Foto, mänsklighet och verklighet – om att vara betraktare till andras lidande

View of the bad weather and visibility from a low flying RAAF AP-3C Orion aircraft whilst searching for missing Malaysia Airways Flight MH370, Monday, March 24, 2014. The search is being conducted in an area 2,500km off the South West coast of Perth after the Malaysian Airways aircraft went missing on March 8, 2014 whilst on a flight between Kuala Lumpur and Beijing. (AAP Image/Richard Wainwright) NO ARCHIVING

Behöver ett foto en ram, en förklaring, för att förstås? Eller behövs ingen ram? Susan Sontag svarar att ett foto behöver en ram. Judith Butler menar nej. Med ”ram” här menas att fotot sätts i ett sammanhang och förklaras med ord. Behövs det en förklaring för att ett foto ska lyckas förmedla ett budskap?

När det kommer till bilden av Alan Kurdi verkar frågan nästan överflödig. Smärtan i att se den bilden upplevs som omedelbar. Bryter man upp det ordet blir det o-medel-bar. Kanske kan man tillåtas förstå det som ”på en gång utan medium”, eller för att tolka vidare, ”naken utan behov av medling.”

Möjligen kan det vara något av det som Judith Butler sträcker sig efter när hon svarar nej. Butler anser att Sontags tanke att foton från krig till slut trubbar av våra känslor inte stämmer. För det första, Butler ligger vikten i fotot i att ett foto antingen kan fungera som ett igenkännande eller som ett främlingsgörande. Det viktiga för Butler är om betraktaren lyckas att förstå den lidande i fotot som ett subjekt, en person, eller ej, och inte om fotot kommer med en förklarande text eller ej. Den förmågan kommer foton alltid att ha enligt Butler, hur många foton på andras lidande vi än kommer att se. Butler skriver i Frames of War om fotografierna på tortyren i fängelset Abu Ghraib,

I want to suggest that the Abu Ghraib photographs neither numb our senses nor determine a particular response. This has to do with the fact that they occupy no single time and no specific space. They are shown again and atain, transposed from context to context, and this history of their succesive framing and reception conditions, without determining, the kinds of public interpretations of torture we have. In particular, the norms governing the ”human” are relayed and abrogated through the communication of these photos; the norms are not thematized as such, but they broker the encounter between first-world viewers who seek to understand ”what happened over there” and this visual ”trace” of the human in a condition of torture. This trace does not tell us what the human is, but it provides evidence that a break from the norm governing the subject rights has taken place and that something called ”humanity” is at issue here.

Betraktaren kan alltså inse den andras mänsklighet i avbildandet och bevittnandet av en annans lidande. Butler är generellt skeptisk emot universella begrepp, men hon verkar vilja framhålla att det mänskliga livets ömtålighet (eng. precarious) och sörjbarheten (eng. grievability) i det närmsta kan fungera universellt. Vad hon menar med det är att insikten om andras ömtålighet får oss att ”skapa subjekt.” Den andre, eller främmande, blir en person i insikten om dess sårbarhet att den främmande både kan sörja och sörjas av andra. Ömtåligheten har då, för Butler, förmågan att överbrygga nationella och kulturella gränser så att människor kan bli subjekt och personer för varandra.

We start here [at vulnerability] not because there is a human condition that is universally shared – this is surely not yet the case. The question that preoccupies me in the light of recent global violence is, Who counts as human? Whose lives count as lives? And, finally, What makes for a grievable life? Despite our differences in location and history, my guess is that it is possible to appeal to a ’we,’ for all of us have some notion of what it is to have lost somebody. Loss has made a tenuous ’we’ of us all.

Som Butler lyfter fram, upplevelsen av att ha förlorat någon kan skapa ett ”vi” med någon som är främmande för oss. Men Butler pratar också om ramar. Problemet med ”ramen” för Butler är i stället de ramar som våra normer sätter för oss, alltså den ”ram” vi befinner oss i. I Frames of War gör Butler det tydligt att media och vi själva ibland aktivt och ibland passivt fungerar på ett sätt som främjar oss från det olika, det som är annat än oss. Till exempel tillåts inte amerikaner med släkt i Palestina att sätta in en dödsannons för sin döda familjemedlem – om de dog i Palestina vill säga. Det är händelser som dessa, menar Butler, som gör att t ex ”araben” är svår att bli ett subjekt för oss och därför också svår för oss att sörja.

Men när Susan Sontag ställer frågan om det bildliga förmedlandet av andras smärta i Regarding the Pain of Others menar hon istället att fotot är i behov av en ram. Sontag visar hur vissa ikonografiska bilder från konflikter kan vara fingerade, eller komma från andra sammanhang. Detta var vanligare innan Vietnamkriget enligt Sontag, men till och med fotot när chefen för Sydvietnamesiska polischefen avrättar en misstänkt Vietcong-anhängare mitt på gatan är, vad man kan kalla, ett iscensatt foto – inte av fotografen, utan av officeren i fråga som medvetet gick till en gata med fotografer för att avrättningen skulle bli fotograferad. Information som denna menar Sontag är viktig för vad fotot betyder och får betyda. För att förena Bulter och Sontag något, kan man kanske säga att information som denna också bidrar till fotots olika betydelser i sin resa mellan kontexter.

Enligt min åsikt är Butler och Sontag inte så långt ifrån varandra, men de betonar olika saker. De har olika åsikt i frågan om foton på andras lidande är avtrubbande, men Sontag förnekar samtidigt inte att foton troligen och förhoppningsvis alltid kommer att ha den här förmågan. Butler menar att Sontag inte anser att ett foto är ett eget föremål för tolkning och att det berör oss på ett begränsat sätt. Men man skulle kunna se Sontag som att hon menar att fotot verkligen har förmågan att beröra oss, bara det att om en förklaring ges som underminerar den empatiska förståelsen av fotot så kommer ordens makt vara större än bildens. (Detta ser vi att sidor som exponerat.se försöker att utnyttja när de ger en annan bakgrund till Alan Kurdis pappas motiv.)

Fotot för Sontag ger oss även en bild av verkligheten. Men jag undrar om man inte kan förstå det som att problemet med fotot för Sontag är att det maskerar sin egen berättelse, sin egen tillkomst. Med fotot i sig förmedlas en sådan stark övertygelse av ”så är det” att vi som betraktare glömmer att, som Sontag skriver i relation till Virginia Woolfs Three Guinaes, glömmer att fotot även det också är en begränsad tolkning av verkligheten.

Photographs, Woolf claims, ”are not an argument; they are simply a crude statement of fact addressed to the eye”. The truth is they are not ”simply” anything, and certainly not regarded just as facts, by Woolf or anyone else. For, as she immediately adds, ”the eye is connected with the brain; the brain with the nervous system. That system sends its message in a flash through every past memory and present feeling.” This sleight of hand allows photograps to be both objective record and personal tesimony, both a faithful copy or transcription of an actual moment of reality and an interpretation of that reality – a feat literature has long aspired to, but could never attain in this literal sense.

Skönlitteratur kan aldrig ge oss verkligheten säger Sontag. Hon menar inte att vi som läsare inte kan få insikter om verkligheten genom litteratur, eller att vi inte skulle kunna bli förförda eller berörda av litteratur, men att fotot är unikt i det att det faktiskt visar verkligheten samtidigt som det är en tolkning av den. Problemet har snarare blivit hur vi har börjat se verkligheten som bilder eller filmer.

[T]he vast maw of modernity has chewed up reality and spat the whole mess out as images. […] we live in a ”society of spectacle”. Each situation has to be turned into a spectacle to be real – that is, intersting – to us. People themselves aspire to become images: celebrities. Reality as abdicated. There are only representations: media.

Det ligger då något djupt paradoxalt i att fotot även är det som väcker oss till insikt om verkligheten, om andras verklighet. Men, i min åsikt är Sontags poäng mycket viktig att ta med sig, fotot är, trots sin avslöjande förmåga, en begränsad och utvald förmedling av verklighet. Som så ofta och som med fotot på Alan Kurdi är verkligheten så mycket värre än så. Att fotot har berört så många beror på att vi, som Butler vill, har lyckats göra Alan Kurdi och med honom även de syriska flyktingarna till subjekt, till personer. Det är utmärkt, men vi får inte låta den insikten bli en dagslända. Aldrig bli naiva för det lidande människor kan åsamka.

No one after a certain age has the right to this kind of innocence [to be surprised by human depravity], of superficiality, to this degree of ignorance, or amnesia. There now existss a vast repository of images that make it harder to maintain this kind of moral defectiveness. Let the atrocious images haunt us. Even if they are only tokens, and cannot possibly encompass most of the reality to which they refer, they still perform a vital function. The images say: This is what human beings are capable of doing – may volunteer to do, enthusiatically, self-righteously. Don’t forget.

–  Susan Sontag

Vi måste medvetet upprätthålla vår syn på flyktingarna som personer om vi ska fortsätta vara motiverade att hjälpa. För som Butler säger, livet är ömtåligt och ömtåligt är tyvärr även vår medvetenhet om andras lidande. Så extrem är vår vilja att förtränga att till och med när ett litet barn har sköljts upp på en strand finns risken att vi glömmer. Vi får aldrig glömma andras mänsklighet.

Alan_Kurdi

Kommentera