”Fattar ni inte, det finns inget att nå!”

Cesar-Vallejo

 

 

 

 

 

 

Det räcker inte att gå in och sätta sig i en kyrka för att förstå meningen med kristendomen. Man måste tro.

Det var öppningsmeningen i en i övrigt lysande essä som Jonas Ideström nyss rekommenderade. Räcker det inte att sätta sig? Vad är egentligen att tro? Cesar Vallejo skriver:

beloved the people who sit down,
beloved the unknown man and his wife,
my fellow man, with sleeves, neck and eyes!

Beloved be the one with bedbugs,
the one who wears a torn shoe in the rain,
the one who wakes the corpse of a bread with two tapers,

the one who catches a finger in the door,
the one who has no birthday
s,
the one who lost his shadow in a fire,
the animal, the one who looks like a parrot,
the one who looks like a man, the rich poor man,
the extremely miserable man, the poorest poor man!

Vi har skrivit en del om det här på sajten tidigare—att kristen tro handlar om påtaglighet, eller det vi har kallat materialitet. Om hur vi behandlar varandra, om bön, gudstjänst, musik, konst, att sitta, att stå… och att det därför inte är så lätt att översätta tron till principer eller dogmer som man antingen köper eller förkastar.

Att översätta den rika kristna traditionen till ord, det låter sig inte riktigt göras. Kristen tro har på så sätt aldrig varit detsamma som att tro på liberalism, marxism, kapitalism eller andra moderna föreställningar om världen. Det går inte att skriva ett program av något som innefattar byggnader, gester, rörelsemönster, måltider, dofter, musik, dans och att sätta sig.

I ett samtal mellan filosofen och teologen Daniel Colucciello Barber (som jag tidigare i ett inlägg här på sajten beskrev som en rock’n roll-teolog) och konstnären Antonia Hirsch lyfter Barber fram den aspekten av kristen tro. Han hänvisar till Mäster Eckhart och menar att Eckharts mystik handlar just om att göra sig fri från dualistiska föreställningar som delar upp världen i det som är abstrakt teori och det som är levande praktik, det som är inom-världsligt och det som är bortom-världsligt, det som är gudomlig verklighet och det som är mänsklig verklighet, liksom det som är jag och det som är du.

Själva tanken på Guds existens är egentligen bara skapad utifrån en distans till Gud, menar Barber utifrån Eckhart. Det handlar om ett jag som behöver en Gud där borta för att själv få en tydlig identitet. Jag blir tydligt avgränsad från Gud och kosmos. Jag är jag, och mig själv närmast. Men de stunder då vi verkligen är närvarande i världen behöver vi inte de där abstrakta konstruktionerna menar Barber. Och för Barber är detta Eckharts själva poäng, hans ”apofatiska gest” genom vilken han försöker visa att våra konstruktioner av Gud som något som existerar oberoende av vår närvaro i världen bara handlar om våra behov av att distansera oss från Gud och varandra. Att tänka att Gud är något annat än världen handlar bara om att skapa ett distanserat perspektiv på tillvaron. Vad Eckhart försöker säga, menar Barber är:

Fattar ni inte, det finns inget att nå! Du har redan tillgång till allt, det handlar bara om att öppna hjärtat och kroppen för närvaron i världen!

I relation till Francois Laurelles ”icke-filosofi” skriver Barber:

(…) we are in the Real, in other words, we do not need access to it. The problem is that we keep looking for access to it and when we look for access, we cannot get that access. Instead we create a whole world. The world is created by seeking access to the Real, and it is this seeking, or this world, that divides us from the Real.

Verkligheten finns redan. Vi är den och den är vi, vi alla. Jag önskar att jag kunde förklara det på något enkelt sätt nästa gång någon säger att den inte tycker att det känns rätt att ta emot nattvarden för att hen inte tror som man gör i kyrkan.

Tror?!, det gör man på partimöten”, ska jag säga då. ”I kyrkan är vi bara.”

Adolf-Fredrik-kyrka-maj-2013-sitter-i-kyrkbanken-438

3 thoughts on “”Fattar ni inte, det finns inget att nå!”

  1. Det inledande citatet rycks ur sitt sammanhang på ett sätt som förändrar dess innebörd. ”Det räcker inte att gå in och sätta sig i en kyrka för att förstå meningen med kristendomen. Man måste tro” har en fortsättning som lyder:

    ”På samma sätt är det nödvändigt att delta i konsumtionens ritual för att förstå shoppingkulturens mening.”

    Titeln är ”Shoppinggalleriornas löfte om förlösning”.

    Delta i ritual, alltså.

    De vanliga kyrkobyggnaderna används väl numera för två, helt olika typer av ritualer: A gudstjänsten, B att bara gå in, sätta sig i bänken, kanske tända ett ljus.

    För att ta del av shoppinggalleriornas förlösning måste man shoppa. Denna utövade tro ger ett resultat, som torde skilja sig från såväl A och B. Shoppingritualen kan vi kalla för C.

    Vilket är ritual B mer likt – ritual A eller C?

    B och C trivs rätt bra ihop, tänker jag. Som zen och shinto i Japan.

  2. Det här är en möjlig läsning av Eckhart som Balthasar skissar (och avfärdar) i Herrlichkeit vol V – sannerligen inte den enda, men förståelig i ljuset av din tidigare uttryckta fascination för Scotus och nominalism. (Varat är alles.) Direkt identitet istället för förmedlande analogi; ”esse est Deus”-gnosis som upplöser den kalcedonska kristologins implicita skillnad (uttryckt senare som maior dissimilitudo). Men om Eckhart ska räknas till skaran av kristna mystiker måste även han stilla sig vid att Kristus är (den han är), mer än vad vi är, just för att han inte ”bara är” så som vi ”bara är” (vilket vi ju aldrig är heller). Så kan vi glädjas åt Eckhart, utan att höja honom upp på en piedestal ovanför Traditionen.

  3. Åh! Så Intressant! Tänker först på den paulinska apologetiska metoden: hedningarna frågar finns gud? – svaret är: det är i honom vi lever och finns till. Detta leder till frågan om ”hur mycket panteism kan vi tillåta?” (Herrlicheit Vol 1) Balthasar svarar retsamt ”vi måste tillåta detta till viss del”. Men det är en annorlunda panteism från de traditionella indo-asiatiska och animistiska traditionerna. Den metafysik som måste försvaras är den kalcedonska bekännelsen. Sann människa, sann Gud – UTAN SAMMANBLANDNING. Den Gudomliga naturen finns i naturen men är inte i behov av den utan låter sig uppenbaras Genom den. Dessa båda naturers samexistens inkräktar inte på den andres integritet. Att se det gudomliga oskapade ljuset i det skapade ljuset är att se en radikal skillnad mellan det skapade och oskapade. Samtidigt som det skapades form (den yttre manifestation av universums inre logos) är skapad för att genomlysas. För att vara den plats där Gud är. Skapelsens sjunde dag var vilodagen. Dagen då Herren vilade I sin skapelse. Genom Kristus är den mänskliga kroppen inte längre skild från sin skapare (utesluten ur paradisets lustgård) utan ett tempel, en plats där Gud vilar. På så vis blir kroppen ( och världen genom den) en plats för det sant mänskliga och det sant gudomliga genom Jesus Kristus vår Herre.

Kommentera