Finns ”den enkla bibeltron”?

 

En analys av bibelsynen i Anders Gerdmars bok Guds ord räcker

Av: Rikard Roitto

”När den enkla bibeltron ifrågasätts undermineras kraften i Guds ord” (s. 51) inleder Anders Gerdmar ett av kapitlen i Guds ord räcker. Ett par sidor senare hävdar han med emfas att det är ”farligt när Guds ord ifrågasätts, både genom att man drar ifrån bibelordet och att man blandar med mänsklig tradition” (s. 53). Jag vill istället argumentera för att såväl ”enkel bibeltro” som bibelläsning utan att varken dra ifrån eller lägga till är omöjligheter. Att förorda en ”enkel bibeltro” låter kanske bra när man säger det, men i slutänden är det självbedrägeri.

Den här essän är inte en recension av Gerdmars bok i största allmänhet, men det kan ändå vara lämpligt att säga något kort om bokens syfte. Gerdmar vill visa att det går utmärkt att vara kristen utan att bli katolik. Där är vi överens. Katolska kyrkans tvehågsenhet i att erkänna andra kyrkor är även enligt min mening ett stort ekumeniskt bekymmer, eftersom också jag är stöpt i en svensk frikyrklig kongregationalistisk tradition. I vilken utsträckning Gerdmar sedan rätt återger och rättvist kritiserar den katolska kyrkans lära är katolska teologer mer lämpade än jag att diskutera. Istället tänker jag analysera den bibelsyn som ligger till grund för hans argumentation. Gerdmar antar nämligen att alternativet till katolska kyrkans sätt att göra teologi genom att tolka bibeln i ljuset av traditionen är ”enkel bibeltro”.

Jag kliar mig i huvudet och försöker få Gerdmar att gå ihop med sig själv. Han har ju själv reflekterat över hur läsarens egen förförståelse oundvikligen formar bibeltolkningar i boken Roots of Theological Anti-Semitism: German Biblical Interpretation and the Jews, from Herder and Semler to Kittel and Bultmann. I sin metodiska inledning beskriver han helt riktigt hur bibeltolkarens symboliska universum får henne att göra vissa vägval i bibeltolkningen. Jag antar att Gerdmar inte menar att endast antisemitiska bibeltolkare tolkar utifrån en viss förståelsehorisont, utan att alla, inklusive ”bibeltroende”, gör det. Samma tanke återkommer i den mycket praktiska introduktion till bibeltolkningsmetoder som Gerdmar författat tillsammans med Kari Syreeni, Vägar till texten: metoder, tekniker och verktyg för nytestamentlig exegetik. Redan i förordet, som är undertecknat av båda författarna, betonas att objektiv bibeltolkning inte finns, utan att varje tolkning är beroende av tolkarens förutsättningar och sammanhang. Denna insikt återkommer sedan på ett flertal ställen i boken. Den rimliga slutsatsen utifrån Gerdmars egen medvetenhet om tolkarens förståelsehorisont är väl i så fall att allt tal om ”enkel bibeltro”, där man varken drar ifrån eller lägger till, är självbedrägeri. Inte desto mindre svingar han nu med dessa floskler, om uttrycket tillåts, som om han inte visste något om hermeneutik. Men det är alldeles uppenbart att han egentligen vet.

De flesta nutida akademiker som jobbar med texttolkning skulle utan vidare gå med på att a) en text inte kan betyda vad som helst, men att b) varje text har ett ”överskott på mening” (Paul Ricœur), vilket gör att varje text kan förstås på flera olika rimliga sätt, och att det därför c) är avgörande med läsarens förkunskaper och attityder för vilken mening en text har för just den läsaren. Om vi därtill ägnar oss åt en så omfattande och komplex textmassa som bibelns 66 böcker, så blir det än mer omöjligt att någonsin påstå att bibeln ”kan tala för sig själv” (s. 52) oberoende av läsarens förförståelse. Som kristen tror jag inte att detta är något vi behöver oroa oss för. Tvärtom, vi kan ha en tillit till att Anden verkar i och genom textens överskott på mening. Jag har lärt mig nästan allt jag vet (eller tror mig veta) om Gud genom att läsa bibeln. Men att påstå att någon mänsklig läsare skulle kunna uppfatta bibeln ”ren och klar, utan sammanblandning, utan att man lägger till … eller drar ifrån … som den är” (s. 27) är att uttala sig som om man fullständigt saknade insikt i hur det går till när vi människor tillgodogör oss språkliga meningar.

För att göra någon slags rättvisa åt Gerdmars förenklande retoriska excesser så överväger jag tanken att den här typen av påståenden är menade att skapa ett slags beredskap. Läsaren ska göras beredd på kommande kapitel där Gerdmar vill visa på hur katolska kyrkan ofta har en teologi som går utöver det som rimligen kan anses vara bibeltextens mening (a). Jag kan för all del uppskatta en och annan hyperbol; Jesus var en mästare på hyperboler och hans dramatiska överdrifter har en tidlös kraft att beröra oss när vi läser evangelierna. Men ju mer jag läser av boken desto mer tvingas jag dra slutsatsen att denna tolkning av Gerdmar är något för välvillig. Det verkar som att Gerdmar i just den här boken väljer tolkningsnaivitetens väg – att låta sig själv och läsaren utgå från att bibeln verkligen skulle kunna läsas på något neutralt sätt – för att göra det enklare att kontrastera sin egen bibeltolkning mot katolska kyrkans tradition.

För att helt förstå Gerdmars tolkningspremisser så kan det vara bra att ha i åtanke att han vid upprepade tillfällen gått ut i olika typer av media och försvarat bibelns ofelbarhet, inklusive dess historiska korrekthet. Han har även insisterat på att tolka texter som historiska texter i flera fall där tolkningsproblem enligt många andras mening, inklusive min, skulle kunna undvikas genom att acceptera att textens genre inte är historieskrivning. Till exempel har han hävdat att såväl Jona som skapelseberättelsen bör ses som historieskrivning. Jag tänker inte ägna mig åt att bråka om detta här, men för mig är det helt obegripligt att en person som vet vad som faktiskt står i bibeltexterna tvärvägrar att inse att bibeln är långt ifrån felfri. För min egen del sprack den illusionen redan i tonåren, när jag plöjde mig igenom bibelns texter på egen hand.

Idén att bibeln är felfritt gudsinspirerad är inte samma sak som föreställningen vi diskuterade ovan, att en text skulle kunna tala för sig själv. Den förstnämnda handlar om textens tillkomst, den senare om hur vi läsare tolkar. Inte desto mindre tror jag att vi behöver lyfta in den aspekten av Gerdmars bibelsyn för att förstå hur Gerdmar tolkar bibeln. Övertygelse om textens ofelbarhet gör att Gerdmar tänker sig att alla bibeltexter går att harmonisera. Många andra bibeltolkare istället skulle se bibelns många texter som uttryck för många olika teologiska traditioner som inte med självklarhet är lämpade att harmoniseras, i alla fall inte om vi bara är ute efter en strikt historisk förståelse av texterna.

Ett exempel på harmoniserande läsning är när Gerdmar diskuterar ”dödssynd” (1 Joh 5:16-17), ”synd mot Anden” (Mark 3:29) och avfall från tron (Hebr 6:4-8) (s. 166-167). Texterna handlar om helt olika typer av synder. ”Dödssynd”, eller mer bokstavligt ”synd till döds”, är i 1 Joh 5:16-17 synder för vilka man inte behöver ge sina trossyskon förbön. Om man läser 1 Johannesbrevet i sin helhet så ser man att de synder som ses som särskilt allvarliga i brevet är falsk kristologi (2:22-23; 4:1-3) och avsaknad av kärlek som leder till ovilja att hjälpa sin medbroder i nöd (3:15-18). Brevet ifrågasätter om de som begår dessa synder verkligen kan förbli i Kristus (som ju är livet i johanneisk teologi). Det ligger alltså närmast till hands att detta är vad 1 Johannesbrevet menar med dödssynd. Mark 3:29, däremot, handlar om att Jesu kraftgärningar anklagas för att vara från Beelsebul (Satan) när de i själva verket är från Anden. Detta är att häda mot Anden. Hebreerbrevets sammanhang är ett ytterligare annat. Hela brevet handlar om att hålla fast vid sin tro på Jesus Kristus och synden är varken falsk kristologi, ovilja att hjälpa en broder i nöd, eller att häda Andens verk. Texterna är alltså tre olika kontextuella teologier för tre helt olika situationer. De teologiska vokabulären i de tre texterna är så olika att vi omöjligt kan tänka oss att de var menade att utgöra en och samma teologi. Historisk-kritiska kommentarer är rätt så överens om att om vi bara är ute efter att förstå dessa tre texters historiska betydelse så ska vi inte försöka mosa ihop dem till en helhet utan läsa dem var för sig. När Gerdmar läser ihop dem får han det till att alla texter handlar om ”ett medvetet förkastande av Kristus eller Anden” (s. 167). Denna syntes gör inte rättvisa åt någon av texternas budskap i sitt eget historiska och litterära sammanhang, utan är en kreativ sammansmältning av texterna.

Visst är det legitimt för kyrkan att göra teologi genom att läsa bibelns texter i ljuset av varandra och väva ihop en teologi. Så gör vi utifrån övertygelsen att texterna tillsammans utgör kyrkans kanon. Vi är inte bara intresserade av texternas historiska betydelse, utan av vad vårt ”rättesnöre” (kanon) kan betyda för oss som kyrka. Och om vi frågar vad texterna kan betyda för oss, då kan det vara meningsfullt att säga att ett ”medvetet förkastande av Kristus eller Anden” är något mycket allvarligt. I vissa sammanhang kan det kanske vara fruktbart att, som Gerdmar gör, använda en sådan kreativ syntes för att problematisera katolska kyrkans regelverk runt exempelvis bot och syndaförlåtelse. I andra sammanhang kan en sådan syntes leda till svåra problem. Efter förföljelserna av de kristna under Kejsar Decius år 250 utbröt en debatt i kyrkan om de som offrat till avgudar skulle få återvända till kyrkan. De hade ju avfallit från tron (Heb 6:4-6). Vissa biskopar hävdade utifrån en liknande syntes som Gerdmars att avfällingarna försuttit sin chans för alltid, men andra tyckte att detta var en alldeles för hård tolkning. Kyrkans beslut blev till slut att de som visade sin ånger genom att göra bot skulle få en ny chans att upptas i kyrkan. Rätt eller fel? Jag tycker i alla fall att kyrkans vägval att låta kontexten av svår förföljelse få påverka bibeltolkning och botpraktik var helt rätt.

Vi kan inte mörka att en sådan sammanläsning som Gerdmar gör av distinkta teologier är en kreativ process, snarare än något som finns färdigt i texten. Vi läsare skapar en helhet utifrån att vi har en förförståelse som gör oss beredda att se texterna som vår kanon som ska tala till just vårt sammanhang, och vi ber att Anden ska leda vår kreativitet. Gerdmar tycks dock inte vilja göra någon distinktion mellan texternas historiska betydelse och deras möjliga betydelser för kyrkan, utifrån övertygelsen att texterna är Guds ofelbara tidlösa ord som kan tala för sig själv.

Ett annat exempel på när Gerdmars position blir ohållbar är när han, som så många andra som bekänner sig till dogmerna om ”skriften allena” och skriftens klarhet, hävdar att treenighetsläran är klart formulerad i bibeln (s. 61-62). Eftersom han värjer sig mot tanken på att det skulle kunna räcka med ett ”frö” till en lära i Nya testamentet för att en lära skulle kunna anses vara biblisk (s. 66), så skulle treenighetsläran behöva vara tydligt färdigformulerad i Nya testamentet för att vara legitim utifrån Gerdmars premisser. Men det är den inte. Läran att Gud är ett ”väsen” (gr. ousia) men tre ”personer” (gr. hypostasis) är formulerad med hjälp av terminologi från den grekiska filosofins metafysik, och inte med ord ur Nya testamentets vokabulär. Därför blir det förbryllande när han ondgör sig över ”sammansmältning av teologi och filosofi” (s. 62) i kyrkans historia samtidigt som han själv omfamnar treenighetsläran.

Nya testamentet innehåller flera kristologier och inte alla pekar lika tydligt mot treenighetsläran. I ena änden har vi Markus som berättar att Jesus ropar ”Min Gud, min Gud…” (Mark 15:34) på korset och Paulus som vid flera tillfällen kallar Gud för ”Kristi Gud” (Rom 15:30; 2 Cor 1:3; 11:31). Även om dessa författare har en hög kristologi i bemärkelsen att de ser Jesus som världens frälsare, så ser de inte Jesus som Gud själv, utan Gud är även Jesu Gud. I andra änden har vi Johannesevangeliet där Jesus tydligt är Gud (Joh 1:1; 20:29) och Uppenbarelseboken där Lammet sitter på tronen och tillbeds (Upp 5). (Boktips: James Dunn, Did the First Christians Worship Jesus.) Att det inte var självklart hur relationen mellan Fadern, Sonen och Anden skulle tolkas för de första kristna ser vi på att flera tidiga kyrkofäder, som historien har kommit att räkna till viktiga lärare för kyrkan, formulerade kristologier där Jesus är underordnad Gud Fadern (t.ex. Justinus, Origenes, Tertullianus; Googla ”subordinationism”). Trots att de var fromma och ivriga bibeltolkare var det uppenbarligen inte alls självklart för dem att landa i en treenighetslära. Påståendet att treenighetsläran är något som kan utläsas ur bibeln med självklarhet utan någon som helst förståelsehorisont är helt enkelt inte sant. Kyrkan var tvungen att göra ett vägval och landade efter många strider i treenighetsläran. Att kyrkan idag tycker sig se treenighetsläran som ”väl förankrad i Nya testamentet” (s. 61) beror inte på att Nya testamentet ger oss en enhetlig och lättolkad bild, utan på att kyrkan läser Nya testamentet med de glasögon som formats av en efterbiblisk tradition. Jag är på intet sätt ute efter att ifrågasätta treenighetslärans värde för den kristna tron. Tvärtom, treenighetsläran är ett utmärkt sätt att tala om Gud och det finns definitivt ett frö till treenighetsläran i Nya testamentet. Min poäng är bara att den som tror sig hitta treenighetsläran i sitt färdiga utförande genom att läsa ”skriften allena” är blind för sin egen förförståelse.

Gerdmar gör ett par distinktioner mellan bibeln och traditionen: a) Det vi läser i Bibeln är evigt, men traditionen är tidsbunden (s. 62). b) Bibeln är enhetlig och klar, men traditionen är motsägelsefull (s. 67). Låt oss börja med bibelns tidlöshet. På vilket sätt är bibeln inte marinerad i influenser från egyptisk, babylonisk, assyrisk, persisk, grekisk och romersk kultur? För att ta ett exempel som sätter frågan på sin spets: På vilket sätt är bibelns totala acceptans för slaveri något tidlöst och inte kulturbundet? Vari ligger det tidlösa i att det är okej att misshandla sin slav bara hon överlever minst en dag, eftersom slaven är egendom (2 Mos 21:21)? I antikens slavkultur var denna lag troligen oproblematisk, till och med en human begränsning av hur allvarligt en slavägare fick misshandla sin slav, men från vår tids horisont ser vi det djupt tidsbundna i en sådan lag. Är det inte rimligare att utgå från att vi behöver fråga oss vad som är tidsbundet och vad som är har en hållbarhet som går bortom antikens patriarkala slavsamhälle även när vi läser bibelns texter? När John Wesley stred mot slaveriet lyfte han fram de tidlösa teologiska idéerna om rättvisa, kärlek och att alla människor är Guds avbild, medan de som ville behålla sina slavar citerade bibelord om att vara en god slavägare. Finns det någon i vår tid som har lust att påstå att Wesley gjorde fel?

Och på vilket sätt är bibeln enhetlig i alla frågor? Ett viktigt skäl till att ”bibeltroende” kristna inte kunnat komma överens om hur de ska tolka bibelns texter om helvetet och domen är att texterna spretar för mycket. Samma sak gäller frågan om kvinnors roll i församlingen. Bilden i Nya testamentet är så varierande att församlingar som säger sig basera sin policy på bibeln kommit fram till väldigt olika praktiker. Jag noterar att en kvinnlig pastor ingår bland dem som skrivit positiva omdömen i början av Gerdmars bok, så jag får anta att Gerdmar tycker att kvinnliga pastorer är bibliskt, trots att kvinnor förbjuds att undervisa i 1 Tim 2:11-12. Om vi i vår bibeltolkning istället accepterar att bibeln är en mångfald av röster så kan vi argumentera för att Paulus vision om kyrkan som en ny skapelse (Gal 6:15) där kön är irrelevant (Gal 3:28) väger tyngre än de tidsbundna föreställningarna om könsroller i pastoralbreven. Många nutida bibelteologer jobbar just så: Först visar de på hela spektrumet av teologier som finns i bibelns texter utan att försöka släta ut spänningarna, och sedan gör de vägval och kreativa synteser i denna mångfald, dels baserat på vad man ser för helhetsbild, men också utifrån överväganden om vad som är en rimlig teologisk tolkning av texterna i vår tid. (Ett av de mest väl genomförda exemplen på detta sätt att arbeta är Feldmeier och Speickermann, God of the Living: A Biblical Theology.)

Vid ett tillfälle när jag undervisat att budskapet i 1 Kor 7 stod i kontrast till 1 Tim 2:11-15; 5:11-14 tackade en ung kvinnlig pastorskandidat mig för att hon äntligen fått syn på att bibeln innehöll mer än den patriarkala iden om att kvinnor ska tiga, gifta sig och lyda. Hennes kallelse till pastor var nog inte obiblisk trots allt. Varför hade ingen under hela hennes uppväxt hjälp henne att se detta? undrade hon. Jag hade förklarat att i 1 Kor 7 hyllas livet som ogift som den högsta kallelsen för alla kristna, inklusive för unga kvinnor. Bara den ogifte kan tjäna Gud helt odelat, argumenterar Paulus. I 1 Tim 2:14-15; 5:11-14, däremot, uttrycks den egendomliga läran att ”kvinnan ska räddas genom sitt moderskap” och att unga kvinnor ska gifta sig och inte springa runt och skvallra. Den troligaste förklaringen till att texterna säger emot varandra är att 1 Timoteusbrevet är skrivet av en lärjunge till Paulus snarare än av Paulus själv för att anpassa Paulus budskap till en ny situation. (Att skriva i sin läromästares namn var inget ovanligt i antiken.) De kvinnor som enligt 1 Timoteusbrevet springer runt i husen och sladdrar (1 Tim 5:11-14), hade kanske läst 1 Kor 7 och känt sig kallade att leva precis så som Paulus uppmanade dem att göra. Författaren till 1 Timoteusbrevet, däremot, är orolig för hur unga kvinnors beteende ska påverka församlingens rykte i samhället (1 Tim 5:14). Om vi tar oss tid att lusläsa Paulus hälsningar till församlingarna i Rom (Rom 16) hittar vi massor av hälsningar till kvinnor i olika ledarpositioner. Junia är till och med ”apostel” tillsammans Andronikos (v. 7). (De flesta forskare anser på goda grunder att Rom 16:7 namnger en kvinna, ”Junia”, och inte en man, ”Junias”.) I 1 Kor 11 försöker Paulus hitta en lösning för hur kvinnor ska kunna fortsätta profetera i församlingen och i Fil 4:2-3 möter vi Euodia och Syntyche som ”kämpat för evangeliet tillsammans med” Paulus. Denna bild av starka aktiva talande kvinnor i dessa tre brev som definitivt är skrivna av Paulus står stark spänning till förbudet för kvinnor att förkunna i 1 Tim 2:11-12. Vi kan för all del förstå varför 1 Timoteusbrevet formar sin syn på kvinnors roll i församlingen utifrån rådande tryck från det omgivande samhället, men om vi släpper idén om att Nya testamentet bara har en enda tidlös bild av kvinnors roll i församlingen så öppnar det för möjligheter för kyrkan i dag att tolka bibeln så att den kan acceptera kvinnliga pastorer och präster, speciellt i en tid när det knappast påverkar kyrkans rykte negativt att ha starka kvinnliga ledargestalter. Snarare är det väl tvärtom: den kyrka som idag vill värna sitt rykte i samhället, såsom 1 Timoteusbrevet gör utifrån ett patriarkalt samhälles förutsättningar, behöver kvinnliga pastorer.

Iden om att bibeln skulle vara tidlös och enhetlig är alltså inte bara felaktig, den är också ett hinder för möjligheten att skapa god kristen teologi. Om vi däremot vågar tala om bibelns mångfald och förankring i sin egen kulturella miljö har vår tids kyrka bättre förutsättningar för att på ett konstruktivt sätt använda bibeln som kanon. Walter Brueggemann, en av den postmoderna bibelteologins viktigaste förgrundgestalter, menar att vi måste ge upp tanken på att bibeltexten kan användas som ett absolut fundament som leder oss till oomtvistliga objektiva teologiska resultat. Han kallar sin attityd ”anti-foundationalism”. Begreppet betyder inte anti-fundamentalism, utan ett avvisande av tanken på att bibeln skulle kunna vara en objektiv startpunkt för teologi. Hans argument är bland annat de som jag angett i denna essä: all texttolkning är subjektiv och beroende av tolkarens sammanhang, bibeln innehåller en mångfald av teologier och bibeln är skapad i en viss kulturell miljö. Istället ansluter sig Brueggemann till 1900-talets insikter om texttolkning och meningsskapande och menar att kyrkans teologi med nödvändighet skapas i mötet mellan kanon, tradition och kyrkans kontext. Brueggemann betonar också det fruktbara i att som kyrka skapa teologi just i spänningsfältet mellan olika bibliska teologier. Hans teologi är formulerad utifrån en postmodern ståndpunkt, men har på många sätt flera föregångare i protestantiska led. John Wesley menade att teologi måste ta hänsyn till både bibeln, förnuft, tradition och kristen erfarenhet. Wesley ansåg sig vara bokstavstroende, men hans modell är ändå ett erkännande av faktorer utanför bibeltexten påverkar kyrkans teologi i dialog med bibeltexten. Karl Barth, på många sätt en proto-postmodernist, betonade att texten blir Guds ord i mötet med den bibelläsande kyrkan. Det vill säga, den hermeneutiska process som uppstår i mötet mellan kanon och kyrkan under Andens ledning är Guds tilltal till kyrkan. Även i pingstväckelsen har en del predikanter och teologer  på liknande sätt betonat vikten av att läsa skriften i församlingen ledd av Anden (se t.ex. A Pentecostal Hermeneutic: Spirit, Scripture, and Community av Kenneth J Archer).

Slutligen några ord om Gerdmars syn på hur kanon formades. Jag håller med honom om att gemensamma idéer om vilka nytestamentliga texter som var normerande för kyrkan började ta form långt innan de formella kanonbesluten på 300-talet. Inte desto mindre så kan det vara värt att notera att inte många forskare skulle hålla med Gerdmar om a) att Paulus själv ansåg att han skrev kanonisk text, och b) att Paulus texter och evangelierna hade status som ”skrift” redan på 60-talet. Hans argument för att Paulus ansåg sina egna ord vara jämbördiga med Gamla testamentets är att han vid ett tillfälle gör skillnad på sina egna och Jesu ord (1 Kor 7:10-12). En rimligare tolkning är att Paulus helt enkelt ville göra skillnad på vad han visste att Jesus hade sagt och sin egen kontextuella anpassning av Jesu ord om skilsmässa till korintierna situation. Detta betyder inte att han kunde förutspå att orden med tiden skulle komma att bli en del av vår kanon. Gerdmars argument för att nytestamentliga skrifter hade status som skrift redan på 60-talet bygger på att han anser att 1 Timotheusbrevet och 2 Petrusbrevet verkligen är skrivna av Paulus respektive Petrus. Dessa två brev anser en majoritet av bibelforskare vara skrivna av lärjungar till apostlarna i apostlarnas namn under tidigt 100-tal. Endast bibelforskare som på förhand har bestämt sig för att allt i bibeln måste vara historiskt korrekt håller fast vid att dessa brev är tidiga. Andra forskare betonar istället hur vanligt det var i antiken att skriva i sina läromästares namn och visar på att teologiska och språkliga skillnader gör det högst osannolikt att dessa brev är författade av Paulus respektive Petrus. Inte desto mindre: även om breven skrevs först på tidigt 100-tal är de viktiga pusselbitar i vår förståelse av hur kanon formeras. Det är mycket intressant att texter från tidigt 100-tal talar om Paulus brev (2 Pet 3:16) och ett Jesusord (1 Tim 5:18) som ”skrift”.

Sammanfattningsvis är Gerdmars tal om en kanon som kan läsas ”som den är” så att den ger oss en tidlös enhetlig teologi fromma men i slutänden meningslösa floskler som inte hjälper oss i det praktiska arbetet med att forma teologi utifrån bibelns texter. Utan att känna Gerdmar så funderar jag på om hans hållning drivs av den känsla han själv uttrycker: att det är ”farligt när Guds ord ifrågasätts”. Gerdmar berättar öppenhjärtigt i en intervju om hur han fick en allvarlig troskris när han började läsa bibelvetenskap och en inte alltför smidig universitetslektor gjorde sitt bästa för att provocera naiva och fromma bibeltrogna studenter. Han sedan hittade tillbaka till tron och ser det numera som sin kallelse att försvara Gud ord när ”bibelkritiken” (bibelvetenskaplig forskning) ifrågasätter dess ofelbarhet. I vissa av hans formuleringar i Guds ord räcker tycks det som om Guds levande Ord, Jesus Kristus, sammanflätas med bibelns ord, så att distinktionen mellan dem blir otydlig (t.ex. s. 181). Jag är alltigenom övertygad om att Gerdmar aldrig skulle falla på knä och tillbe bibeln, men inte desto mindre låter det ibland som att han sätter likhetstecken mellan att försvara Ordet, Kristus, och att försvara vittnesbördet om Ordet, kanon.

Jag själv har gjort en helt annan resa. Jag upptäckte att bibeln var problematisk på egen hand, inte genom att någon utifrån påtvingade mig upptäckten. Jag var redan under tonåren frustrerad över hur de i församlingen som borde kunna ge mig svar inte hade några hållbara svar att ge. För mig var det därför en befrielse att komma till Lunds universitet och upptäcka en miljö där det fanns människor som vågade benämna bibelns problem samtidigt som de var varma kristna. Jag upptäckte att jag kunde finna Gud genom att läsa bibeln fastän att jag vågade mig på att problematisera den. Bibeln kan vara kyrkans kanon och vittna om Guds frälsande kärlek även om den i många stycken är problematisk. Så här i efterhand inser jag att det var just friheten att få tänka kritiskt och slippa rädda bibeln från legitim problematisering som räddade min tro. Jag har flera vänner som övergett sin tro därför att kyrkan gett dem budskapet att den enda formen av kristen tro som duger är att tro på allt väldigt bokstavligt. De har blivit så indoktrinerade i att detta är det enda möjliga sättet att tro att de tycker att mitt sätt att tro är ”fusk”, fastän att de själva slutat tro. Vi har goda skäl att rädda nästa generation av kristna från att behöva välja mellan tro och förnuft.

 

Rikard Roitto är docent i Nya testamentets exegetik, lektor vid Teologiska högskolan Stockholm och ordinerad som pastor inom Equmeniakyrkan.

21 thoughts on “Finns ”den enkla bibeltron”?

  1. Jag kan hålla med om att det finns svårigheter i bibeltexterna och det får man acceptera. Några är knutna till avstånd i tid, andra till ordens mening och betydelse och ytterligare några till de ”glasögon” man läser med. Det är ändå viktigt att inse att forskare som till exempel F F Bruce, Leon Morris, K.A. Kitchen, Merril C Tenney lyckas kombinera ett förhållningssätt där man är litterärt konsistent mot vad man kan sluta sig till från texten och historiskt objektiv så långt det är möjligt. Walter Brueggemann är definitivt en förgrundsgestalt inom bibelteologi – speciellt GT – men tar några avstamp som är svåra att hantera. För det första verkar han mena han att den tradition texten kommit från påverkar texten och man måste tillämpa den förståelsen runt själva texten.
    1. Det innebär ett historiskt problem som ibland får stora dimensioner. Vad händer när vi saknar historiskt material? Hur ska vi tolka om vi har krockande traditioner och tolkningsmodeller som vi ofta har i GT?
    2. Det innebär även ett tolkningsproblem knutet till vilka ”glasögon” vi har i relation till den historiska traditionen.

    För det andra uttrycker Brueggemann en övertygelse om att den nutida kontexten bär tolkning. Det är definitivt så, men det innebär också problem. Ex: Det kan på olika teologiska seminarier skapas kontext som är meningsbärande bara genom val av litteratur. Litteraturlistan på tex. Dallas Baptist University, Tyndale Theological Seminary och Teologiska Högskolan i Stockholm ser ju inte likadan ut.

    Bernard Ramms ”Protestant Biblical Interpretation” har ett närmande till Bibeln som syns mig mer objektivt och nära när det gäller ramförståelse av de bibliska texterna. Där finns ett grammatiskt genretänkande kombinerat med historiskt tänkande som attraherar analytikern i mig.

    Tack för dina synpunkter Rikard. Intressant att läsa och föder många tankar.

    mvh Roger Arnfjell

  2. Eftersom jag på senare tid varit en av dem som Gerdmar gått emot (Adam och Eva-debatten) så läser jag detta med ganska stort intresse. Dock tycker jag mig se vissa överbetoningar åt andra hållet.

    Tolkningen av att ”häda Anden” i evangelierna blir väldigt ytlig så som den beskrivs här. Att det bara skulle handla om själva påståendet att demoner drevs ut med Beelsebub ger ingen förklaring till Jesu hårda ord. Vad var problemet med påståendet då? Att spjärna emot gudsrikets ankomst och att se den Andens kraft som manifesteras i Jesu befrielsetjänst som dess motsats. Kort sagt, förhärdelse. Och då befinner man sig inte så långt ifrån Heb 6, där det finns en risk för oförlåtligt avfall för dem som ”blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande 5och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter”. Om någon gjort detta, men ändå avfaller, vad är det om inte förhärdelse? Notera att formuleringen som följer är att en sådan person inte kan föras till ”omvändelse” och inte ”om en sådan person omvänder sig finns ingen förlåtelse”.

    Jag finner Roitos exeges väl ytlig här. Något djupare måste man redan på det exegetiska stadiet våga titta på texterna?

    Att flera texter i NT skulle uttalat motsäga att Jesus är Gud finns det åter andra forskare som invänder mot. Larry Hurtado skulle jag säga ger en rätt god motvikt till Roitto här.

    Gissningsvis anser Roitto att 2 Thess inte är äktpaulinskt, men vad gör han av Rom 9:5?

    När det gäller författarskapet av pastoralbreven finner jag denna formulering synnerligen icke-generös: ”Endast bibelforskare som på förhand har bestämt sig för att allt i bibeln måste vara historiskt korrekt håller fast vid att dessa brev är tidiga.” Mikael Tellbe och Gordon Fee menar jag knappast är namn som kan avskrivas på ett sådant sätt. det är inte bättre än när konservativa argumenterar mot sådana som har Roittos inställning med ad hominem-argumentet att de är drivna av en liberal agenda. ”Bara dem som vill ifrågasätta Jesu gudomlighet och driva tesen att det är en senare uppfinning av en efterapostolisk generation.”

    På den här punkten är jag hyperkänslig. Mina år på THS ena föregångare (Lidingö) var överfyllda med den här sortens personangrepp på dem som menade att det fanns skäl att tro på ett paulinskt författarskap. Jag lägger märke till Roittos formulering med rätt stor besvikelse faktiskt.

    Att beskylla den som inte tror som man själv för att vara driven av en teologisk agenda fungerar precis lika bra åt båda hållen!

    Ska man i sak argumentera mot Roittos påstående så vill jag påkalla en tydlig tendens i nutida paulusforskning, företrädd av exempelvis N.T. Wright, som menar att det är fullt rimligt att se flera av Paulus brev som äktpaulinska.(Paul and the Faithfulness of God, Vol. 1, sid. 60) Och med äldre exegetiska argument skulle Peter Halldorf aldrig ha kunnat skriva böckerna ”Radikal tro”, ”Erövrande tro”, ”Dra ut i strid”, samtidigt som han har skrivit ”Dårarnas längtan” eller ”Drick djupt av Anden” och ”Doften av helgon”. Där finns det betydligt större ”språkliga och teologiska skillnader” än vad det finns mellan de olika breven som klassiskt anses vara skrivna av Paulus!

    Roittos förgivettagande av den egna ståndpunkten i författarfrågan och hans avfärdande av mer konservativ övertygelse på den punkten med ett ad hominem-argument sänker tyvärr detta inlägg ordentligt, som jag ser det. Trots att det i övrigt har ett anta förtjänster.

    Något om vad som inte sägs:

    Roitto berör inte med ett ord frågan om världsbild. Jag har nyligen offentligt sagt att det är fullt möjligt och legitimt att kalla sig såväl evangelikal, pentekostal och ”bibeltroende” utan att hävda att gestalterna Adam och Eva med nödvändighet måste ha varit två unika individer varifrån alla nu levande människor härstammar och därför ständigt buntas ihop med andra i den lösa kategorin ”liberalteologer”, sådana som utgår ifrån att inget övernaturligt kan ske, varken i nutid eller i biblisk dåtid.

    Jag problematiserar begreppet ”bibelvetenskaplig forskning” åt båda håll. Alldeles uppenbart är det så att den ibland har drivits av en agenda där det övernaturliga ska bortförklaras och att denna agenda påverkat tolkning, datering av texter, etc. Jesus kunde ju inte ha förutsagt att templet ska förstöras – för det är ju omöjligt – och därför måste den utsagan ses som att den tillkom ”ex eventu”. Detta är ett exempel på när ”bibelvetenskaplig forskning” drar slutsatser inte bara utifrån historiska överväganden och textens innehåll, utan utifrån modern naturalism. Det är också en dogmatisk metod.

    Det kan därför finnas mycket goda skäl att ifrågasätta slutsatser inom den ”bibelvetenskapliga forskningen”. Som forskare kanske det är omöjligt att säga att Jesus gjorde under, men det torde vara möjligt att fastslå att Jesus såg sig själv som en helare och exorcist, att hans första efterföljare gjorde detsamma och att den synen var helt självskriven i kyrkan under dess första århundraden, samtidigt som kyrkan också hade en självbild av att föra denna helande- och befrielsetjänst vidare. Den sortens formulering menar jag stöds av synnerligen god akribi. Men detta är ju långtifrån vad påstådd ”bibelvetenskaplig forskning” hävdar i alla lägen. Det räcker inte att utmåla Gerdmar som på ett meningslöst korståg mot allt vad vetenskaplig bibelforskning heter!

    Och snälla, försvara nu inte detta med argumentet att det saknades utrymme för sådan problematisering. Det hade gått att vara långt mer nyansrik, med bevarade argumentlinjer, i en text som vore precis lika lång – eller kort.

  3. Hej Lars! Tack för konstruktiv kritik och att du läst min text så noggrant!

    Till att börja med har du helt rätt i att ad hominem-argument är icke-argument, helt ovärdiga en akademisk kontext. Men i detta fall skulle jag hävda att det inte bara är ett ad hominem-argument. När jag säger att den som bestämt sig för att bibeln är måste vara alltigenom sann kommer att argumentera för att den är sann, så är det ett påstående om att en utifrån en viss premiss kan man bara komma fram till en viss slutsats. Om jag ska granska mitt eget påstående noga så ska jag dock erkänna att jag inte skulle ha skrivit ”Endast bibelforskare som på förhand har bestämt sig …” utan istället bara ”Bibelforskare som på förhand har bestämt sig …” Mitt oförsiktiga sätt att uttrycka mig riskerar att spä på fördomar. Inte desto mindre är det svårt att undvika att nämna sambandet mellan bibelsyn och slutsatser om författarskap, när det konsekvent är så att det främst är de som kallar sig bibeltrogna, konservativa, evangelikala, osv, som tenderar att komma fram till att 1 Tim och 2 Pet är skrivna av de författare som anges i texten. Skälet till att jag inte drog hela argumentationen runt författarskapet av 1 Tim och 2 Pet är att jag tyckte att det skulle bli för långtråkigt, men den som vill kontemplera argumenten för och emot kan läsa på i vetenskapliga kommentarserier. Ett av argumenten framgick dock av min text, skillnaden i kvinnans roll i församlingen i 1 Tim i jämförelse med Rom, 1 Kor och Fil. Visst är det en principiell möjlighet att Paulus skulle kunna ändra sitt språk och sin teologi så mycket att han fram emot slutet av sitt liv motsäger sig själv med en radikalt annorlunda språklig stil, men jag finner det bara alltför osannolikt att den teologiskt kreativa Paulus med sitt drivna språk skulle förvandlas till en traditionsbevarande försvarare av den sunda läran som skriver med städad grekiska.

    Vad gäller Fee och Tellbe så är det två mycket duktiga forskare. Tellbe känner jag och uppskattar väldigt mycket. Han gav mig ypperliga råd när jag skrev min doktorsavhandling och jag har generellt sett den största respekt för Tellbe som forskare. Dock tillhör både Tellbe och Fee traditioner där de skulle bli brända på bål (metaforiskt) av sina egna läger om de yppade tanken att vissa brev i NT kanske inte är skrivna av den som anges som författare. Vi har redan sett vad som händer med stackars lärare på ALT/ÖTH om de ens vågar problematisera den litterära genren på Jona och skapelseberättelsen. Men jag låter hellre Tellbe själv utveckla detta.

    Ang. Hurtado så har han fått en del kritik för att han tar i för mycket, bland annat av Dunn, som jag refererar till i min text. Av ren lathet orkar jag inte återge denna mycket omfattande forskningsdebatt, men jag kan bara i korthet notera att jag vid flera tillfällen sett skribenter referera till Hurtado som om det han skrivit är oemotsagt fastän att hans hypoteser fått kritik. Som jag skrev i artikeln, om alla NT-texter hade talat om Jesu gudom så entydigt hade vi knappast haft så många subordationistiska teologier de två följande århundradena. Och vi kristna kan tro att Jesus är Gud även om NT:s texter pekar åt lite olika håll.

    Ang. Rom 9:5 så står ”theos” utan bestämd artikel, vilket gör det mest naturligt att tolka ”theos” som en kvalite. Jesus är av gudomlig kvalite, men identifieras inte med ”ho theos”, Gud.

    Till sist, din tolkning av relationen mellan Mark 3 och Heb 6 ser jag som en kreativ syntes, som kan vara fullt legitim när vi som kristna förhåller oss till kanon som helhet, men inte är god exegetik när vi vill förstå respektive text i sin egen rätt. Du använder på ett kreativt sätt begreppet ”förhärdelse” för att åstadkomma en brygga mellan texterna. Dock behöver du tänka igenom om du verkligen vill göra en teologi för kyrkan där det generellt sett är oförlåtligt att ”spjärna emot Gudsrikets ankomst”. Det tror jag inte att du vill.

    Jag diskuterar över huvud taget inte frågan om det övernaturliga i min artikel, men jag antar att du tänker på en del andra debatter som pågått på sistone. Jag håller med dig om att det inte är en historievetenskaplig fråga huruvida under sker, utan en fråga om världsbild. Historievetenskapens ”metodologiska naturalism” där allt förutsätts fungera enligt normala naturlagar gör att svaret är inbyggt i själva metoden, och därför kan historievetenskaplig metod inte användas för att avgöra om under skett. Det är snarare en filosofisk/teologisk fråga huruvida Gud kan gripa in i sin skapelse på ett sätt som vi uppfattar som mirakulöst. Jag själv ser inga principiella hinder för att skapelsens Gud skulle kunna gripa in.

    Jag inser att du kommer att tycka att det är otillfredsställande att jag inte går igenom alla komplexa argument för och emot olika tolkningar. Orkar inte och har inte tid. Inte desto mindre vill jag uttrycka min glädje över att pastorer som du engagerar sig i bibeltolkning och argumenterar konstruktivt.

    1. Hej! Jag tycker du skrivit ett spännande inlägg.
      Men jag reagerar på en sak i ditt svar till Lars, som jag tycker är lite tröttsamt. Jag är oerhört trött på att t ex Gerdmar använder denna debatt för att marknadsföra STH som det bibeltrogna alternativet. Men ditt svar här riskerar att läsas som en marknadsföringsknep för THS som alternativet för hjärnan. Det gäller din karaktäristik av ÖTH/ALT. Det är onekligen så att det är ett något mer konservativt sammanhang, men att beskriva det som en metaforisk häxbål är verkligen att gå för långt. Det finns väldigt mycket rum att tänka fritt på ÖTH. Jag kan upplysa om att Tellbe har diskuterat paulusbrevens äkthet, och aldrig presenterat någon naiv syn på dessa. En del kontrovers var ju just kring efesierbrevets paulinska status, som Tellbe tänker är deuteropaulinskt. Däremot tror jag han sagt att han kan tänka att 2 Tim är skriven utan ammunens.

      Kort sagt det är en orättvis karaktäristik av ett sammanhang och av en rörelse, och jag tyckt det är ledsamt att du faller för att marknadsföra ditt sammanhang över ett annat (?). Angreppen kommer från en liten svans, ÖTH har massivt stöd från EFK som rörelse. Det är tråkigt om du ska gå med svansen och angripa ÖTH från en annan vinkel.

        1. En debatt kan inte frikopplas från konkreta instutuioner. Precis som bibelläsning inte kan frikopplas från konkreta läsare, vilket också du (iaf i akademin) också anser. Till dig skulle jag rekommendera att ”koppla av” det nedvärderande tonfallet som du ofta använder.

          1. Beklagar om mitt tonfall upplevs som nedvärderande. Tyckte själv Roittos var det. Min reaktion gällde bara att jag tycker det är synd att göra den här debatten till en slags fråga om marknadsföring. Det är den inte från min sida. Jag menar att frågorna kring bibeltolkning är på liv och död för svensk kristenhet. Det är därför jag skriver. Dessutom finns det inte många poäng att tjäna på den prof jag själv har. Det vore bekvämare att vara tyst-

    2. Hej igen Rikard

      Jag ser av den vidare diskussionen att du nyanserat dina inledande ord på många punkter. Jag tror som du att det inte finns tid, utrymme (eller ord!) att gå igenom alla argument i författarfrågan runt pastoralbreven. Det du möjligen kan behöva höra från mig är att just eftersom du bygger upp din argumentation på ett ställningstagande i den frågan så ”predikar du för kören”, dvs. för den som är tilltalad av Gerdmars resonemang har du gjort dig omöjlig. Du får uppskattande ord av dem som tycker ungefär som du, men bekräftar för Gerdmars sympatisörer att han har rätt. För den som är i ”farozonen” eller vad det nu ska kallas att anamma det förhållningssätt till Bibeln som du vill kritisera så är ditt inlägg kontraproduktivt.

      Själv vill jag ta varje författarstrid för sig, utan att göra den till en del av ett teologiskt program. Jag ser inte att den högst personliga och ganska hjärtskärande avslutningen på 2 Tim skulle kunna vara skriven av någon som utgav sig för att vara Paulus, och jag har inte sett exempel på liknande skrivningar i andra antika pseudoepigrafiska texter. (Inte för att jag läst dem alla, men någon gång borde det dykt upp ett sådant exempel i kommentarlitteraturen. Som jag å andra sidan inte heller lusläst.) Men jag kan tänka mig att det fanns tre ”Jesaja”, dvs. jag är öppen för att det kanske var så, men jag har på tok för dåliga kunskaper i ämnet för att tillåta mig en definitiv åsikt. Det jag vill säga är att det finns en tendens från konservativt håll att hävda ”äkta” författarskap i alla böcker (Moses, Jesaja, Daniel, evangelierna, Paulus, etc.) och att se minsta lilla avsteg från den enade frontlinjen som starten på en snabb färd nedför det sluttande slippriga planet. Men det finns en motsvarande vilja att hålla en enad frontlinje också från det andra hållet. Nåde den som gör eftergifter för fundamentalismen!

      Ett exempel på hur icke-konfessionell akademisk miljö kan vara minst lika krävande som konfessionell är vad som hände Chrys C. Caragounis, som kom fram till det helt odiskutabla forskningsresultatet att det redan under antiken fanns fenomen som vi med vårt nutida språkbruk skulle kalla konstitutionell homosexualitet och att det därför inte går att avskriva Paulus ord i Rom 1 som om det vore en för honom okänd företeelse. Jag är för stunden helt ointresserad av att diskutera homosexualitet, men den storm av protester som drabbade Caragounis, inklusive krav på att han skulle bli uppsagd, var betydligt värre, skulle jag vilja påstå, än de protester mot ÖTH/ALT som ibland kommer från Stefan Swärds bloggande.

      Du har i andra kommentarer sagt att det finns ett tryck i alla miljöer att komma fram till vissa slutsatser. Jag har i vår diskussion på Facebook redovisat en aning om det tryck som jag och andra var utsatta för under min tid på Lidingö (90-94). Nu när du klargjort att du ser trycket/förväntningar i alla miljöer så är det kanske att slå in öppna dörrar att tjata vidare om detta, men det behöver verkligen hamras in. Jag har så oerhört många gånger mött attityden att ”konservativa” söker i förväg utsedda svar, men att det gör minsann inte ”vi andra”. Du kom snubblande nära.

      Och då har jag inte med ett ord berört den senaste tidens utveckling inom queer-, intersektionalitets- eller genusteorierna, där det i allra högsta grad anses vara ett önskvärt resultat att hitta en progressiv rebellisk Paulus som är motsatsen till pastoralbrevens förvanskning. (Märkligt att hans egna efterföljare tog så grundligt miste på sin läromästares teologiska program, kan tyckas?)

      Om konservativa vill söka harmoni mellan bibeltexterna till varje pris, så menar jag att det finns ett motsatt fenomen, det ska sökas skillnader mellan dem till varje pris i andra läger.

      Över till frågan om Jesu gudom.

      Det jag läst av kyrkofäderna – och återigen så är det inte allt och alla – så verkar det som att den stora drivkraften bakom subordinationismen inte var exegetisk utan filosofisk. Logostanken från neoplatonismen anammades av kyrkofäderna, där Logos var det Högstas rationalitet och tanke och det fanns därför en åtskillnad mellan det högsta och Logos. Rent apologetiskt kunde detta kanske fylla en poäng, genom att fungera som en haltande jämförelse i en grekisk miljö. Än idag produceras ju många sådana haltande jämförelser när treenigheten ska beskrivas (is, vatten, vattenånga – förskräckligt modalistisk, men användes av min konfalärare). Problemet var att den neoplatonska filosofin med nödvändighet skapade en subordinationism. Jag skulle vilja påstå att det var genom exeges som kristologin räddades ur subordinationismen, inte att den drevs fram genom läsning av bibeltexter.

      Frågan om ”theos” i Rom 9:5 begriper jag inte riktigt ditt svar på. Vad är ”gudomlig kvalite”? Jag antar att du ser en hög kristologi i Johannessevangeliet, med dess applicerande av JHWH på Jesus genom alla ego eimi-utsagor, preexistens, Tomas bekännelse, etc. Ändå står det bara att Jesus var ”theos” i prologen och att Jesus var hos ”ho theos”. Jag vill inte jämka över Johannes kristologi på Paulus, men använder detta som exempel på att grekiskan torde tillåta att ”theos” utan bestämd artikel kan åsyfta att Jesus därmed kallas Gud. Återigen undrar jag om din tolkning av Rom 9:5 inte beror på att du till varje pris (?) vill undvika att säga att Jesus här kallas Gud? Det vore kanske en anomali för din övergripande tolkningsmodell?

      Men nu börjar jag närma mig ad hominem-argument. Det är bättre att diskutera sakliga argument än förmodad bevekelsegrund hos varandra.

      En sista del i detta alltför långa svar: Vad menar jag med att ”spjärna emot gudsrikets ankomst”?

      I Jesus kommer Guds rike. Blinda ser, döva hör, lama går, demoner kastas ut och döda uppväcks, relationer helas och fattiga får ett glädjebud. Mörkrets rike invaderas. Det enskilt tydligaste tecknet på att satan håller på att tappa makten är när människor som plågas av demoner blir befriade, speciellt eftersom detta sker genom kraft/auktoritet av Gud/Anden. (Ja, nu gjorde jag en syntes av Lukas och Matteus, sorry.) Som jag brukar säga i mina predikningar. Jesus vänder världen upp och rätt!

      Detta rike erbjuds Jesu åhörare att få göra till sin livssfär. De kan ”komma in” i riket, bli ”rikets barn” med rätt att ”ärva riket”. När riket proklameras i ord och demonstreras i helanden, befrielser och naturunder så kan den som hör och ser detta välkomna det och gå in i riket eller förkasta det. Den som likt de nämnda fariséerna och skriftlärda bortförklarar vad de ser och hör avslöjar i sina ord vad de har i hjärtat. En tanke som definitivt är synoptisk. Att bara säga att bortförklaringen i sig är hädelsen kan jag inte se som något annat än en tämligen ytlig förståelse av det som sker i den aktuella situationen. Därför drar jag in ordet förhärdelse. Kanske gör jag lite mer under rubriken exeges än vad du är bekväm med, men jag skulle vilja påstå att detta är långt ifrån en ologisk ”kreativitet”.

      Vill jag göra en ”teologi för kyrkan” av detta? Eftersom jag tror att detta är en god och rimlig förståelse av en för kyrkan normerande helig text så är svaret ja, det vill jag. Det finns en risk för förhärdelse, men jag kan aldrig veta vem som är förhärdad eller inte. Jag använder det inte som argument mot andra i min debatt. Och jag är allergisk mot när andra använder det på det viset. Se kommentarfältet på min blogg här. Jag har det aldrig som ingångsvärde i själavården eller evangelisationen. Men jag använder det för att utfärda varningar (likt Hebreerbrevet) och för att i efterhand förstå hur oerhört karismatiskt utrustade personer kan bli falska profeter (typ William Branham).

      1. Hej igen, Lars! Du lurar mig att ägna ännu mer tid åt detta med dina välbetänkta inlägg! 🙂

        Mycket klok tanke att jag genom att slarva förbi vissa led i min argumentation riskerar att predika för kören. När pastorskandidater frågar mig om hur de ska predika om svåra saker i texten så brukar jag ge rådet att säg antingen så mycket att åhörarna förstår eller säg inget alls, men släng inte ur dig saker i förbigående. Jag följde uppenbarligen inte mitt eget råd på alla punkter i min essä. Skälet var, som sagt, att det hade inneburit ett jättelångt sidospår i min argumentation.

        Du har helt rätt i att liberala kristna kan skapa precis lika hetsiga förtalsmobbar som konservativa. Det har jag sett alltför ofta.

        Självklart ska man inte bara ansluta sig till en forskarklunga och köpa ett färdigt paket av idéer om författarskap utan noggrant överväga varje bok för sig. Dock är detta kanske ännu viktigare att säga: En text i vår kanon blir inte mindre viktig för att den kanske inte är skriven av Paulus utan en efterföljare till Paulus. Oavsett vilket så ingår texten i kyrkans kanon. Det finns mycket värdefull teologi i 1 Timoteusbrevet, för att ta ett exempel. När jag kontrasterade kvinnors roll i 1 Tim mot de oomtvistade brevens så var det inte ett generellt förkastande av 1 Tim, utan ett bibelteologiskt vägval mellan olika bibliska teologier vad gäller kvinnors roll i församlingen. Jag är kritisk till 1 Tim:s tidsbundna syn på kvinnor, inte till 1 Tim som helhet.

        Jag kan nörda lite om bestämd artikel i Joh 1:1 och Rom 9:5, bara för att det är lite intressant. I Joh 1:1 är θεός predikatsfyllnad i θεὸς ἦν ὁ λόγος. För att göra skillnad mellan subjekt och predikatsfyllnad – båda står ju i nominativ och ordföljden är rätt fri i grekiska – brukar man inte ta med bestämda artikeln på predikatsfyllnaden. Det är därför fullt grammatiskt rimligt att tolka θεὸς ἦν ὁ λόγος som att Johannes avser Gud. Det går också att förstå θεός kvalitativt, ”gudomlig”, eller, indefinit, ”en gud”. Det som ändå gör det mest rimligt att tolka Johannes som att han menar ”Gud” och att artikeln saknas endast på grund av att satsdelen är predikatsfyllnad är att Jesus identifieras tydligt som ὁ κύριός μου καὶ ὁ θεός μου, ”min Herre och min Gud” i Joh 20:28.

        I Rom 9:5 finns flera tolkningsmöjligheter, både trinitariska och icke-trinitariska. Paulus brev är ofta svårtolkade, inte bara innehållsligt, utan även grammatiskt. Både vad gäller Rom 9:5 och den bredare frågan om Jesu gudomlighet enligt Paulus råder ingen forskningskonsensus. En ofta föreslagen tolkning är att det ska vara punkt före ὁ ὢν. (Punkter finns ju inte med i de äldsta manuskripten.) Då skulle översättningen t.ex. kunna bli ”…från vilka Kristus kommer efter köttet. Gud som är över allt [må vara] välsignad i evighet”. Den bestämta artiken i ὁ ὢν ἐπὶ πάντων θεὸς syftar då på Gud. Men om man istället sätter komma innan ὁ ὢν är denna bestämda artikel en upprepning av bestämda artikeln framför ὁ Χριστὸς lite tidigare. Det skulle i så fall innebära att allt efter den andra bestämda artikeln kan tolkas som attribut till Kristus, som beskriver Jesu egenskaper: han är 1) ὢν ἐπὶ πάντων 2) θεὸς 3) εὐλογητὸς εἰς τοὺς αἰῶνας, ”1) varande över allt, 2) gud/gudomlig, 3) välsignad till evighet. Jämför med t.ex. ὁ υἱός μου ὁ ἀγαπητός, ”min älskade son” (Matt 3:17) där den bestämda artikeln upprepas innan attributet ἀγαπητός. Det är också möjligt att översätta frasen trinitariskt, ”, Gud som är över allt, välsignad…” Det som gör att jag inte riktigt köper den trinitariska tolkningen är dels att det inte riktigt går ihop med vad jag ser på andra ställen hos Paulus (jättelång utläggning som inte kan tas här; hänvisar till Dunn), dels att θεὸς ser ut att stå i en radda av attribut till Kristus.

        Oavsett detta, så är min huvudpoäng att vi inte behöver oroa oss när vi hittar olika teologier i bibeln. Vi har som kyrka tillåtelse att göra kreativa synteser, såsom treenighetsläran. Att syntesen är ”kreativ” är inget dåligt, det är snarare något positivt att nya möjlighet öppnar sig i intertextualiteten. Din utveckling av hur du tänker runt ”spjärna emot gudsrikets ankomst” uppskattar jag. Jag tolkar dig som du inte vill göra en teologi som leder oss som kyrka till att säga att den som ”spjärnar emot gudsrikets ankomst” aldrig någonsin kan förlåtas oavsett senare attitydförändringar.

        Med önskan om Guds välsignelse!

        Rikard

        1. ”Preaching to the choir” heter på svenska normalt ”predika för de redan frälsta”. Vill man direktöversätta det, blir det dock ”predika för KORET”, inte för kören. Koret där alltså alla präster och munkar sitter, till skillnad från skeppet där vi kreti och pleti hålls.

          1. (jag lade till några små ironiska låtsas-html-taggar med kommentaren ordmärkeri, för att betona att ämnet knappast är hyperallvarligt, men dem sorterade tydligen programvaran bort)

      2. Hej Lars!

        Trist att höra om din erfarenhet på THS men bra att du berättar den – så stort tack för din delgivning här.

        En liknande, men ändå olik, erfarenhet får kanske den som tillhör dagens ”fritänkare” eller “liberala” (en benämning jag personligen ogillar och här mest använder som pendang till din egen benämning “konservativ”) – om denne häckar i ex v hägnet av t ex Stefans Swärds blogg.

        Om en person – utifrån ditt huvudexexmpel här, frågan om författarskap till de pastorala breven – där försöker göra gällande att dessa brev kanske inte är författade av Paulus blir hen lätt mer eller mindre direkt betraktad som inte riktigt troende och får rentav en placering bland de “avfälliga” (för att anknyta till Sune Fahlgrens ledare i Sändaren) eller i alla fall sällan mer än en plats bland katekumenerna än bland de redan kristna. Ett argument som används är att den som ställer sådana frågor rätt och slätt ger uttryck för att vara modern. Därmed signaleras att detta inte ens är en fråga värdig en kristen att ställa – i alla fall inte om hen vill ha sin heder i behåll.

        Det är lite synd tycker jag för riktigt så enkelt är det ju inte, vilket du nu själv medger, ifråga om GT och Jesaja, vilket är starkt av dig med din bakgrund, tycker jag.

        Ifråga om NT och fallet 2 Tim ser du dock inte att det “skulle kunna vara skriven av någon som utgav sig för att vara Paulus”. Naturligtvis bör du ha din fulla rätt att argumentera för det. Är du dock öppen för utmaning även i denna del av bibeln följer här i så fall en fråga jag nog dock skulle kunna tänka mig att ställa till dig: Hur förhåller du dig i detta fall till det faktum att teologen Marcion, verksam på 100-talet och allmänt känd i antiken som en beundrare av Paulus, i sin lista av paulinska brev inte har med Timoteus eller Titus brev? Själv finner jag det lite intressant eftersom det faktiskt även kan illustrera hur frågan om författarskap till vissa av de paulinska breven inte är en fråga som är helt och hållet modern utan en fråga som även kunde ställas redan i antikens värld (?!).

        1. Hej Sven

          Jag hade tänkt avbryta min diskussion här, eftersom jag också har annat som pockar på uppmärksamheten. Marcions uteslutning av pastoralbreven kan vi bara spekulera om orsaken till. Mitt intryck av honom är inte att han så mycket följer Paulus som att han använder Paulus för att bygga en teologi med gnostiska drag. Pastoralbreven är då svåra att ta med. Han kan alltså ha känt till dem men ogillat innehållet.

          För stunden är författarfrågan kring pastoralbreven inte det som jag just nu gräver i, så debatt kring frågan får vänta. Generellt tycker jag att det är ett tecken på mognad snarare än svaghet att vara beredd att omförhandla sina åsikter.

  4. Hej Anton!

    Tack för att du gjorde mig uppmärksam på att det jag skrev kan tolkas som ett sätt att pitcha THS mot ÖTH. Det var aldrig min mening. THS och ÖTH är båda bra teologiska högskolor och vi behöver inte tävla med varandra. Snarare så vill jag se ett fortsatt intellektuellt utbyte mellan våra skolor.

    Att lärarna på ÖTH faktiskt problematiserar saker som är känsliga trots tryck från vissa läger i ägarsamfunden ser jag som ett bevis på deras intellektuella integritet. Utifrån den intellektuella skärpa som jag vet att Mikael Tellbe och Tommy Wassermann visar som forskare är det för mig en självklarhet att de på inget sätt är naiva, tvärtom. Jag vet från flera studenter som läst där att de på alla sätt uppmuntras till att tänka självständigt, såsom det ska vara i en god akademisk miljö. Hoppas jag har varit tillräckligt tydlig med att jag varken ifrågasätter ÖTH-studenters träning i självständig reflektion eller ÖTH-lärarnas integritet.

    Jag gick till överdrift med min metafor. Det var dumt av mig. Jag vet att ÖTH är en väldigt uppskattad skola av de flesta i ägarsamfunden och att det är en liten högljudd grupp som står för det mesta ifrågasättandet. Min poäng är bara att alla teologiska forskare, även jag, är inbäddade i ett socialt sammanhang som både medvetet och undermedvetet påverkar vilka vägval vi gör i många frågor. Som du kanske märker på mitt svar ovan vill jag inte lägga några åsikter i Tellbes mun om författarfrågor, bara lyfta den principiella frågan om att det ofta finns en korrelation mellan fromhetstradition och forskningsresultat, även om vi alla forskare försöker vara intellektuellt hederliga. Jag är säker på att även jag är påverkad av min egen fromhet i flera av de tolkningsval jag gör.

  5. Hej på er, eftersom mitt namn nämndes så är det ”Wasserman”. Jag går inte närmare in på diskussionen då jag är alltför upptagen med tusen andra saker. Däremot kan jag intyga att jag aldrig någonsin fått någon påtryckning från samfundshåll vad jag ska tycka i en viss fråga. Lärare från ÖTH har helt enkelt stort förtroende. Sen är det som Rikard säger en högljudd grupp inom eller utanför samfundet som kan kalla oss för ”liberalteologer” och andra tillmälen och det är uttryck för en polarisering som några mer eller mindre medvetet eldar på.

    1. Tommy, ursäkta felstavningen av ditt namn. 🙂 Och ursäkta att jag uttryckte mig slarvigt i mitt svar till Lars. Hoppas att det framgick av mitt svar till Anton.

  6. Härligt att se att läsarna.se gått och blivit Bibel-exegetiska på äldre dar – är det inledningen av en ny reformations era?! 🙂

  7. Hej Rikard!

    Nu är det visst din tur att locka oss andra till tangentbordet. Så det kan gå när inte haspen är på 😉

    Först och främst ett stort tack för ditt robusta inlägg med relevanta illustrationer – särskilt uppskattade jag att du tog upp exemplet med Bibeln och treenighetsteologin eftersom den senare är central för utveckling av kristen teologi och tro.

    Jag ska begränsa mig till två frågor – en viktigare och en mindre viktig – och jag begär inte att du ska besvara dem men skulle uppskatta om du ändå gör det.

    Min första och viktigaste fråga. Är det omedvetet eller medvetet som du inte tar upp frågan om Jesus Kristus som en nyckel för de kristnas bibelläsning och tolkning av teologi i bibeln? Borde inte detta rentav vara den avgörande normen för de kristnas bibelläsning och bibeltolkning? Här skulle det t ex vara intressant att höra hur du resonerar kring frågan om våld, där bibeltexterna onekligen kan spreta och gå isär så till den grad att en bibelläsaren rentav kan få intrycket av att det finns två olika Gudsbilder kämpande mot varandra i Bibelns värld/verklighet.

    Annorlunda uttryckt, skulle nog frågan även kunna formuleras så här: Är uttrycket bibeltroende/Bibeltroende, en passande benämning på de kristna? Naturligtvis har jag inte undgått att notera att du använt uttrycket ”den enkla bibeltron” inom citationstecken och likaså grundligt kritiserat det. Ändå har jag visst intryck av att ditt inlägg mer diskuterat berättigandet av dess första led än det senare.

    Enligt Apostlagärningarna blev vi först kallade “kristna” i Antiokia, långt från Jesu hemby Nasaret. Långt senare, när folkväckelsen tog fart i Sverige, blev vi “frikyrkliga” även kallade “läsare” – inte bibeltroende, inte ens bibelläsare, men läsare. Om vi nu ändå till detta lägger det faktum att det var bibeln som lästes flitigt av våra fäder och mödrar så borde väl i så fall en mer passande benämning på dem och dess arvtagare väl vara “bibelläsare” snarare än “bibeltroende” eller “bibelkristen”, kan jag tycka.

    Vad jag med detta vill säga är nog följande: Varför är det ingen som ifrågasätter själva berättigandet i benämningen “bibeltroende” (använt inte bara av Gerdmar utan av Swärd m fl)? Eller finns det en särskild trossats, bekännelse, ett särskilt kristet credo, som gör den benämningen oundgänglig och som jag missat? Mer tillspetsat uttryckt: Är det “bibeln först” som bör gälla bland oss? Är det egentligen bibelkristna vi bör vara eller bör vi snarare vara kristna som läser bibeln och finns det en viktig skillnad däremellan?

    Jag förstår om frågan inte är den första som en boklärd bibelexeget önskar få på sitt bord 😉 men tar mig här ändå friheten att ställa den – i all välmening. Jag gör det också därför att jag tycker att du själv närmar dig den i följ.stycke, men möjligen utan att riktigt ta tag i den, få den ut ur ärmen, ända upp på bordet för att utveckla dess betydelse (distinktionen som du tycks anspela på nedan, den mellan “Ordet” och “vittnesbördet om Ordet” och vad det betyder för din bibelläsning/bibeltolkning och/eller exegetik):

    “I vissa av hans {Gerdmars, min anm.] formuleringar i Guds ord räcker tycks det som om Guds levande Ord, Jesus Kristus, sammanflätas med bibelns ord, så att distinktionen mellan dem blir otydlig (t.ex. s. 181). Jag är alltigenom övertygad om att Gerdmar aldrig skulle falla på knä och tillbe bibeln, men inte desto mindre låter det ibland som att han sätter likhetstecken mellan att försvara Ordet, Kristus, och att försvara vittnesbördet om Ordet, kanon.”

    Jag skulle gärna vilja tro som du, vara lika “alltigenom övertygad” om sanningen i det du skriver, men när jag hör och ser somliga kristna idag som alltmer stadigt och starkt beskriver sig som “bibeltroende” blir jag tyvärr alltmer fundersam över berättigandet och beivrandet av denna benämning som sådan. Tydliggör den tillräckligt vår kristna tro som efterföljelse av Jesus? Eller kan det vara så att frågan ”vad skulle Jesus ha gjort?” idag är viktigare än fråga ”vad säger bibeln?”

    Nu till min andra och för mig mindre viktiga fråga, men som jag ändå vill passa på att ställa när jag nu är på tråden. Jag är förvånad och förbryllad över att du talar “om bibelns totala acceptans för slaveri”. Om du hade talat i försiktigare ordalag som om spretande traditioner kring slaveri i bibelns värld hade jag förstått dig bättre. Men, minns jag rätt, uttryckte du dig faktiskt på liknande sätt redan i din artikelserie om bibelbruk i Sändaren för några år sedan. Då trodde jag att det närmast var ett skrivfel/slarvfel från din sida. Men nu, när jag åter ser liknande uttryckssätt, börjar jag nästan bli bekymrad och undra om du även menar det du sägen. Fast jag måste här erkänna att jag är nästan “alltigenom övertygad” om att du inte riktigt menar vad du säger med det sagda – att det helt enkelt är en blunder. För hur läser du annars GT:s viktigaste frälsningsberättelse – Exodus – om den inte först och främst handlar om befrielse från slaveri? Eller, för att ta ett annat ex. från ditt eget område, NT, hur läser du i så fall Paulus allra mest personliga brev – befrielsebrevet till Filemon (det enda NT-liga brev av Paulus som är adresserat till en person snarare än en församling) där Paulus bönfaller vännen och slavägaren Onesimus ”ad amicum” att “inte längre” betrakta Filemon “som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder” och – väl att märka “både som människa och som kristen”(v16) – alltså som en bön om befrielse fullt ut? Och hur läser du dess hjärta, evangelierna om Jesus Kristus, låt oss säga NT:s största verk – dubbelverket Lukas evangelium-Apostlagärningarna – med sin startpunkt i en proklamation av jubelåret i Nasarets synagoga (uttryckt genom profet-ordet från Jesaja om ”nådens år från Herren” i Luk 4:16ff), ett budskap som i alla fall för mig signalerar slavars befrielse från första stund – utifrån en utgångspunkt om “Bibelns totala acceptans för slaveri”?!

  8. Det är några saker i debatten som blir frågetecken för mig:
    1. Gudsbegreppet och Jesus.
    Det finns tex. resonemang runt Dunn och Hurtado och deras uppfattningar. I det fallet är ju Dunn mer otydlig än Hurtado och vissa av Dunn´s funderingar blir vagt implicita i förhållande till Jesus som Gud. Där tycker jag Hurtado gör en bra genomgång i ”God in New Testament Theology” och visar på hur Dunn´s resonemang i vissa fall har brist på slutsatser.
    Om jag definierar att ”jag tror” borde enligt mig de slutsatser som dras vara explicita i förhållande till tex. Jesu gudom om det finns fakta som verifierar. Om jag däremot ”inte tror” är det ju en annan sak.

    2. Nya Testamentets författarskap
    Nu är väl inte det en direkt koppling till frågeställningen men mer en indirekt sådan i förhållande till om saker är vad som de säger att de är eller inte för att vara aristotelianistisk. (”To say that that which is, is not, and that which is not, is, is a falsehood; therefore, to say that which is, is, and that which is not, is not, is true”.)
    När vi till exempel berör författarskapet av 2 Timotheosbrevet har tex. Daniel B Wallace en utmärkt genomgång.
    https://bible.org/seriespage/1-timothy-introduction-argument-outline

    PS. Jag tycker om att läsa utläggningar från bibellärare kopplade till Dallas Theological Seminary. De har ofta kapacitet att läsa sina personliga morgonandakter på grekiska eller hebreiska. DS

  9. Hej Anders Gerdmar!
    Du skriver:”Det vore bekvämare att vara tyst”.
    Bekvämare att vara tyst ja, men är det inte det du är, lite tyst – i alla fall i samtalet här?
    Det hade varit intressant för oss att höra ditt svar på det!

Kommentera