimerad kvinna som fått en dödlig injektion på en självmordsklinik. Han försöker driva en rättsprocess mot läkarna som hävdade att hon behövde hjälp att dö; själv menar han att hon i stället behövde hjälp att försonas med sina barn och barnbarn, som inte fick veta något i förväg, men vars porträtt hon höll i famnen när hon dog.

Reportaget väcker mängder av frågor och är upprörande på många plan. Det skrivs långa böcker i detta komplexa ämne (Merete Mazzarellas understreckare från den 15 augusti nämner ett par), men för att inte flyta iväg alldeles tänkte jag försöka stanna vid de grundläggande frågorna om huruvida vi som individer har möjligheten att avgöra värdet hos vårt eget liv och därmed rätten att avsluta det.

Som kristna kan vi använda religiösa argument för att svara nekande på denna fråga. Vi kan till exempel säga att vi tillhör Gud, inte oss själva. Det är Gud som har gett oss livet, och det är bara Gud som har den förmåga att överblicka hela tillvaron som krävs för att kunna avgöra om vårt liv är värdefullt. Eftersom Gud har skapat oss och gett oss liv – och fortsätter att ge oss varje hjärtslag och varje andetag som ryms i det liv vi får – kan vi dock vara säkra på att våra liv är värdefulla i hans ögon. Det innebär inte att våra liv inte kan rymma fruktansvärd smärta och ofantligt lidande. Tanken på självmord kan då, som Peter Englund beskrev saken när han intervjuades av Eric Schüldt, fungera som en tröst, oavsett om vi är religiösa eller inte. Gott så. Men principiellt kan vi försvara livets absoluta värde och mening utan att göra anspråk på att själva kunna fastslå vari detta värde och denna mening består. Jag får bara ta emot livet, oavsett hur meningslöst det känns – jag måste inte ha ett svar på vilken funktion mitt liv fyller. Existensen i sig är ingenting som måste utvärderas. Dessa tankar kan antagligen delas av människor som tillhör olika religioner, troligen också av en del privatreligiösa.

När frågan om livets värde och vår eventuella rätt att bestämma över liv och död hamnar på en politisk nivå, som i fallen aktiv dödshjälp eller suicidprevention, då kan vi dock inte använda religiösa argument i ett sekulärt samhälle. Hur kan vi då hävda att vi inte skulle ha möjlighet att själva bestämma huruvida vårt liv är värdefullt och därmed rätt att begära att få avsluta det?

Relationers grundläggande betydelse för oss människor och andra flockdjur (kanske i synnerhet däggdjur, som ju utvecklar en särskild närhet till föräldrarna under den första tiden i livet) är ingenting vi behöver religion eller teologi för att inse. Behovet av andras närhet uppmärksammas av både naturvetare och humanister – och förstås inom den medicinska praktiken: när en patient ligger för döden ser exempelvis vården till att någon sitter bredvid henne dygnet runt. Vårt behov av varandras närhet tycks vara erkänt i en sådan situation.

Som språkvetare har jag inspirerats mycket av Michail Bachtins tankar om dialogens och därmed relationernas primära betydelse. Allt vi säger är ett gensvar på tidigare yttranden, och samtidigt framåtriktat, i förväntan om vidare respons. Vem vi vänder oss till är helt avgörande för hur vi agerar. Så grundläggande är relationerna till andra för våra möjligheter att tänka, känna och utvecklas, att när vi tänker tyst gör vi också detta i en inre dialog där vi intar olika positioner och liksom avbildar det mellanmänskliga samspelet i vår inre tankevärld. Bachtins idéer, och teorier som är nära besläktade med dem, används flitigt inom både språkvetenskap, psykologi, sociologi, filosofi och konst- och litteraturvetenskap; bland annat har de belagts av empirisk forskning om hur vi organiserar våra samtal. Utifrån ett Bachtinskt perspektiv och för de flesta språkvetare i dag är det givet att en deprimerad människas beskrivning av sina problem och behov kommer att utformas mot bakgrund av hur samtalet med läkaren ramas in och utvecklas och de förväntningar hon där uppfattar, med mera. Men det är utifrån detta perspektiv också problematiskt att tala om individen som den primära enheten. Det går inte att föreställa sig en människa som inte lever i relation till andra människor; relationerna finns så att säga till före individen.

Som kristna skulle vi kunna tolka detta samspelets fundamentala betydelse som ett uttryck för att vi är skapade till den treenige Gudens avbild och därmed med nödvändighet är relationella varelser, skapta för gemenskap. Men om vi hoppar över denna tolkning och återgår till frågan om hur vi utan att blanda in Gud kan neka människor rätten att ta sina liv – borde vi då inte kunna hävda att nej, vi har inte denna rätt, eftersom vi inte är isolerade varelser utan finns till i relation till andra, och det därmed inte bara är vi själva som påverkas av ett sådant beslut? Många människor i vår omgivning kommer att påverkas. Även om vi inte har så många sociala kontakter kommer de vi ändå har kontakt med att bli drabbade – kanske människor vi inte själva tänker på, som bryr sig mycket om oss utan att vi vet om det. Självmord, assisterat eller ej, orsakar lidande för dem som lämnas kvar – också om vi är gamla och sjuka och ändå inte hade haft lång tid kvar att leva, och också om våra relationer är såriga och komplicerade. Är det självklart att min erfarenhet och upplevelse av att min väns liv är värdigt och värdefullt inte skulle kunna väga lika tungt som hans egen uppfattning om att det inte är det?

När vi är deprimerade kan vi kanske inte uppfatta vår betydelse för andra; det ingår kanske i sjukdomsbilden att vi betraktar oss som fullständigt umbärliga, som en belastning för världen. ”De kanske blir ledsna först, men i det långa loppet mår de bättre av att slippa mig”, kanske vår sjuka röst hävdar i den inre dialogen. Drabbas vi av en svår sjukdom som för första gången i vårt vuxna liv gör oss svaga och beroende av andras hjälp kan det förstås sätta fart på självkritiska inre röster som menar att det vore bättre, ”värdigare”, att dö fort och kontrollerat. Men politiska beslut bör fattas av friska röster.

Läkarna i reportaget hävdar att de hjälper människor genom att utplåna deras lidande. Men utplånas verkligen lidandet för att ett liv släcks? Överförs det inte i stället på andra? I en scen värdig ett klassiskt drama får den sörjande sonen till ett möte med de berömda läkare som gav hans mor giftinjektionen. Deras kyliga bemötande gör honom så upprörd att han börjar skrika: ”You went along with the madness of my mother! You went along with her tunnel vision, her defeatism. You’ve just taken away the suffering of one person and transposed it to another!”

Kan vi förstå den personliga krisen som en relationskris – ett resultat av en onaturlig isolering, en brist på gemenskap och närhet? Kan vi förstå dödshjälpslobbyns strid för ”rätten till en värdig död” som ett uttryck för att denna isolering har normaliserats? Kan vi bemöta lidande och uppgivenhet med initiativ för att stärka och återupprätta ömsesidiga, respektfulla och nära relationer?

Kan vi ta emot varandras hjälp att uppmärksamma det förunderliga i varje ögonblicks spel mellan skuggor och ljus?

När vi inte kan enas om att vi tillhör Gud, kan vi enas om att vi tillhör varandra?

1 thought on “Kan vi enas om att vi tillhör varandra?

  1. Tack Alva! ”Ingen människa är en ö…..” (John Donne)
    ”I am involved in mankind, so therefore never send to know for whom the bells toll, it tolls for thee”

Kommentera