Inte-annat i allt annat

140707_2536781
Mark Rothko, Utan titel (Lila, vit, röd), 1953.

Nicolaus Cusanus, kardinal, matematiker och filosof (1401-1464) skriver i Om Inte-annat (De li non aliud):

”Gud är inte annat än Gud, någonting är inte annat än någonting, ingenting är inte annat än ingenting, icke-varande är inte annat än icke-varande – och så vidare vad gäller allt det som vi på alla möjliga sätt kan tala om. För jag ser nu att Inte-annat föregår alla ting på grund av det faktum att Inte-annat i sig självt definierar dessa ting, och jag ser att dessa ting är annat just för att Inte-annat föregår dem.” (kap 1)

”Eftersom alla kallar den Första Begynnelsen Gud … ska han betecknas med orden Inte-annat. För vi måste ju vidhålla att det Första är det som definierar både sig självt och allting annat. Eftersom det inte finns någonting annat som föregår det Första och eftersom det Första är oberoende av allting som följer efter det, så är det helt klart att det Första definieras bara av sig självt. Men eftersom det som har ett ursprung inte har någonting av sig självt utan får det av Begynnelsen, så är Begynnelsen varandets grund, det vill säga definitionen av det som har ett ursprung.” (kap 2)

”Teologerna säger att Guds återsken är klarast för oss i ljusets symbolism, eftersom vi stiger upp till intellektets begripliga ting genom sinnenas förnimbara ting. Ljuset självt, det vill säga Gud, föregår ju varje annat ljus – vad vi än benämner dessa som –  och föregår varje annat ting över huvud taget. Därför är det som syns före varje annat ting Inte-annat. Och följaktligen strålar det Ljuset fram i det förnimbara ljuset, eftersom det förra är Inte-annat och inte ett ljus som i sig kan nämnas.” (kap 2)

”Det är Ljuset … som vi söker efter i det synliga. Men det är inte nödvändigt att söka efter Ljuset; det visar sig i det synliga, ty Ljuset är på alla andra sätt obegripligt, eftersom det inte går att finna Ljuset utan hjälp av ljus. ” (kap 2)

2 thoughts on “Inte-annat i allt annat

  1. Fantastiska citat! Gud som för att förstås måste förstås genom världen. Det gudomliga ljuset som lyser genom det förnimbara ljuset.

    Jag tänker att det måste finnas ett tänkande här också om själens mörker. Hur det skapade så totalt kan gå miste om, eller åtminstone ha så svårt att uppfatta denna immanenta strålglans.

    Har du några tankar om hur tex. Casanus förklarade syndens tillstånd?

    Även om ljuset ”inte behöver sökas efter” eftersom det alltid är närvarande så är det ju ändå en radikal omvändelse som krävs. Ett öppnande av ögon (som fiskfjäll som faller ned) för att kunna se det i skapelsen. Saliga äro de renhjärtade de skall se Gud.

    1. Tack Simon, jag fastnade för titeln på boken och började läsa, vidare översätta, dessa stycken som avledning från mina egentliga studier… Cusanus har inget att säga om synden här, men på en annan plats identifierar han synden med ”det fula”. Inte ens den mest fördärvade av syndare är så djupt nedsänkt i smutsen att han inte kan sträcka sig efter det sköna. Omvändelsen handlar inte så mycket om total kognitiv omdaning som ett förnyande och renande av själens förmåga att bada i Guds allomslutande icke-existens. Jag vet inte om vi kan få några svar i denna bok av Cusanus om vår uppenbart oförnuftiga och existensvidriga tendens att blint förfula allt vi rör.

Kommentera