Guds handlande och Bibelns inspiration

Då och då händer det att jag på måfå slår upp en bok och hamnar nånstans som belyser något som jag just då reflekterar över.

Nyligen hände det här på ett ovanligt direkt sätt. Jag höll på att läsa en artikel av Anders Piltz i boken En värld av sådan skönhet som handlar om Thomas av Aquinos skapelseteologi, och passade på att kolla upp lite referenser på nätet. (Artikeln går att läsa på Signums hemsida.)

Ett avsnitt handlar om att Thomas tänker sig att Gud använder sig av sekundära orsaker (naturliga orsaker) när han skapar världen. Piltz skriver:

Guds världsregering innebär inte att han själv omedelbart griper in i allt: han styr allt så att han i och genom sin styrelse inrättar vissa sekundära orsaker, alldeles så som en lärare genom sin undervisning inte bara bibringar studenterna kunskap, utan även gör dem till lärare för andra. Om Gud alltid direkt styrde allt skulle någonting fattas i världens fullkomning. Liksom i ett ändamålsenligt samhälle bör besluten fattas på så låg nivå som möjligt. (Piltz, s. 107)

Detta är en princip för Guds handlande i världen som finns hos Thomas: Gud använder sig av naturen för att realisera sina syften. Att skapa något (ett universum) med kausal kraft är bättre än att skapa något utan denna kapacitet. Som Thomas skriver på det refererade stället:

”Now it is a greater perfection for a thing to be good in itself and also the cause of goodness in others, than only to be good in itself. Therefore God so governs things that He makes some of them to be causes of others in government; as a master, who not only imparts knowledge to his pupils, but gives also the faculty of teaching others.” (Summa theologica, första delen fråga 103, artikel 5.)

och från fråga 22 i första delen, artikel 3:

”there are certain intermediaries of God’s providence; for He governs things inferior by superior, not on account of any defect in His power, but by reason of the abundance of His goodness; so that the dignity of causality is imparted even to creatures.”

Om vi nu kan sägas ha bemött en vanlig invändning, nämligen att vi antingen tänker att Gud skapar, eller att vi har en naturlig orsakskedja och Thomas perspektiv är att Gud handlar delegerat genom naturen, hur är det då med slumpmässiga skeenden? Kan Gud realisera sina syften genom slumpmässiga orsaker?

För Thomas tillhör detta också skapelsens fullhet att den inte bara innehåller nödvändiga skeenden utan också slumpmässiga skeenden. Men Gud som (för Thomas) är utanför tid och rum kan realisera sina syften också genom slumpmässiga skeenden. En del nyanserar denna uppfattning genom att säga att Gud spelar tärning, men att tärningen är ”laddad”.

Men det som jag var mest intresserad av var ett avsnitt i Summa Contra Gentiles där Aquino säger att inte heller det onda eller bristfälliga i naturen är oförenligt med Guds handlande, även det onda eller bristfälliga kan vara material för Gud:

Now, from these conclusions it becomes evident that divine providence, whereby He governs things, does not prevent corruption, deficiency, and evil from being found in things.

(Aquino har i artikeln innan talat om att Gud kan skapa genom sekundära orsaker och sekundära orsaker kan vara ofullkomliga, bristfälliga.) Vidare:

Indeed, divine governance, whereby God works in things, does not exclude the working of secondary causes, as we have already shown. Now, it is possible for a defect to happen in an effect, because of a defect in the secondary agent cause [naturen], without there being a defect in the primary agent [Gud].

For example, in the case of the product of a perfectly skilled artisan, some defect may occur because of a defect in his instrument. And again, in the case of a man whose motive power is strong, he may limp as a result of no defect in his bodily power to move, but because of a twist in his leg bone.

So, it is possible, in the case of things made and governed by God, for some defect and evil to be found, because of a defect of the secondary agents, even though there be no defect in God Himself. Summa Contra Gentiles, bok 3 fråga 71

Det jag nu vill komma till är att Aquino säger att Gud använder ofullkomliga sekundärorsaker utan att själva vara ofullkomlig. När jag hade läst detta gick jag till bokhyllan och slog på måfå upp boken Samtal – fyra möten på den andliga resan som jag funderade på att ge bort. Flärpen var på sidan 32 där jag läser följande:

Du säger, broder Wilfrid, att den helige Ande är författaren till Bibelns texter. I vilken mening kan man tala om Anden som författaren? I början av samtalet, när vi var inne på sammanhang i Gamla Testamentet där det faktiskt står att Gud befallde sitt folk att utrota sina fiender, sa du att det egentligen inte var Guds befallning.

Broder Wilfrid: Det är en väldigt svår fråga. Anden skriver inte direkt. Han använder instrument, människor. Och, som Thomas av Aquino säger, han använder ett bristfälligt redskap. Denna bristfällighet visar sig också i texten. Det är alltid en kombination av Anden och människan. Det är inte diktat, inte Gud som dikterar texten. Därför kommer en del mänskliga värderingar in i texten. Ändå tror jag vi måste hålla fast vid att det är Gud som är huvudaktören, huvudförfattaren, som ger oss ett budskap.

Det var fascinerande för mig att sitta och läsa om detta i Summa Contra Gentiles och sen på måfå slå upp en bok och hamna precis här, där Wilfrid Stinissen använder samma princip för att förklara bristfälligheter i Bibeln.

Tanken är att Gud har samma metodik i uppenbarelsen som i skapelsen, att han respekterar det skapades natur men stegvis försöker föra den framåt mot fullkomning. Det är ett sätt att förstå Bibelns komplexitet.

En orsak till varför det finns ondska och ”förstörelse” i världen är, enligt Aquino, att Gud tillåter ting att agera i enlighet med sin natur, och det innebär att de ibland kommer att hamna i konflikt med varandra:

Again, the best thing in any government is to provide for the things governed according to their own mode, for the justice of a regime consists in this.

Therefore, as it would be contrary to the rational character of a human regime for men to be prevented by the governor from acting in accord with their own duties — except, perhaps, on occasion, due to the need of the moment — so, too, would it be contrary to the rational character of the divine regime to refuse permission for created things to act according to the mode of their nature.

Now, as a result of this fact, that creatures do act in this way, corruption and evil result in things, because, due to the contrariety and incompatibility present in things, one may be a source of corruption for another. Therefore, it does not pertain to divine providence to exclude evil entirely from the things that are governed. (Summa Contra Gentiles, bok tre fråga 71.)

Men man kan ju också säga att Guds respekt för tingens eller människornas natur innebär att han inte utplånar deras bristfällighet: han försöker föra dem framåt, steg för steg. Detta är ju Universums historia där Universum transcenderar sig självt, men på ett organiskt vis. Det är Universum som transcenderar sig självt, det är inte så att Gud stoppar in nya enskilda ting, utan låter det som finns förvandlas. Jag tänker mig att detta är en inkarnatorisk princip: Gud anknyter till det som finns och förvandlar det inifrån.

Ett enkelt exempel på en sådan ”förvandling” kan man kanske finna i Sabbathen. Enligt en del kommer ordet från ett babyloniskt (tror jag det var!) ord Shappatu som syftar på den 14:e dagen varje månad, då man inte skulle göra något, för det var en otursdag. För judarna är det istället en vilo- och festdag då man ska fira skapelsen och fira Gudstjänst. Ett vackert exempel på hur en föreställning tas upp och förvandlas.

Kommentera