Hans Georg Gadamer och traditionens kraft: blogginlägg till Tro och förnuft-podden

Ju närmre vi är en händelse i rum och tid desto bättre möjlighet har vi att tolka den. Eller?

Detta förutsätts i många olika resonemang, och någonting ligger det i det. Närhet till ett skeende ger i alla fall någon form av privilegierad position för att kunna återge vad som hänt.

Men ofta gör också en sådan närhet oss oförmögna att fullt ut förstå innebörden i skeendet. Först med lite distans kan vi börja inse vad det innebär.

Någon som har utforskat frågor om tolkning är Hans-Georg Gadamer (1900-2002), som nämns i senaste podd-avsnittet. Gadamer var en tysk filolog och filosof. Hans tidigare arbeten rörde Platons dialoger, och mycket av hans reflektioner kring tolkning och mening kretsar också kring antika texter, även om han är betydligt bredare än så och egentligen också handlar om livstolkning i stort.

Enligt Gadamer kommer vi alltid till en text med vissa för-omdömen. Vi är fördomsfulla, helt enkelt! Dessa för-omdömen kommer vi inte att bli av med, och ska heller inte försöka att bli det. Vi kan däremot bli medvetna om dem, och på så sätt kontrollera dem i läsningen av texten.

Man kan tänka sig att ju närmre den världsbild som uttrycks i texten kommer vår egen desto enklare är det att tolka den. Men även här är det, enligt Gadamer, precis tvärtom. Om textens ”horisont” – som han kallar det – är olik vår egen ”horisont” så är vi i en bättre position att bli medvetna om våra egna underliggande föreställningar och implicita antaganden, och därmed bättre i stånd att stava ut och bli medvetna såväl textens som våra egna för-omdömen.

Tolkningens mål är varken att den som tolkar ska ”uppslukas” av det som tolkas, eller vice versa. Tolkning består istället i en ständig växelverkan, en ”hermeneutisk cirkel”, mellan uttolkare och det som uttolkas. Det är mellan dessa som meningen utläggs, en uppgift som är utan slut.

Med Gadamers egna ord, på hans förtätade skrivsätt, rörande hur tidsavståndet är en förutsättning för uttolkning:

”I själva verket kommer det an på att inse att tidsavståndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. Det fylls ut av härstamningens och traditionens kontinuitet, i vars ljus allt traderat uppenbarar sig för oss. Här är det inte för litet att tala om skeendets äkta produktivitet. Envar känner till vårt omdömes egenartade vanmakt där tidsavståndet inte anförtrott oss säkra måttstockar. Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem en överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet. Att filtrera fram den sanna mening som ligger i en text eller en konstskapelse är för övrigt en oändlig process. Tidsavståndet som åstadkommer denna filtreringsprocess är ständigt stadd i rörelse och utbredning, och detta är dess produktiva sida när det gäller förståelsen. Det låter de för-omdömen som har en speciell natur dö bort och andra som möjliggör sann förståelse komma fram.” (från artikeln ”Om förståelsens cirkel”, som man hittar i antologin Filosofin genom tiderna. Efter 1950)

Gadamer var en filosof, och sin förståelse av förståelse kallade han ”filosofisk hermeneutik”. När han blickade bakåt på den filosofiska hermeneutikens tradition går den dock ganska snart tillbaka till teologisk hermeneutik och frågan om uttolkning av religiösa texter.

Och med hans utgångspunkter ställer sig frågor om uttolkningen av Nya Testamentets texter i ett lite annat ljus.