Gutenberggalaxens nova och reformationens skilsmässobarn

studies-of-the-hands-of-erasmus-of-rotterdam
Omslaget till Gutenberggalaxens nova pryds av en förstudie av målaren Holbein, föreställande Erasmus händer.

Augustpriset för Årets svenska fackbok gick 2016 till Nina Burtons Gutenberggalaxens nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, renässanshumanismen och 1500-talets medierevolution.

Det får plats mycket i den titeln. Lägg märke till ordet essäberättelse, som beskriver formen mycket väl. För Burton är essän en skönlitterär genre. ”Essäisters stigar slingrar sig lika ogenerat mellan ämnen som mellan fakta, filosofi och lyriska betraktelser”, har hon skrivit på annat håll (i texten Essävandring). Burton lever sig in i de historiska figurer hon skildrar, föreställer sig deras inre liv. Denna metod kan förstås tyckas vansklig, men dess fördel är att den krymper det femhundraåriga avståndet mellan då och nu. Burtons efterforskningar är gedigna, men de redovisas inte pliktskyldigt, utan endast när de för berättelsen framåt. Hon har ju ingen akademisk anknytning och tycks främst vara lojal mot konsten. Bilden av Erasmus som den fristående och självständiga tänkaren är i någon mån ett självporträtt, kan man förmoda.

Ett ämne som faller utanför den innehållsrika titeln, men har en viktig plats i boken, är reformationen. Därför är boken utmärkt läsning inför minnesåret 2017. Med inlevelse skildrar Burton hur reformationstidens polarisering och ömsesidiga brännmärkningar stympade renässanshumanismens odling av det lärda, nyfikna och eftertänksamma samtalet. Erasmus var själv kritisk mot mycket inom kyrkan och dess institutioner, men ville inte göra uppror utan föra ett samtal. Han vägrade ta ställning i konflikten, men blev gång på gång hopbuntad med än det ena, än det andra lägret. Alla som förespråkar dialog framför debatt kan med andra ord känna igen sig. Fortfarande är intet nytt under solen.

Nina Burtons skildring av de befängda kyrkostriderna ger perspektiv på dagens kaotiska världsläge. Var och en som blickar bakåt inser förstås att detta inte är första gången i historien som stormakterna tycks styras av de allra sämst lämpade individerna. Men om vi betraktar just relationen mellan lutheraner och katoliker kan en återblick som denna också ge hopp. Sett i relation till de strider som pågick för fem hundra år sedan framstår verkligen ett dokument som Från konflikt till försoning som ett mirakel. De forna fiendekyrkorna enas nu om historieskrivningen, om vilka övergrepp som begicks från bägge håll, och om en gemensam längtan och strävan:

Som lemmar i en och samma kropp minns katoliker och lutheraner gemensamt reformationstidens händelser, som ledde till att de därefter levt åtskilda trots att de tillhör en och samma kropp. Denna realitet är en omöjlig möjlighet som orsakar stor smärta. Eftersom de tillhör en och samma kropp strävar katoliker och lutheraner i denna splittring mot kyrkans fulla katolicitet.

Kanske kan man kalla något för ett mirakel också om det inte skett plötsligt och oförutsett, utan genom långsamt, mödosamt arbete, i lyhördhet för Andens ledning och med många pauser för bön. För detta gemensamma erkännande av splittringens smärta är viktigt och nytt.

Och ändå: varje enskild kristen som stämmer in i Jesu egen enhetsbön (John 17:20-23) lever ännu kvar i Erasmus-tillståndet. Vi tvingas tillhöra det ena eller det andra samfundet; vi tillåts inte leva i samma gemenskap med alla kristna. Söker vi gemenskap med en del av kyrkan innebär det, så länge vi inte delar nattvardsbord, automatiskt ett avståndstagande från en annan del. I kyrkosplittringens tid är alla kristna skilsmässobarn, som tvingas välja: Mamma eller pappa? Katolik, protestant eller ortodox? Vi förväntas dessutom välja för livet. Enstaka besök hos en annan förälder går bra, men varannan vecka-lösningar är uteslutna.

För Erasmus del ledde oviljan att välja sida till att han under lång tid efter sin död betraktades som lika suspekt från båda sidor. Kanske är detta det pris som varje enhetsivrare måste vara beredd att betala.

När vi befinner oss någonstans i kroppen är vi alltså åtskilda från andra kroppsdelar, genom den ”omöjliga möjlighet” som våra klantiga föregångare har åstadkommit. Har vi tur befinner vi oss i ett kyrkligt sammanhang där vi kan leva och växa som kristna i bön och gemenskap, i lyhördhet inför Treenigheten och i enlighet med vår kallelse. Men vi borde avhålla oss från att vara självgoda och tro att vår bortkopplade del skulle vara väsentligare än de andra. Skenbenet och knäskålen är inte konkurrenter utan, som Peps Persson konstaterade en gång, sammankopplade. Allt annat än enhet är faktiskt bisarrt.

Kommentera