Experiment med bön bland filippinska muslimer

När jag följer nyheterna från konflikten och terrordåden i Marawi City i södra Filippinerna så tänker jag på Frank Laubach. Tusentals människor har hamnat mellan ISIS-inspirerade terrorister och Dutertes militär. Kyrkor brinner. Det var i denna stad som missionären Laubach lärde sig att be, upplevde sig uppmanad av Gud att studera Koranen med respekt, och började det analfabetismbekämpningsarbete som blev hans livsverk. Texten nedan skrev jag till tidskriften Pilgrim nr 3 2013.

***

”Om du någonsin måste välja mellan att sälja din säng eller dina böcker, sälj då sängen!” Så sa min morfar, metodistpastorn och missionären Sten Nilsson, till mig en gång. För honom var det som för många av oss: det inte går att tänka sig ett liv utan böcker. Det var i läsningen som nya och oanade perspektiv framför allt öppnades. Morfar kunde rabbla upp böckernas namn som ett radband, titlarna blänkte som pärlor i hans minne, en påminnelse om stunder då han visste att Gud genom sin försyn pekat ut vägen.

Den viktigaste bönelektionen morfar gav mig, och som han själv läst sig till, var denna: bed för människor, för alla främlingar du möter och ser omkring dig. Då kommer du alltid att ha Gud i sinnet och älska människor. Han kallade det för att skjuta välsignelseböner i nacken på folk. Det hade morfar gjort många timmar på sina tågresor runt om i världen. Suttit och slungat välsignelser omkring sig.

För morfar var det alltid de tidiga morgontimmarna som var speciellt ägnade åt bön och läsning. Under det tidiga 1950-talet, när mina morföräldrar var missionärer bland santalfolket i nordöstra Indien, fick morfar en bok skickad till sig av en amerikansk kollega. Den var skriven av Frank C Laubach och hette Prayer: The Mightiest Force in the World. I boken uppmanade Laubach läsaren att be för de människor hon möter i vardagen, eftersom bönen är kraftfullare än vi anar, men också som en övning i att ständigt hålla sinnet hos Gud. Morfar blev uppfylld av böneiver och gick direkt efter sin morgonandakt och läsningen av Laubachs bok ut på promenad. Framför honom gick en ung man. Efter att ha skjutit iväg tysta välsignelseböner i nacken på mannen en stund, stannade denne och sträckte sina händer mot himlen. Morfar var övertygad.

Frank Charles Laubach föddes den 2 september 1884 i en from metodistfamilj i Benton, Pennsylvania. Under den tid då han studerade sociologi vid Princeton började en missionärskallelse ta form. Han hörde berättelser om folk från sin hemstad som nu missionerade på öarna i södra Filippinerna. Amerika låg i blodigt krig med motståndsstyrkor på dessa öar. Man stred mot det muslimska morofolket som först stått emot spansk kolonialmakt i flera hundra år. Tusentals moros dog i konflikten. Dit kände sig den unge Frank manad att åka.

Efter fortsatta studier utexaminerades han 1913 från Union Theological Seminary i New York City. Två år senare fick han sin doktorsgrad från Columbia University på en avhandling om orsaker till hemlöshet i New York City. Samma år ordinerades han till pastor i kongregationalistkyrkan och lämnade tillsammans med sin hustru sitt hemland för att resa till Filippinerna.

De åkte direkt till staden Dansalan – som numera heter Marawi City – på ön Mindanao för att arbeta bland den muslimska befolkningen. Men den amerikanska militären på plats uppmanade dem att ”sitta still i båten”. Morofolket avskydde amerikanerna efter kriget, och ivriga missionärer ombads därför bestämt att inte göra situationen värre genom att försöka omvända befolkningen till kristen tro.

Istället för att missionera bland muslimerna började nu Laubach arbeta bland den kristna befolkningen. År 1921 flyttade Laubach till Manilla där han undervisade på ett teologiskt seminarium och bedrev forskning om filippinsk kultur och historia. Han närde fortfarande drömmar om att återvända till öarna i syd för att omvända moros.

År 1929 kom till sist en möjlighet för Laubach att återvända till Mindanao där han fick i uppdrag att starta en skola för lärare bland morofolket. Han var nu 45 år och hade bott i Filippinerna i 14 år. Familjen blev till en början kvar i Manilla och under den första tiden tillbaka på ön bodde han ensam i en stuga nära sjön Lanao. Det var början på en period av intensiv självrannsakan och bön.

Laubach insåg att de konventionella missionsmetoder han lärt sig inte skulle fungera bland morofolket. Han kunde inte bara predika och undervisa och sedan förvänta sig att de skulle bli kristna. Hans försök att närma sig morofolket misslyckades. För dem var han bara en representant för den kristna övermakt de stridit mot i århundraden. Han beskrev den första månaden i Dansalan som den svåraste perioden i sitt liv. Frank Laubach var inte bara missnöjd med sina missionsförsök. Han upplevde också sitt böneliv torftigt, kraftlöst och tomt på Guds närvaro. I ett brev hem till sin far beskriver han hur han börjar experimentera med försök att ”be oavlåtligen”:

Jag berikas av den muslimska erfarenheten av Gud. Islam betonar Guds vilja. Det är det absolut högsta. Vi kan inte ändra på något som han bestämt. Det skulle tillintetgöra oss. Lydnad är människans första och sista plikt. Trots att jag varit en Herrens tjänare och missionär i femton år har jag inte levt så att jag varje minut försökt följa Guds vilja. För två år sedan ledde en djup känsla av missnöje till att jag ungefär var femtonde minut eller varje halvtimme försöker rätta mina handlingar efter Guds vilja. … I år har jag försökt börja leva varje vaken stund i ett uppmärksamt lyssnande till den inre rösten. Jag har hela tiden frågat ”Vad vill du ha sagt, Fader? Vad vill du ha gjort denna minut, Fader?” Det är uppenbart att det var just så Jesus levde, dag efter dag. [20 januari 1930]

Efter en månads experimenterade för att ständigt hålla Gud i sinnet, klättrade Laubach en kväll tillsammans med sin hund upp på berget Signal Hill i närheten av den stuga där han bodde. Frustrerad bad han: ”Vad kan man göra för ett så hatiskt folk som detta, mördare, tjuvar, våra fiender, dessa smutsiga beteltuggande människor?” Då hände något märkvärdigt. Hans läppar började röra sig. Ord strömmade fram. Han hörde sig själv säga: ”Frank, dessa moros tycker inte om dig eftersom du ser ner på dem med den vite mannens överlägsenhet. De läser dig som en öppen bok. Du tror att du är bildad och att de är analfabeter. Du tror att du är en kristen och att de inte är det. Du tror att du är anständig och att de är ondskefulla. Om du ändå kunde älska dem som jag älskar dem, då kommer de att älska dig tillbaka.

Laubach började nu be Gud förändra honom: ”Driv mig ut ur mig själv, gör mig till din och tänk dina tankar i mig.” Från den stunden upplevde han en innerlig kärlek till folket. Han blev förälskad i världen. Erfarenheten av att Gud tog över hans tunga fortsatte kväll efter kväll uppe på Signal Hill. Det strömmade poesi ur hans mun. Inom honom formades tankar han inte kände igen, tankar som han slösade ut i ensamheten på berget. När han kom hem till skrivmaskinen i stugan försökte han ivrigt komma ihåg vad han själv sagt.

Viktigast av allt var det sätt på vilket hans försök att ständigt tänka på Gud nu drevs av en ny kärlek till de människor han mötte. När han bad för människor upplevde han hur jorden förvandlades till himmelriket. Det han nu var med om har kyrkan alltid känt till och gestaltat i sin liturgi: när vi kommer tillsamman för att fira eukaristin förenas vi till en kropp, en kropp som får liv genom bönen för varandra. Kyrkan minns alla sina medlemmar vid namn, döda och levande, och lyfter fram dem inför Gud. Även helgonen ber för oss i den gudstjänst som vi delar med dem. Och mitt i denna förbön för varandra blir jorden till himmel och vi blir ett med Gud i Kristus. Att minnas varandra för oss närmare honom.

En kväll på Signal Hill när Frank återigen erfor hur Gud talade genom hans mun hörde han orden: ”Om du vill att dessa moros skall vara rättvisa mot din religion, var då rättvis mot deras. Studera Koranen med dem.” Han upplevde sig kallad att se Gud i dessa människor, att gestalta Guds kärlek till dem genom ständig och ofta ordlös bön. Nu ville han säga till dem: ”Kom, låt oss söka efter Gud tillsammans!”

Laubach kontaktade de muslimska lärarna i byn och berättade för dem att han ville studera Koranen. De började genast med entusiasm undervisa honom om Islam och om morofolkets historia, litteratur och språk. Studierna pågick i flera månader och en vänskap uppstod mellan folket och Laubach. Men det var också i dessa gemensamma studier som Laubachs livsgärning föddes. Han insåg att mycket få moros var läs- och skrivkunniga. Den litteratur som fanns var nedskriven med arabiska bokstäver och behärskades bara av eliten. Frank Laubach utvecklade en fonetisk transkribering av morofolkets språk till latinska bokstäver och en metod där han via tre nyckelord, som innehöll språkets alla konsonanter, snabbt kunde lära människor att läsa. Han anställde snart sina elever och lät dem bli lärare. Efter endast två år hade omkring 45 000 moros börjat lära sig läsa. När 1930-talets depression gjorde det omöjligt för Laubachs organisation att betala lärarnas löner hade rörelsen växt sig så stark att ledande moros uppmanade sitt folk att fortsätta undervisa utan betalning. Så växte Laubachs metod fram, som bygger på idén ”each one, teach one”.

År 1941 lämnade familjen Laubach Filippinerna för att resa hem till USA på semester. Några månader senare spreds andra världskriget till Asien och Stilla havet och det blev omöjligt för dem att återvända till Mindanao. Laubach ägnade resten av sitt liv åt att sprida sin modell för underivsning i läs- och skrivkunnighet. Han reste till över hundra länder och utvecklade tillsammans med sina medarbetare undervisningsmaterial på 312 språk. Time Magazine kallade Frank Laubach för Mr Literacy och det är hans världsvida pedagogiska gärning som utgör hans stora arv. Men i ett liv där språket spelade en så viktig roll, lärde bönen honom att gå bortom orden, till det omedelbara mötet med Gud. En av kvällarna på Signal Hill kom dessa ord ut ur hans mun:

Jag talar till dig, inte bara genom din tunga, men också genom allt som du ser i naturen, genom solnedgångens skönhet, genom den lilla moropojken som står bredvid dig utan att förstå vad du säger och som undrar vad du fäster blicken på bland molnen. Om jag någon gång inte talar till dig med ord är det för att verkligheten omkring dig är större än orden… Jag är själv oändligt mycket viktigare för dig än något jag kan ge dig, än den mest lysande tanke. När tankar kommer, välkomna dem, och när de inte flödar fritt så vila bara och älska. Och låt mig dela glädjen i att vara älskad av dig. [2 juli 1930]

Kommentera