Förlåtelse när en värld har förintats- en reflektion med hjälp av Hannah Arendt

Homs, Syrien

 

 

 

Videon som visar ett totalt ödelagt och sönderbombat Homs i Syrien kan inte ha undgått många och av de som har sett den kan ingen längre ställa sig ovetande om den förödelsen ett krig för med sig. Krig är moralisk och samhällelig kollaps. Det är en förstörelse av världar. Och om man tror att krig på något sätt har varit ”ädelt” en gång i tiden bör man läsa om den totala förödelsen det 30-åriga kriget förde med sig i Peter Englunds Ofredsår, eller J.J. Saunders redogörelse för mongolernas massaker av städerna Merv och Baghdad på 1200-talet där miljontals människor slaktades. Videon från Homs ger oss en inblick i ett mörker av mänsklig historia, ett mörker som den politiska tänkaren Hannah Arendt inte skydde iväg från.

I efterdyningen av andra världskriget skrev Hannah Arendt The Origins of Totalitarianism. Den publicerades redan 1951, men trots sin närhet till krigets obeskrivliga fasor är den en nästan overkligt skarp analys av totalitära stater. The Origins of Totalitarianism var knappast det enda Arendt skrev om ondska, våld, maktmissbruk eller totalitarism heller för den delen. Hon är känd för att ha skrivit att ondskan är ”banal” och som så ofta med korta kärnfulla fraser så har detta missförståtts och utvecklats långt bortom vad Arendt menade med den frasen. För som hon skriver i ett postscript till boken Eichmann i Jerusalem: den banala ondskan, så finns det inget vardagligt (eng. commonplace) med ondskan.

Hannah Arendt

Ändå skulle man kunna hävda att ondskan är banal hos Arendt på det sättet att moral kräver mänskligt handlande för henne. Om vi ”bara gör det vi brukar göra” utan att tänka så agerar vi inte etiskt enligt Arendt och vi riskerar att bli en del i ondskan ”banalitet”. Etik och moral kräver nämligen handlande för Arendt och handling är att skapande utrymme för mellanmänsklig frihet. Skapande är även det som skapar utrymme för handlande. Det är därför tänkande ses som en handling för henne eftersom politiskt tänkande kan skapa ett utrymme att handla inom. Eller som Arendt skriver om handlingen,

Action is unique in that it sets in motion processes that in their automatism look very much like natural processes, and action also marks the start of something, begins something new, seizes the initiative, or in Kantian terms, forges its own chain. The miracle of freedom is inherent in this ability to make a beginning, which itself is inherent in the fact that every human being, simply by being born into a world that was there before him and will be there after him, is himself a new beginning. –The Promise of Politics

Men här kommer vi till frågan om annihilation, alltså total förintelse, och totalitarism. För Arendt är totalitära stater och total förintelse ett sådant hot eftersom världar helt går förlorade. Vad gäller den totalitära staten luckras all möjlighet till mellanmänsklig relation upp då tillit inte längre är möjlig när även din egen familjemedlem kan vara en angivare. Detta tvingar människan att agera utefter det totalitära styrets norm enligt Arendt. Och just denna totala inskränkning av mänsklig frihet omöjliggör genuint handlande för Arendt. Hon ställer frågan utifrån Nazityskland, hur kan man handla moraliskt i ett samhälle där självaste lagen är omoralisk? Häri ligger också skillnaden mellan diktatur och totalitär stat. Diktaturen styr genom att straffa icke önskvärt beteende medan den totalitära staten får människor att ändra sitt beteende i linje med ideologin redan innan personen har agerat. I den totalitära staten har alltså utrymmet för mänskligt handlande, frihet för Arendt, (så gott som) omintetgjorts. (Kanske vågar man sig på att säga att inte ens i Nazityskland eller i Stalins Sovjet så lyckades man helt omintetgöra etiskt handlande?)

Vad är då lösningen emot totalitarism? Här tillåter jag mig att föra in ett annat stort tema hos Arendt, förlåtelse. Förlåtelse är det yttersta uttrycket av genuint mänskligt handlande för Arendt. Varför? För genuint handlande innebär skapande för Arendt och förlåtelse är det handlandet som ger möjlighet till helt och hållet nytt skapande. Förlåtelse tillåter den andre och dig själv att åter skapa, och i viss fall åter-skapa, en värld där relationer är möjliga. Arendt skriver, med hänvisning till Jesu undervisning om förlåtelse,

The great boldness and unique pride of this concept of forgiveness as a basic relationship between humans does not lie in the seeming reversal of the calamity of guilt and error into the possible virtues of magnanimity or solidarity. It is rather that forgiving attempts the seemingly impossible, to undo what has been done, and that it succeeds in making a new beginning where beginnings seemed to have become no longer possible. –The Promise of Politics

Förlåtelse är den mest äkta början till nytt skapande där det tidigare verkade omöjligt. Här kommer då anledning in till varför total förintelse är förödande inte bara i och av sig själv, utan även för all framtid enligt Arendt. Den omöjliggör förlåtelse. Om den totalitära staten omöjliggör relationen så omöjliggör den totala förödelsen möjligheten till att åter skapa. Det nya kan inte börja och genuint handlande är underminerat och för evigt handikappat. Världen är förstörd genom annihiliation eftersom ”värld” för Arendt består av det som händer ”mellan” oss. Vår värld är uppbyggd av relationer mellan olika verkligheter, kulturer och perspektiv. Arendt skriver i The Human Condition,

Only where things can be seen by many in a variety of aspects without changing their identity, so that those who are gathered around them know they see sameness in utter diversity, can worldly reality truly and reliably appear.

Annihilation hotar alltså inte bara liv och städer utan även allt det vi kallar vår värld. ”Värld” för Arendt är beroende av den andra och dig själv i relation till den gemensamma verkligheten. Ingen värld skapas utan den andre. När ett helt unikt perspektiv (en grupp, ett samhälle eller en tro kan troligen räknas in i Arendts syn på identitet här) att betrakta verkligheten ifrån försvinner genom annihilation så försvinner också världen. Och inte enbart då ”deras” värld, utan även ”din” värld. Du har inte längre kvar möjligheten och relationen till det andra perspektivet, men inte heller har du kvar de relationer som förde dig vidare tack vare den länken som nu är borta. Och om du är den ansvarige för förintelsen är möjligheten till förlåtelse, och därför även möjligheten, i teologiska termer, till försoning borta. Detta var anledningen till att Arendt inte kunde applicera förlåtelse på brott emot mänskligheten, utan på brott som låg inom en viss moralisk gräns.

Försoning i det här sammanhanget är då inte enbart ett upprättande av den relation som en gång brustit, utan det är en förutsättning för att åter igen kunna handla, vilket är en förutsättning för genuint mänskligt personskap för Arendt. Arendt har då via vissa omvägar kommit till slutsatsen att förintelse inte bara har lett till total förödelse och omintetgörande av din fiendes mänskliga liv, utan även ditt egna.

Var hamnar vi då som inte direkt orsakar förintelsen av den värld som vi ser i Syrien? Till att börja med är det ingen nyhet är världen är liten. Vi kan omöjligt säga att ett sönderbombat Homs inte direkt påverkar oss. Alltså är det något i vår värld som också förintas på grund av kriget i Syrien utifrån Hannah Arendts sätt att se det. För det andra, är många flyktingars världar i det närmsta förintade. Vi måste aktivt tänka hur de som är på flykt ska kunna få en ny värld där det åter igen finns möjlighet till mänskligt handlande, där relationer åter igen är möjliga. Arendt menar att den möjligheten kanske inte finns i sådan förstörelse, men vi ska i varje fall inte ligga till grund för ytterligare förstörelse av flyktingarnas världar. Det bör istället vara vår moraliska plikt att ge möjligheten till en ny värld.

Grunden för återskapandet av en värld där en ny början verkade omöjlig ligger i förlåtelse för Hannah Arendt. Men brottet i fallet av annihilation, mord och krig är för stora för att kunna förlåtas enligt henne. Det är då för mycket begärt att tänka på vad som skulle behövas för en försoning mellan människor i Syrien och jag har ingen moralisk plattform att ens börja skissa på ett förslag. Ändå undrar jag vad detta innebär för oss som är kristna; tron på förlåtelsens förnyande kraft. Hos kristna är inte förlåtelsens kraft placerat i oss själv, utan den kommer från han som förlät på ett kors. För kristna ger förlåtelse möjlighet till ett nytt liv och en ny värld eftersom vi finner det nya livet genom att vara i Kristus. Och förlåtelsen verkar bli än mer radikal här än hos Arendt. Dietrich Bonhoeffer skriver,

När Jesus kallar oss att ta upp vårt kors för han sina lärjungar in i gemenskap med syndaförlåtelsen. Det lidande han uppmanar sina lärjungar att gå in i, är att förlåta andra deras synder. Och detta läggs på alla kristna.

Krig är förstörelse av världar och förlåtelse är möjligheten till återskapande av världar. Förlåtelsen läggs dock inte på som en moralisk plikt av Arendt, och även för Bonhoeffer är det ett val för den kristne att följa Jesus, utan Arendt framhåller att förlåtelsen är vägen till en ny värld. Det är självklart mycket kostsamt och smärtsamt att bygga en ny värld från en konflikt som den i Syrien både vad det gäller den enskilda människan och samhället i stort, och frågan är hur det ens kan vara möjligt. Att vägen dit på något sätt skulle gå genom förlåtelse är då också provocerande säkert till den grad att det verkar löjligt.

Arendt verkar inte låta förlåtelsen sträcka sig så långt eftersom mänsklig förlåtelse inte sträcker sig över brott emot mänskligheten. Ändå kan man undra vilken annan väg det skulle finnas? Att förlåtelse är vägen att åter skapa en värld av det som förintats av ondska och våld måste nog ändå, smärtsamt, i varje fall vara slutsatsen för den som sätter sitt hopp till en människa på ett kors som förlät – och uppstod. Men vi får nog medge, med Arendt, att brott emot mänskligheten kan inte enbart en människa förlåta.

Kommentera