Evolutionen och etiken

Jag håller på att läsa An Introduction to Evolutionary Ethics och detta blogginlägg är ett försök att bearbeta några av de tankar som boken har väckt.

Scott M. James, som författaren heter, försöker analysera hur våra moraliska attityder har selekterats, deras adaptiva värde.

Detta är i princip en giltig fråga, som inte nödvändigtvis innebär några reduktiva eller nihilistiska åtaganden.

Den grundläggande funktionen för moraliska attityder är att få oss att bete oss på sätt som är bra för våra relationer även om det går emot våra begär (enligt James).

Detta är också ganska oproblematiskt – bortsett från att våra moraliska attityder också kan beskrivas som begär. Många gånger är våra moraliska attityder begär, begär efter att någon skall få sina behov tillgodosedda till exempel. (Det kallas för empati!)

Men poängen är att det finns en slags inre hierarki mellan begär av de slag som enbart gäller det angenäma och de begär som återfinns i moraliska attityder.

Scott M. James menar att föreställningen om att vissa saker är ”förbjudna” är adaptiv eftersom den kan få oss att undvika att göra saker som vi vill göra, men som skulle skada våra relationer.

Men samtidigt: ”förbud” är ett olyckligt ord för att beskriva vad James är ute efter; att något är ”förbjudet” kan vi förhålla oss instrumentellt till. Att något är förbjudet är ett sociologiskt, inte ett moraliskt faktum.

James bör därför förstås som att när han talar om föreställningen att vissa saker är förbjudna så menar han föreställningen om att vissa saker är ”onda i sig själva” vilket har en logisk motsvarighet i föreställningen att vissa saker är ”goda i sig själva”, Det vill säga föreställningen om intrinsikalt värde kan vara adaptiv.

Föreställningen att vissa saker är intrinsikalt värdefulla och bör eftersträvas och vice versa, är, under vissa villkor, adaptiv.

James menar därför att sådana föreställningar har ”selekterats” – gynnats av det naturliga urvalet.

Ett problem som vissa författare har, och som James också har, är att de resonerar som om det (alltid) råder en icke-medierad relation mellan ett adaptivt beteende och den biologiska grund som detta beteende har.

Så är det till exempel adaptivt att bry sig om sin avkomma och sin familj. Men denna omsorg är medierad via en affektiv anknytning till dem som man lever nära.

Därför är det oerhört problematiskt när James menar att denna tes, att vi bryr oss om de vi är mest genetiskt släkt med, får empiriskt stöd av att vi tenderar att testamentera vår egendom i en stigande grad till de vi är mest genetiskt relaterade till.

Problemet är att makar och adopterade barn inte får mindre av sina föräldrars egendom än de barn som har kommit till på biologiskt vis. Det visar tydligt att det som selekterats inte är ett beteende att ge till dem man är mest genetiskt släkt med, utan till de man har nära band till.

Detta har att göra med skillnaden mellan selektion ”för” och selektion ”av”.

Det som har selekterats (”selektion av”) är en tendens att bry sig om de man har nära band till. Det adaptiva i detta (”selektion för”) är att en sådan tendens tenderar att gynna de man är genetiskt släkt med. (Det finns också andra selektionsmöjligheter än att det gynnar de som man är genetiskt relaterad till.)

Det andra problemet med James beskrivning är att han antyder att det inte finns några ”intrinsikala värden” eftersom det är adaptivt att tro på intrinsikala värden.

Här kommer det reduktiva och det nihilistiska draget in.

Detta kan kontrasteras med Bernard Lonergans fenomenologiska beskrivning av känslor. En sak som förenar alla känslor är att de relaterar subjektet till omvärlden – antingen som orsaker eller som mål.

Det finns de kroppsliga: trötthet, hunger och det finns de som är mentala men som inte har något specifikt objekt (humördispositioner): irritabilitet – och det finns de som är intentionella, det vill säga är riktade mot något specifikt objekt eller tillstånd eller person.

Denna riktadhet kan å ena sidan vara gentemot något behagligt respektive obehagligt eller mot något värdefullt respektive klandervärt.

Det senare inbegriper ett moraliskt omdöme om det värdefulla eller goda i tinget/tillståndet. Att sträva efter det kan inbegripa ett stort mått av obehag (och kräva mod) eller vara behagligt, men omoraliskt.

Detta kan tydliggöra ett problem för James.

Till skillnad från sådana reflexiva reaktioner som den fysiologiska känslan av ”äckel” inför rutten mat så har ”moraliskt äckel” alltid en kognitiv aspekt. Vi kan, som Charles Taylor har konstaterat, börja diskutera kring och reflektera över våra moraliska reaktioner och vi kan artikulera varför vi anser att vår reaktion gentemot tortyr är korrekt.

Denna moraliska referensram är kulturellt medierad (vilket återigen inte betyder att den är overklig).

Det är självklart att vår reflexiva aversion mot rutten mat har selekterats för att den gör oss mindre benägen att äta rutten mat. Den är inte medierad via föreställningar om det ”felaktiga” i att äta rutten mat.

Etiskt resonerande är resonerande och etiska attityder inkluderar, vad man kanske kunde kalla för kognitiva känslor. Känslor som till sin karaktär är beroende av en viss intellektuell förståelse av något såsom värdefullt. En sådan förståelse är inte biologiskt ”given” utan kulturellt medierad.

Detta kan också förklara varför en del biologer snarare tänker sig att evolutionen har gett människan en moralisk kapacitet – ”a priority-setting device” – snarare än en specifik etik.

Dessa kognitiva resonemang är ofta beroende av olika typer av världsbilder eller ”horisonter”, den bakgrund som kan berättiga reaktionen.

Detta är inte fallet när det gäller rent fysiologiskt och kulturellt icke-medierad ”avsky”.

När man närmar sig evolutionära perspektiv behöver man först ha en robust analys av det fenomen som man sedan kan försöka nå en evolutionär förklaring för. Men den evolutionära förklaringen är inte en definition av fenomenet; den evolutionära förklaringen är en förklaring av varför fenomenet blev selekterat.

Jag har alltså reflekterat över om inte moraliska omdömen, precis som till exempel vår (adaptiva) tendens att bry oss om de vi är genetiskt släkt med, bör förstås som medierad via en psykologisk kapacitet, snarare än som ett ”direkt” resultat av vår fysiologi.

Detta kan ytterligare tydliggöras med Lonergans distinktion mellan en initial förståelse av något – som tar sig uttryck i en aha-upplevelse eller insikt – och den kritiska reflektionen över om vår förståelse är korrekt.

Det tycks som att James tänker sig att våra moraliska attityder enbart är av den här spontana sorten och inte också kan vara av den kritiska sorten. Det kritiska berättigandet är nämligen beroende av kulturella föreställningar som inte själva kan selekteras. Däremot kan de formuleras av kognitiva förmågor som kan selekteras.

Men även nationalsocialismen är en kulturellt medierad referensram och den ligger väldigt långt ifrån de moraliska inställningar som James menar att evolutionen har selekterat.

Därför tyder det på att vad som selekterats är en kapacitet som sedan får olika utformningar och olika effekter beroende på det specifika innehållet i våra föreställningar – dessa föreställningar är inte givna av biologin utan formas i kulturen.

Kommentera