Judith Butler och teologin

Säga vad man vill om Judith Butler, men rik på referenser är hon. Många kopplar nog ihop hennes namn med queerteori, poststrukturalism eller möjligen politiskt teori. Hon är troligen en av de mest välkända intellektuella idag, i varje fall inom dessa fält och det finns gott om akademiker som tar henne som teoretisk och metodologisk utgångspunkt, så även teologer. För det mest handlar det då om queerteologi och normkritiska perspektiv från ett teologiskt håll. Judith Butler själv har dock inte visat något intresse för teologi i sina texter. Det närmsta är möjligen hennes användning av Emmanuel Levinas (som även teologer som t ex David Ford gärna använder sig av).

Nicolas Malebranche

Jag trodde i min enfald att det även skulle fortsätta vara fallet. Men intressant nog innehåller en av artiklarna i Judith Butlers bok Senses of the Subject från förra året en analys av, håll i er nu, Maurice Merleau-Pontys (1908-1961) fenomenologiska tolkning av Nicolas Malebranches (1638-1715) teologiska resonemang om vidrörandet.

I mångt och mycket håller Butler sig till att återge hur Merleau-Ponty resonerar utifrån Malebranches argumentation om vidrörandet. Detta är mycket intressant i sig då Malebranche skrev i polemik emot Descartes. Malebranche lyfter då fram vidrörandet och känseln som en mer grundläggande väg till kunskap och själv-insikt är det kritiska resonemanget och förnuftet. I Merleau-Pontys tolkning, som Butler framställer den, innebär detta att det är först i vidrörandet som vi blir medvetna om vår känsel och därmed oss själv. Vår självmedvetenhet kommer då alltså ”utifrån” vid själv berörandet. Hos Malebranche går detta tillbaka till tanken att vi berör för att vi först blivit börda. Den som först berör hos Malebranche är Gud och i denna tankemodell är det inte minst så att vi älskar för att Gud först älskade. Kärlek uppstår alltså inte som ett inre attribut hos oss som människor, utan först när vi blivit älskade kan vi älska.

Anders Nygren har uttryck en intressant tanke utifrån en liknande tankemodell. Och något som kanske även är provocerande i dessa dagar när vi så snabbt talar om människans okränkbara värde (men mindre snabbt applicerar detta på andra än de vi emotionellt känner samhörighet med!). Nygren skriver i sin Den kristna kärlekstanken genom tiderna,988698_10153086836595307_1182548171_n

I förhållande till människan är den gudomliga kärleken ”omotiverad”. När det säges, att Gud älskar människan, så är detta icke ett omdöme om hurudan människan är, utan fastmer ett omdöme om hurudan Gud är.

Vad det gäller människans värde betyder det att, som Nygren skriver något senare,

Agape konstaterar icke värde, utan skapar värde. Agape älskar, och tilldelar därigenom värde. Den av Gud älskade människan har icke något värde i sig själv; det som ger henne värde, är just detta, att Gud älskar henne.

Som sagt, provocerande när hela vår moral tycks vara uppbyggt på ett inneboende mänskligt värde. Enligt Nygren finns det inget sådant värde som inte har skapats i det att Gud först älskat oss. Nu kanske det lyser igenom att jag har en ganska luthersk bild över mig själv (och människan) där jag har svårt att se ett värde i mig själv utifrån några sorts ”objektiva” kriterier i varje fall. Men vad konstituerar värde om inte det att jag är älskad?  Av Gud främst och av Gud först, och här kommer det riktigt grundläggande i Butlers hantering av Malebranche via Merleau-Ponty, vi står alltså inte för konstituerandet av vårt egna jag. Beröringen eller vidrörandet sker utifrån och vårt jag-medvetande är i beroende av den andres beröring av mig.

I Butlers sedvanligt belysande språkbruk skriver hon,

if I cannot be touched, then there is no feeling, and with no feeling, there is no ”I”; the ”I” becomes unutterable, someting unutterable to itself, unutterable to others. If touch inaugurates a feeling that animates self-representation, and if self-representation can never give full or adequate account of what animates it, then there is always an opacity to any account of myself I might give. But if there is no touch, there is no account.

Hon fortsätter,

If the touch not only acts on the ”I,” but animates that ”I,” providing the condition for its own sentience and the beginnings of agency, then it follows that the ”I” is neither exclusively passive nor fully active in relation to that touch. […] It is not a self-sufficient state of the subject, but one induced by something prior and external.

Judith Butler

Och här vill jag koppla tillbaka till Nygren då Butler ger slutsatsen att, ”My feeling is not a mere given; it is given from somewhere else.” Vårt jag, det som konstituerar mig djupast som människan är alltså en gåva och som Butler då ställer frågan, ”If I am given to myself, but am not a principle of myself, how am I to think this givenness, if I can?”

Det är inte att vänta att Butler, som Luther gjorde, slänger sig vid korset. Guds beröring kan inte ses som nåbar eller ursprunglig och före vårt medvetande om oss själva. Det ursprungliga hos Butler är per definition det omöjliga att återvinna eller återhämta. Här skiljs vägarna åt mellan Butler och Nygren när det gäller Gudsbild, men frågan om jaget som gåva, kärleken som konstituerande för värde och beröringen som fundamental för att beröra lever kvar. Vad gör detta? Underminerar det inte våra tankar om inneboende mänskligt värde? Absolut, det gör det. Konsekvensen blir att alla människor är inte värdefulla för vad de är i sig själva, utan för att Gud älskar alla människor. Men precis som Alva Dahl påpekar i sin belysande text Att ge sig hän och att ta sig själv i besittning, och som min text är något av en pendang till, så ligger det en verklig skillnad mellan kenosis och självförakt. Kenosis är den självutgivande kärleken som är skapande och uppbyggande, men ändå utgivande, i självföraktet har inte den gåvan tagits emot som en gåva.

Korset är det yttersta tecknet på det skapande, till och med försonande, i den kenotiska kärleken. Korset etablerar alla människors omätbara värde eftersom den kärlek som uttrycktes där var gränslös och allomfattande. Det kan vara gott nog, men om det är så att vi älskar för att Gud först älskade oss stannar inte kärleken hos oss. Det ligger en förpliktelse i kärlekens bud, nämligen, älska din nästa såsom dig själv. Det är kostsamt, men det är här vi måste vara beredda att ge den andra sitt jag som en gåva. När Butler skriver teologi blir hennes om människan den att det är enbart som gåva från den andre som vi blir till. Svaret på frågan hur jag ska tänka denna ”gåvbarhet” blir, älska din nästa.

2 reaktioner på ”Judith Butler och teologin

  1. ”Kärlek uppstår alltså inte som ett inre attribut hos oss som människor, utan först när vi blivit älskade kan vi älska.”

    Håller på att fundera kring detta med kärleken, Guds och människans. Läser ditt intressanta inlägg och det föder några frågor, kanske har jag inte förstått ditt resonemang (?), så jag ställer dem även om de synes enfaldiga. 🙂

    I vilket konkret läge blir vi varse om Guds kärlek, så att vi kan älska? Är det ens nödvändigt att vi blir varse, eller sker det utanför vårt medvetande?
    Är det en gnista som tänds i någon stund – när en människa blir till – eller har kärleksgnistan redan tänts, för länge sedan? Skapelsen? Korset?
    M a o, när sker beröringen?

    Kanske finns inga svar. Kanske har du ingen tanke kring detta. Men om så ändå är fallet, och du vill, får du gärna replikera.

  2. Det var väldigt intressanta frågor. Jag skulle vilja svara att korset är det tillfälle då Guds kärlek manifesteras tydligast. Samtidigt tycker jag att man ska se skapelsen och korset som del i en och samma process, eller i varje fall skapelsen och inkarnationen hör samman. Som jag ser det så är det där det händer, Gud älskar så att vi kan älska.

    Men sen tycker jag att det är en mycket utmanande fråga om vi måste bli varse om den här kärleken för att vi kan älska. Jag vill undvika att falla i något enkelt svar att de som inte tror på Gud eller Jesus kan inte älska för det är uppenbart inte sant. Samtidigt tror jag det är sant att vi älskar för att Gud älskat oss först. Kanske man får se det på två sätt. Det ena är att Guds kärlek är för hela sin skapelse och kärlek kan uttryckas i den skapelsen eftersom det är Guds skapelse, Gud har gett oss förmågan och gåvan att älska. Kanske blir då inte konsekvensen av att inte tro på Gud den att man inte kan älska, men däremot blir det den att man inte riktar sin tacksamhet åt den som verkligen tackas bör när man älskar?

    Men det var en fråga att fundera vidare på. På någon nivå behöver vi väl medvetet ta till oss att vi är älskade för att kärleken ska ha någon verkan. Men om det är så har det kanske vissa jobbiga konsekvenser. Vad tänker du?

Lämna ett svar till Joseph Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.