Extas, erotik och PO Enquist

po_enquist_081022_125057-p_patrick_degerman_synk

Journalisten Eric Schüldts nya podd 60 minuter består av långa samtal med kulturpersonligheter. Den är verkligen värd att följa. Schüldt väjer varken för svåra frågor, djupa ämnen eller eftertänksamma pauser!

I det senaste avsnittet samtalar han med PO Enquist, författare till böcker som Nedstörtad ängelKapten Nemos bibliotek och Lewis resa. Enquist föddes i Hjoggböle i Västerbotten och växte upp inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Den kristna tron lämnade han dock under studieåren, något han bland annat skildrar i självbiografin Ett annat liv. Modern hade önskat att han blev präst, men så blev det alltså inte. Men förkunnelsen och sökandet präglar ändå författarskapet. Liksom förkärleken för religiös tematik.

Jag kanske är yrkesskadad, men när jag hör samtal av den här typen kan jag inte låta bli att höra den enskilda berättelsen som en berättelse om en generation. (Det är likadant när jag lyssnar på Värvet, där det oftast är en yngre generation – sextio- och sjuttiotalister – som berättar).

Enquist, som är född 1934, tillhör dem som hade en ”tjock” kristen identitet att göra upp med. Men han hör också till den generation som ”byggde Sverige” från 1950-talet och framåt – och som självsäkert avfärdade religion till förmån för moderniteten med dess ingenjörskonst och vetenskap. Det är tydligt hur ambivalent Enquist är inför ”det religiösa”. Å ena sidan närmar han sig det hela tiden i sina böcker, å andra sidan blir nästan lite obekväm inför Schüldts frågor om detta. Han menar exempelvis att han ”aldrig bett” i vuxen ålder – ett helt osannolikt påstående från någon som vuxit i väckelsemiljö, som han också måste revidera när Schüldt påminner honom om den där snönatten på Island, då han nästan dog.

Enquist tror inte på Gud, men betraktar ändå varje dag efter åttiotalet, då alkoholen nästan tog livet av honom, som en gåva ”från Gud”, som han säger. Och när han resonerar kring varför han drack, då landar han i att det var hans starka kallelsemedvetande som jagade in honom i alkoholen. Han kände att han hade en uppgift, något att säga, men förmådde inte få fram det. Alkoholen dämpade ångesten och fick kraven att klinga av.

Som en samtida Gösta Berling.

För egen del är, av naturliga skäl,  Lewis resa den av Enquists böcker som jag läst noggrannast. Det finns många åsikter om hans porträtt av Lewi Pethrus där, men jag ser det som ett insiktsfullt psykologiskt porträtt. Hans försök att förstå Pingströrelsen är jag något mer tveksam till. Enquists ingång till att försöka förstå extatisk andlighet är erotiken, vilket han och Schüldt resonerar utförligt om i podden:

Enquist: Och det är möjligt att religionen, väckelserörelserna också, i sitt språk använde sexuella erfarenheter som de aldrig skulle drömma om att erkänna. Det är möjligt att Pingströrelsen… Och de är känsliga där! Många pingstvänner kan uppskatta boken, men så snart man kommer in på erotiken som undervattenström till religionen, eller tvärtom – att de möts på något sätt, hemliga underjordiska floder som blandar sig med varandra – då är det tvärstopp. ”Där tänker du fel”, säger de nästan upprört.

Schüldt: För det är ofta så du har beskrivit religionen. Att man ska vila i Jesu sår, blodet. Och det är ju omskrivningar [för det erotiska].

Enquist: Jag tror helt enkelt att det är så. Att den religiösa erfarenheten bottnar i en sensuell erotisk erfarenhet, och den är svår att beskriva. Men människor som har upplevt det vet vad det är. Och till dem kan man vinka och säga: ”Hallå, vi vet. Du vet.”

Kopplingen mellan religion, i synnerhet religiös extas, och erotik är i sig inte något märkligt. De djupa krafterna i människan möts på något sätt, flyter samman, i henne. Att jag ändå hör ändå till dem som haft problem med PO:s erotiska tolkningar av pingstväckelsen beror på den tendens till reduktionism som hela tiden ligger på lut hos honom. Som jag läser honom – både hans böcker och i intervjun – så finns det liksom en oförlöst spänning hos Enquist. Å ena sidan  den självsäkre modernisten som inte ens tror på ”Något”, å andra sidan väckelsepojken och konstnären, som har en känsla för att det ändå kanske finns ”något mer”.

När modernisten dominerar, då blir Enquists analyser freudianskt färgade plattityder: ”religion/extas är ingenting annat än sublimerad sexualitet”. Den typen av reduktionism är måttligt intressanta. I citatet ovan kommer detta perspektiv fram när han säger att han tror att ”den religiösa erfarenheten bottnar i en sensuell erotisk erfarenhet”. Men varför kan det inte vara tvärtom? Varför kan det inte vara så att det sexuella mötet och erfarenheten är ”andlig” – på sitt sätt ett fönster mot Gud?

Men detta andra perspektivet finns också hos Enquist, det mindre självsäkra, öppnare. Som när han säger, också ovan, först att erotiken är en undervattenström till religionen, och sedan fortsätter: ”eller tvärtom – att de möts på något sätt, hemliga underjordiska floder som blandar sig med varandra”. Här finns en helt annan öppenhet för vad som har företräde: om sexualitet är andlig, eller om andlighet är sexuell.

Detta inte är ordvänderi: Enquist säger verkligen två olika saker. Först att de ”blandar sig på något sätt”, sedan att den religiösa erfarenheten ”bottnar i” den erotiska. Detta pekar, menar jag, mot det oförsonade hos Enquists själv. På ytan är han en trettiotalist som brutit upp från religionen och internaliserat moderniteten med hela dess självsäkra avfärdade av religionen. Samtidigt finns där en känsla av mysterium, som författaren Enquist hela tiden återvänder till – tänk bara på explicit religiösa titlar om Nedstörtad ängel och Liknelseboken – men som han själv inte riktigt tycks ha redskap att internalisera.

Det är samma motsättning som kommer fram när han påstår att han aldrig bett i vuxen ålder, men sen tvingas rätta sig: Ja, utom den där gången på Island. ”Och vad hände då”, fortsätter Schüldt, ”Vad blev svaret?”

Ja, svaret blev… att jag reste mig upp och gick. Och blev räddad.

 

 

3 thoughts on “Extas, erotik och PO Enquist

Kommentera