Homerosevangeliet: Sårbarheten som existensnyckel

patroclose

Jesper Svenbro författade 2013 inledningen till Svenska akademiens återutgivning av Erland Lagerlöfs Iliad-översättning i formen av ett brev till den bortgångna författaren och ledamoten Birgitta Trotzig.

Han utgår där från sin läsning av Simone Weils artikel ”Iliaden, eller styrkans dikt,” i vilken vår sårbarhet inför styrkan i dess skoningslösa likgiltighet framträder som själva hörnstenen i det västerländska samhällsidealet om jämlikhet. Ett delat mänskligt livsvillkor är att allt kan och skall tas ifrån oss. Sårbarheten, att jag inte går säker för döden, bör föranleda besinning och en viss vördnad i mötet med den Andre.

Temat om döden som etisk förutsättning aktualiserades i efterkrigstidens etiska filosofier, hos bland andra Levinas och Derrida. Weil skriver vid tiden för Tysklands ockupation av Frankrike år 1940 om lidandet i det grekisk-bibliska historieberättandet som ett ödmjukande korrektiv inför all slags triumfalism:

Iliadens skildring präglas alltså av en anmärkningsvärd équité, en viktig term hos Weil som vi kan översätta med »opartiskhet«. Ingendera sidan privilegieras i framställningen, ingendera sidan har ett privilegierat förhållande till »styrkan«.

Ingen, inte ens Akilles, kan nämligen äga styrkan. »Den människa som inte vet, i vilken grad varje människosjäl står i beroende av lyckans växlingar och av nödvändigheten, kan inte i dem som av en slump råkat hamna i radikalt olika livsvillkor se sina jämlikar eller älska dem som sig själv. Olikheterna i de tvångssituationer som människor lever i ger upphov till illusionen, att det finns människor av helt olika slag, som ingenting har gemensamt. Att älska och vara rättfärdig är möjligt endast om man känner styrkans herravälde och vägrar att betyga den sin vördnad.«

Så kommer för Weil Iliadens budskap evangeliernas nära, och hon drar en svindlande djärv linje från Iliaden till Nya testamentet, så djärv att den för många måste framstå som otillåtlig. Mot slutet av essän får hennes oförfärade transgression denna minnesvärda formulering : »Evangelierna är den sista och underbara yttringen av grekisk ande, liksom Iliaden är dess första; den grekiska anden kommer där till synes inte bara i budet att med uteslutande av alla andra goda ting eftersträva ’vår himmelske Faders rike och hans rättfärdighet’ [Matt. 6:33], utan också däri, att de visar människans elände, och detta hos en varelse som är gudomlig på samma gång som mänsklig. Kristi lidandes historia visar, att en gudomlig ande, förenad med mänskligt kött och blod, blir förvandlad av olyckan, skälver inför lidandet och döden, och i sitt djupaste betryck känner sig skild från Gud och människor. Känslan av människans elände ger åt evangelierna den enkla ton som är den grekiska tankens kännemärke och som ger den attiska tragedin och Iliaden deras värde. Vissa ställen har ett tonfall som egendomligt påminner om hjältediktens, och den trojanske ynglingen [det rör sig om Lykaon 21:64–120], som sändes till Hades fastän han inte ville det, kommer en i tankarna, när Kristus säger till Petrus [Joh. 21:18]: ’En annan skall omgjorda dig och föra dig dit du inte vill.’ Det är ett tonfall som är oupplösligt förenat med den tanke som inspirerat evangelierna, ty insikten om människans elände är en förutsättning för rättfärdighet och kärlek.«

Nog finns det argument för den kristna tanken om jämlikheten som utgår från existensens positiva urgrund. Frågan om människans värdighet inkluderar i sin helhet koncept som Gud, skapelse, person, rättvisa, förlåtelse, lycka och i allt detta betänker det givna – den berör alltså metafysik i betydelsen av en reflektion över våra livs villkor och bestämning. Inte minst är uppståndelsen i vår värld, genomsyrad av syndafallet, omistlig för en fullödig kristen människosyn och etik. Den är grunden för det kristna hoppet; att ondskan och intigheten inte får det sista ordet.

Men följaktligen är då korsets elände vårt ”enda hopp” (Ave crux, spes unica!), och Svenbro-Weils kärnfulla iakttagelse därav beaktansvärd i sin religiösa och därför etisk-politiska sprängkraft. Lidandet blir för oss en oundviklig påminnelse om vår gemensamma ”skapadhet,” hur mycket ondskan än ”bara” är en parasit på skapelsens alltigenom väsentliga godhet.

Dessutom tjänar deras betraktelser indirekt som vittne till en viss kontinuitet i vår samhällsgemenskap genom historien – att det vi ser som utvecklingar på jämlikhetens, rättvisans område de senaste 100 åren inte bara står för sig själva, utan vilar på ett fundament, en väsentlig förhistoria i form en levande evangelisk och grekisk-romersk syntes. Detta förtjänar att lyftas fram, om inget annat som en kontrast till samtidens ibland puritanska förakt för varje tanke på ett överlevande, unikt kulturarv i vår del av världen.

Och i ärlighetens namn: vi kanske inte behöver radikalt nya berättelser lika mycket som vi – ansikte mot ansikte med styrkans bländverk – behöver en återupptäckt av sårbarhetens och korsets betydelse. Kanske blottar sig där ömheten som vår sanna arvedel.

Ladda ned både Odysséen och Iliaden med läsvärda introduktioner här.

(Inlägget tillägnas kärleksfullt Maria Green, en av Iliadens outtröttliga doctrices, och i år även stolt svensklärarpristagare av Svenska akademien.)

Kommentera