Galileo som förebild i vetenskap och religion-dialogen

galileo

Galileo, som ju har blivit något av en omslagspojke för tesen att det finns en konflikt mellan vetenskap och religion, skrev i ett brev, författat år 1615, så här:

“Jag kan inte tro att samme Gud, som har givit oss sinnen, förnuft och intellekt, skulle vilja att vi åsidosatte dessa gåvor för att på annat sätt ge oss den kunskap som dessa kan förmedla. Jag kan inte tro att vi i slutsatser som gäller naturen och som uppenbarats för oss genom sinnenas vittnesbörd eller nödvändiga demonstrationer, skulle vara tvungna att förneka våra sinnen och vårt förnuft”

(Brev till Storhertiginnan Christina, s. 75 i Kopernikanska brev om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet)

Det Galileo argumenterar för här är att Bibeln ur Guds perspektiv inte är tänkt att fungera som en ersättning för naturvetenskapliga undersökningar. När det gäller att undersöka naturen är vårt förnuft och våra sinnen tillräckliga. Bibelns syfte är istället att uppenbara sådant som vi inte kan räkna ut på egen hand, som vem Gud är och vem människan är kallad att bli. Inom psykologin säger man ibland att vi människor är “kognitiva snåljåpar” – vi vill inte anstränga oss kognitivt i onödan. Det är inte för att tillfredsställa vår kognitiva lättja som Bibeln finns, enligt Galileo.

Frågan om hur Bibeln förhåller sig till naturvetenskapen eller till naturfilosofin är inte ny. Den uppkom inte heller i och med Galileo på 1600-talet. Frågan behandlas redan av Augustinus i början av 400-talet i dennes kommentar till Första mosebok – och denna kommentar använder sig Galileo av, drygt 1200 år senare när han försöker formulera sin syn på relationen mellan naturvetenskapen och Bibeln. Det som många inte känner till är alltså att Galileo la ner en hel del tankemöda på denna fråga: hur förhåller sig Bibeln till naturvetenskapen?

Galileo försöker formulera ett antal bibeltolkningsprinciper som till viss del återfinns redan hos Augustinus, för att relatera Bibeln och naturvetenskapen.

En annan som tidigt betonade att skriften kan behöva tolkas symboliskt var kyrkofadern Origenes som levde mellan 185 och år 254. Origenes konstaterade att det verkar märkligt att det skulle bli afton och morgon de tre första dagarna innan det fanns någon sol och att den första dagen till och med fick klara sig utan en himmel:

For who that has understanding will suppose that the first, and second, and third day, and the evening and the morning, existed without a sun, and moon, and stars? and that the first day was, as it were, also without a sky? (…) And if God is said to walk in the paradise in the evening, and Adam to hide himself under a tree, I do not suppose that anyone doubts that these things figuratively indicate certain mysteries, the history having taken place in appearance, and not literally.

Även Augustinus menar i sin kommentar till första mosebok att den naturliga kunskapen kan hjälpa oss i vår Bibeltolkning genom att utesluta felaktiga tolkningar.

Det finns alltså en grundläggande distinktion mellan de som ser Bibeln som en naturvetenskaplig auktoritet och de som menar att Bibeln har auktoritet endast i relation till dess syfte som då tänks vara att uppenbara vem Gud är och andra teologiska ståndpunkter som vi inte kan räkna ut på egen hand. Enligt Thomas av Aquino (1200-talet) kan människan med förnuftet förstå att det finns en Gud, men inte vem eller hurdan denna Gud är. Det övergår människans kapacitet att ta reda på, och här kommer uppenbarelsen till hennes hjälp.

Men andra menar att Bibeln bör betraktas som en naturvetenskaplig auktoritet, när den uttalar sig om naturen, att Bibeln inte bara är en auktoritet i det den lär utan allt i vad den påstår. Detta kan förstås skapa många konfliktytor med modern naturvetenskap eftersom Bibelns ”naturvetenskapliga perspektiv”, om man nu ska använda det ordet, skiljer sig kraftigt från vår nutida naturvetenskap.

Galileo var dock inte först med att hävda en heliocentrisk världsbild, det gjorde Kopernikus i sin bok Om himlakropparnas kretslopp som utgavs redan 1542. Det var genom läsningen av den som Galileo övertygades och han kom sen att föra fram sin ståndpunkt i boken Dialogen om de två världssystemen.

I denna bok var Galileo lite otaktisk. Han lät sin vän, påven Urbanus den VIII som faktiskt beundrade Galileo, att representeras i dialogen av den geocentrikern “Simplicio” som framställs som en enfaldig person i boken. Detta otaktiska drag låg Galileo i fatet när andra sedan ville ställa honom inför inkvisitionen.

Varför var då den heliocentriska världsbilden alls ett problem för dåtidens kyrka? Ja, i sin kritik sades det att heliocentrism stred mot förnuftet, det stred ju mot Aristoteles naturfilosofi som var den allmänt rådande, men det största problemet var att den tycktes strida mot skriften bokstavliga mening.

Vissa Bibelställen tycks nämligen indikera att solen roterar kring jorden och att jorden är stabil i rymden, som till exempel i Josuabok, där det står att Gud förlänger dagen genom att låta solen stanna, efter att Josua ber om det. Likaså finns det en del ställen i Psaltaren som också tycks uttrycka en uppfattning om att jorden är ”stabil” som till exempel i Psaltaren 93 där det står: ”Världen står fast, den kan inte rubbas.”

Här kan det vara relevant att anknyta till en mycket användbar och på ett sätt enkel distinktion mellan vetenskapliga och vardagliga perspektiv som den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan gör:

Lonergan menar att naturvetenskapens framväxt har att göra med uppkomsten av en ny sfär av mening, som han kallar ”theory” och som kontrasteras gentemot ”common sense”.

Dessa är tekniska termer för Lonergan och det han menar med ”common sense” är beskrivningen av den vardagliga och mer direkta erfarenheten av hurdan världen ter sig i relation till oss. Den abstrakta, systematiska filosofiska reflektionen och det systematiska naturvetenskapliga tänkandet hör hemma i ”theory”.

Denna distinktion påminner om filosofen Edmund Husserls distinktion mellan den “för-teoretiska” och den “teoretiska” inställningen, som Husserl talar om i sin föreläsning Den europeiska mänskligheten kris och filosofin.

Den vardagliga meningssfären innehåller beskrivningar som är fullt tillräckliga för många vardagliga syften, som till exempel när man säger att solen går upp och solen går ner. Det Lonergan menar med ”theory” är bland annat naturvetenskapliga beskrivningar, till exempel inom fysiken, som beskriver ”tingen i relation till varandra”.

Anledningen till att jag tar upp denna distinktion är därför att det är uppenbart att Bibelns författare, i relation till naturen, uttalar sig ur det perspektiv som Lonergan kallar för ”Common sense”. Det är inte avsett att vara en teoretisk, naturvetenskaplig och systematisk beskrivning. Bibelns författare anknyter helt enkelt till dåtidens common sense-perspektiv på naturen. Något annat är heller inte relevant för deras syfte och ärende.

Detta hade dock inte Galileos kritiker klart för sig, utan trodde att Bibelns auktoritet utmanades av att dess natur-beskrivningar inte var överensstämmande med den framväxande naturvetenskapen.

Hursomhelst så orsakade dessa bibelställen problem för Galileo: om jorden roterar kring solen, hur ska man då kunna förklara att dagen i Josuabok förlängdes genom att Gud stoppade solen?

I brevet till Storhertiginnan Christina stödjer sig Galileo som sagt mycket på Augustinus som i sin kommentar till Första mosebok varnar för att skapa konflikter mellan Bibeln och naturvetenskapen eller naturfilosofin som det kallades på den tiden. Galileo citerar följande stycke ur Augustinus Genesis-kommentar:

Det händer inte sällan att en person utan att vara kristen har en sådan föreställning om jorden, himlen denna världens element, stjärnornas rörelser och kretsgång, deras storlek och avståndet till dem, sol- och månförmörkelser, årens och tidernas lopp, djurens, växternas, stenarnas och liknande tings natur att han betraktar den som säkerställd av förnuft och erfarenhet.

Det är verkligen nesligt och bör till varje pris undvikas att en hedning skall få höra en kristen tala om dessa ting genom att använda Skriftens ord på ett så förvirrat sätt att han själv har svårt att hålla sig för skratt, när han tycker att det närmast liknar tecken i skyn som man säger. Det värsta är inte att att man skrattar åt en person som tar miste, utan att våra auktoriteter, som den utomstående inte känner, tycks förlita sig på sådana felaktigheter och därför kritiseras och avvisas som okunnig till stort men för dem vi borde frälsa.

Om hedningar ertappar kristna med misstag i fråga om det som de själva känner till mycket väl och hävdar att de har stöd i våra skrifter, hur skall man då kunna förmå dem att tro på de dödas uppståndelse, hoppet om ett evigt liv och himmelriket, när de funnit våra skrifter bedrägliga i fråga om ting som de själva erfarit genom ovedersägliga bevis?

Utöver denna generella varning att slarvigt använda Bibeln som vetenskaplig auktoritet, menar idéhistorikern Ernan McMullin att Galileo i detta brev formulerar fem principer för Bibeltolkning. Dessa har också vissa motsvarigheter i Augustinus Genesis-kommentar och det försöker Galileo också att belägga. Några av dessa principer är ”principen om skriftens avgränsade syfte” – att Bibeln inte vill lära oss hur himlarna går utan hur man kommer till Gud – ”principen om ackommodation” alltså att Skriftens författare anpassar sig till samtida föreställningar – som till exempel den om att solen roterar kring jorden.

Men som nämndes tidigare var inte Galileo först med att förespråka en heliocentrisk världsbild. Kopernikus gjorde det innan Galileo ens var född. Denna bok tillägnade Kopernikus den dåvarande påven. Varför hamnade då Galileo i blåsväder men inte Kopernikus?

Ernan McMullin menar att det delvis beror på ett ändrat teologiskt klimat. I kölvattnet av reformationen menar McMullin att katoliker och protestanter började betona bibelns “bokstavliga” mening mer; man började tävla emot varandra om vem som var mest bibeltrogen i betydelsen “bokstavlig” i sin bibeltolkning.

Den tidigare förståelsen av skriftens “fyrfaldiga mening” tonades ner av reformatorerna som allt mer betonade den bokstavliga. Ironiskt nog heter Augustinus kommentar till Genesis “Om Genesis bokstavliga mening” men den bokstavliga mening som där avses är inte den bokstavliga i betydelsen icke-symbolisk, utan bokstavlig i betydelsen “den som författaren avsåg” vilket mycket väl kan vara en symbolisk mening.

I så fall visar Galileoaffären tydligt hur historiska och sociala förändringar formar förståelsen av religion och om historien sett annorlunda ut i det avseendet hade vi kanske aldrig fått en Galileoaffär. Ernan McMullin menar att om påven nåtts av Galileos brev till Storhertiginnan Christina hade det kanske också lett till en annan utgång.

1 thought on “Galileo som förebild i vetenskap och religion-dialogen

Kommentera