Från och genom det skapade

Julen är djurens, stjärnornas, stallens, barnens, herdarnas, krubbornas, kropparnas, rörelsernas, blickarnas och hjärtslagens högtid. Det är skapelsens högtid. Julens evangelium talar inte om tingen och kropparna, det talar från och genom tingen och kropparna. Julens budskap finns inte bakom eller bortom kropparna, byggnaderna och det nyfödda barnet. Det är från och genom det skapade som budskapet tar gestalt och kan tas emot.

Jag läser en artikel av den franske sociologen Bruno Latour där han, på sitt sedvanligt underhållande sätt, gör upp med vedertagna sanningar om religion och vetenskap. Han skriver inte om julen men väl om inkarnationen och den kristna traditionen så som han lärt känna den genom den Romersk katolska kyrkan.

What I am going to argue is that religion – again in the tradition which is mine – does not speak of things, but from things, entities, agencies, situations, substances, relations, experiences, whatever the word, which are highly sensitive to the ways in which they are talked about. They are so to say manners of speech – John would say Word, Logos, or Verbum. Either they transport the spirit from which they talk and they can be said to be truthful, faithful, proven, experienced, self-verifiable, or they don’t reproduce, don’t perform, don’t transport what they talk from, and immdediatley, without any intertia, they begin to lie, to fall apart, to stop having any reference, any ground.

Latour påpekar att hans poäng inte är att det religiösa ”sättet att tala” (som inte bara handlar om orden som sägs) skulle vara andligare eller mer mysteriöst än andra sätt att tala. Han exemplifierar med ”kärleksprat” som ju inte utvärderas utifrån hur väl det korresponderar mot faktiska förhållanden utan mot bakgrund av kvaliteten på de interaktioner det skapar – skapar det älskande? Religiöst språk, liksom kärleksspråk, syftar primärt till att förvandla snarare än att förmedla information.

Information talk is one thing, transformation talk is another.

Latour konstaterar att den moderna människan (eller snarare människan som föreställer sig vara modern) gärna uppfattar religion som något som handlar om det transcendenta, det abstrakta och det avlägsna, medan naturvetenskapen rör det konkreta och det påtagliga. Inget kunde vara mer fel menar Latour. Som han har visat genom etnografiska studier i naturvetenskapliga laboratorier handlar inte naturvetenskap om det synliga, konkreta, direkta eller självklara. Tvärtom är de världar man försöker nå fram till osynliga eftersom de antingen är för små, för stora, för kraftfulla eller för överraskande. Och för att nå fram till dessa världar förutsätts långa, komplicerade, förmedlade och sofistikerade stigar av instrument, modeller och tolkningar.

Religion däremot, i den kristna form han tar som exempel, försöker inte nå något bortom,

but to represent the presence of that which is called in a certain technical and ritual idiom the ”Word incarnate” – that is to say again that it is here, alive, and not dead over there far away.

Latour menar att lika lite som naturvetenskap är direkt och oförmedlad kunskap (knowledge) så kan religion reduceras till tro (belief) i form av kognitiva föreställningar.

Belief is not a quasi-knowledge question plus a leap of faith to reach even further away; knowledge is not a quasi belief question that would be answerable by looking directly at things close at hand. In religious talk, there is indeed a leap of faith, but this is not an acrobatic salto mortale in order to do even better than reference with more daring and risky means, it is a somersault yes, but one which aims at jumping, dancing toward the present and the close, to redirect attention away from indifference and habituation, to prepare oneself to be seized again by this presence that breaks the usual, habituated passage of time. As to knowledge, it is not dircect to grasp of the plain and the visble against all beliefs in authority, but an dinarliy daring, complex, and intricate confidence in chains of nested tranformations of documents that, through many different types of proofs, lead toward new types of visions that force us to break away from the intuitions and predjudices of common sense. Belief is simply immaterial for any religious speech-act; knowledge is not an accurate way of characterize scientific activity.

Latour kan hjälpa oss att se det självklara: att ta emot julens evangelium innebär att förvandlas. Evangelium är inte ett förmedlande av information. Evangelium är ett budskap, ett tilltal som blir sant i den stund det förvandlar, i den stund det rör vid vårt hjärta och föder tro. Och liksom kärlekens ord mellan två älskande förutsätter kroppar, tonläge, en tid och en plats förutsätter Guds kärleksfulla tilltal tid, rum, plats, kroppar och personer i skapelsen. Guds frälsande Ord är inte information som transporteras, det är ett tilltal som gestaltas och förvandlar. Bibelns berättelser och vittnesbörd visar ju hur Guds Ord och tilltal förutsätter att det om och om igen förmedlas och förvandlas genom människor, kroppar, platser, ting, artefakter och allt det som den skapade världen rymmer. I julens evangelium möter vi ett tilltal som vill förvandla oss så att vi förmår ana Guds närvaro i det helt nära. Inte så att Gud reduceras till det skapade, men med evangeliets blick kan den skapade världen öppna sig på sätt som låter oss ana Guds storhet, nåd, kärlek och närvaro här och nu.

Så får vi i år igen gestalta julens evangelium i sånger, krubbor, förkunnelse, ljus, bröd och vin, altaren, korstecken, blickar, gåvor och kroppar för att på så sätt gör det möjligt att ana Guds närvaro i det nära och påtagliga. Det är genom denna ständigt pågående gestaltning av det som tidigare har gestaltats, om och om igen, som vi kan beröras och förvandlas av den sanning som kommer oss till mötes i ett barn.

Här hittar du artikeln av Bruno Latour:

Latours artikel

Kommentera