Gud skriver storslagna dikter

”Ovädret lägger sig vid ettiden, de vaknar av tystnaden bägge två, Tryggvi och Oddur, i varsitt hus, nänns inte att stanna inne utan går ut, måste mer eller mindre gräva sig upp till ytan, kommer upp samtidigt, de får syn på varandra som oformliga gestalter i snön, husen i fiskeläget verkar helt eller till hälften begravda. Raseriet har gått över, den gormande vinden, den vildsinta, genomskinliga jätten, den osynliga, vanvettiga kraften, försvunnen utan förvarning, förunderligt, och världen står förvirrad kvar. Stiltje och stjärnor. Och en fullmåne! Där är månen, den hade alltså gömt sig bakom ovädret, bakom snöfallet, högt ovanför molnen, trygg uppe i himlarymderna, den väntade tålmodigt på tillfället och häller nu ut sitt ljus över det stumnma landet. De snötäckta bergen, insvepta i det vita, nästan likbleka månljuset, är ett tyst hot, en stillsam skönhet. Vännerna står sida vid sida. De hälsade inte, gick bara ram till varandra och nickade. Tusentals stjärnor blänker på den svarta himlen, det vita månskenet glimmar på den tunga snön och förvandlar den till en fullastad skattkista, havet är svart och stiltjen fördjupar stillheten efter stormen — det finns ingen plats för ord, de är onödiga, alltför taffliga, de behövs inte. Där står de, Oddur och Tryggvi. Riktigt länge: bara tittar och tar in alltsammans. Tills Tryggvi till slut öppnar munnen, säger lågt, ja till och med varsamt, som stod han inför någonting ömtåligt: Gud skriver storslagna dikter. Han verkar vilja illägga mer, det skulle vara helt och hållet i hans stil, längtan etter att sätta ord på världen är ett efterhängset surr inom honom, men det kommer ingenting. Världen har blivit diktad, dikten är bara en knapp timme gammal, nu är det passande att tyst läsa den. Han stänger munnen.”

– ur: ”Fiskarna har inga fötter” av Jón Kalman Stefánsson.

Kommentera