I litteraturen finns sanningen

God_on_His_Throne_-_Ezekiels_vision_01

”Sagan är en verklighetsflykt; däri ligger dess storslagna styrka. Om en soldat sätts i fångenskap av fienden, anser vi det då inte som hans plikt att fly? /…/ Om vi uppskattar tankens och själens frihet, om vi är frihetens vapendragare, då är vår klara plikt att fly, och att få med oss så många andra som möjligt.”

– J.R.R. Tolkien

Jag tror nu inte citatet ovan är representativt för Tolkiens samlade tankar om litteratur, men det är ett citat som jag läste i tidningen för några dagar sedan. Och jag ser att det är en ganska vanlig uppfattning av vad litteratur gör: nämligen erbjuder flykt. För i allmänhet ses fiktion, (film, teater, musik, serietidningar, romaner etc.) ofta som flykt, som eskapism, som ett sätt att lämna vardagen för en liten stund.

Vad blir litteratur med ett sådant synsätt? På sin höjd underhållning. Ofarlig, opolitisk, (eller ännu värre: starkt politisk då den bara upprätthåller den rådande ideologin) oförmögen att påverka livet, endast erbjuda en paus från det. Men för mig är litteratur långt mycket mer än bara pausunderhållning, det är inget som kan likställas med Sveriges Mästerkock, Melodifestivalen eller Halv åtta hos mig. Litteraturen bär på en sanning som vilar på långt djupare vatten än i den grunda insjö vi kallar verkligheten.

För mig har litteratur alltid skapat världar. Likaså musik. Att få gå in i författarens, musikerns – eller bibelns – världar, är mer än att bara fly från verkligheten. Det är att utforska en annan verklighet, med hjälp av ett annat språk, kanske tillsammans med en annan människa. Jag säger nu inte att Bibeln är ren fiktion, men jag säger att det i Bibeln som är fiktion nog inte skall ses som mindre sant, utan kanske snarare tvärtom.

För vad är det i litteraturen, eller konsten, som gör att den ibland till och med kan kännas verkligare och mer sann än vår fysiska omvärld?

”En poet bör hävda sin rätt att tala om leoparder” skrev Daniel Sjölin i Expressen häromdagen. Han syftade på Werner Aspenströms dikt ”Snölegender” från 1949.

Vilka är de i dikten ”från norr kommande leoparderna” som ”genombryter horisonten”, som får folket att samlas på torgen för att bedja eller tyst betrakta? Kan de kopplas till tyska pansarvagnar, någon rörelse i Aspenströms samtid eller något annat? Vilka är leoparderna idag, i vår samtid? ISIS, kapitalismen, ledarskribenterna, feministerna, invandrarna eller sverigevännerna?

”En poet bör hävda sin rätt att tala om leoparder.”

Leoparderna kan inte översättas rakt av, för de går djupare än så, söker sig in i hjärtat och talar till vår djupaste rädsla; en rädsla som inte har ett konkret föremål att riktas mot. Det är den rädslan som de från norr kommande leoparderna närmar sig med mjuka men obändiga steg. Och den rädslan, liksom vår längtan och våra begär, går inte att definiera.

Vi kan försöka. Ge dom ett föremål att riktas mot, hitta något som stillar vår törst eller som botar vår rädsla, men alla föremål vi placerar på den plats där vi tänker oss att rädslan kommer från eller begäret riktas mot är mer eller mindre falska. Snarare är de konkreta objekten översättningar av något som inte går att översätta, ett försök att förlägga våra rädslor och begär i den fysiska världen.

Och det är i litteraturen, i det skrivna ordet, som denna omöjlighet blir möjlig att bära, där kan den utforskas. I myter, sagor, bibeltexter och berättelser utforskar vi det där som vi alla känner, men inte kan uttrycka. Våra rädslor och begär, vårt eviga slit, våra drömmar och förhoppningar – det som vi ibland lite slarvigt kallar ”eviga teman” – möts i en värld där vi kan vara närvarande med känslan snarare än intellektet. Därför kan litteraturen, eller konsten, kännas verkligare och mer sann, än den fysiska omvärlden. Kanske är det till och med så att det är endast där vi kan få möta sanningen.

Och kanske är det därför även en text som innehåller lidande och klagan ändå kan ge oss djupaste välbehag:

”Jag såg en hand sträckas fram mot mig, och handen höll en bokrulle. Han rullade upp den, och jag såg att den var fullskriven på både framsidan och baksidan. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer. ”Människa”, sade han, ”ät det du ser här, ät denna rulle. Gå sedan och tala till israeliterna.” Jag öppnade munnen, och han gav mig rullen att äta. ”Människa”, sade han, ”svälj denna rulle som jag räcker dig och fyll din mage med den.” Jag åt den, och den smakade sött som honung.”

– Hesekiel 2:9 – 3:3

Kommentera