Det materiella gäckar. Judith Butler säger om kroppen att hon, ”could not fix bodies as simple objects of thought,” för att kroppen hela tiden verkar vilja gå i en rörelse bortom sina egna gränser. En god vän till mig, å andra sidan, menar att ”verkligheten gör sig påmind för en materialist utan behov av konstruktion.” Och någonstans verkar båda dessa uttalanden stämma. Det materiella är på en gång väldigt verkligt samtidigt som det är verkar omöjligt att verkligen få tag på eller fastställa vad det är (tänk kvantfysik). Samtidigt är det mycket som attraherar med ett fokus på det materiella och på kroppen. Vår verklighet består trots allt av materia och det är vår kropp som är vår kontakt med vår verklighet likafullt som att den även är del i verkligheten.
En anledning till varför man vill fokusera på det materiella kan kanske också vara att man verkar kunna komma bort från dualism och essentialism, koncept som inte har speciellt positiv klang i dagens kulturella klimat. Men, här kan man lura sig. Teologerna Conor Cunningham (1972), å ena sidan, och Colin Gunton (1941-2003), å andra, lyfter fram hur det lätt kan lura sig in en viss dualism även i ett uttalat materialistiskt tänkande. Conor Cunningham skriver i sin Darwin’s Pious Idea att,
the notion of mere matter – that something is nothing but an aggregation of the Darwinian ”swamp” of pure becoming […] – is itself a product of a ”Cartesian presumption,” namely the dualism of res extensa/res cogitans (matter and mind). In this way Dawkins and his followers reproduce a quasi-Cartesianism in their strict division between genotype (res extensa) and phenotype (res cogitans). Therefore the materialists, operating in quasi-Cartesian terms, generate what can be called a homunculus fundamentalism: they presume that the soul is like a little person inside the human, but when they don’t find such an entity, the deny the soul existence. Moreover, the only little man they do find is the gene, the immortal replicator. (s. 65)
Cunningham menar att en viss sorts materialism, ofta den som anser sig kunna bygga en hel världsbild utifrån evolutionsläran, har visat sig ta över uppdelningar från kartesiskt tänkande, speciellt i den uppdelning som Richard Dawkins gör mellan genen och dess ”bärare”.
Colin Gunton visar även han på tydliga kartesiska spår i viss materialismen, men något som inte enbart återfinns hos, i vissa fall, extrema tänkare som Dawkins eller Daniel Dennett, nämligen fokuset på tänkandet som det konstitutiva för personen. Detta leder, enligt Gunton, till ett nedvärderande av materian, alltså en slags neoplatonism, eller t o m gnosticism. Gunton skriver i sin The Triune Creator, invävt i ett resonemang om Filon, att,
While many later theologians have attempted to maintain a place for the human body as in some way intrinsic to the conception of the image of God, what can be called platonic drag has always exercised its power. It is with us today in the widely shared view that if a computer were to be able to think, it would be a person. But is ”thought” alone that which makes us personal? What of love, let alone making music, and gardening, two activities which involve us in the material world? (s. 47)
För att undvika neoplatonism och gnosticism går Gunton till Johannes Duns Scotus som gjorde allt ”vara” till ett (ontologisk univokalitet?). Det som skiljer materian och Gud åt är inte att det är skillnad i nivå, eller kvalitet av existens utan skillnaden är att, i varje enligt Gunton, det skapade är skapat och Skaparen är oskapad. För Gunton, får då det skapade får vara det det är i sig själv och blir inte något sämre sorts existens. Men, det skapade kan ändå vara i relation till sin Skapare.
För mig ger det en öppning för samverkan mellan det materiella och det transcendenta. Inte på det sättet att man genom naturlig teologi kan nå Gud, utan snarare att det inte är en motsägelse att Gud kan uppenbara sig i världen. För som teologen Karl Rahner skrev en gång, ”It is an unmetaphysical and ultimately materialistic prejudice common among scientists to suppose that they know precisely what matter is, and the subsequently and laboriously and very problematically have to discover spirit in addition.” (Hominisation, s. 45)
Men inte nog med det. Kanske hjälper en öppning mot det transcendenta att börja forma en lite mer hälsosam relation till det materiella på det sättet att vi genom hänvisning till det transcendenta inte behöver vara bundna till det materiella? Eller i varje fall in till de normer som finns om det materiella och våra kroppar. Man kan tänka sig att ta hjälpa av vissa kvinnor i kyrkohistorien här. Ta t ex den heliga Birgitta. Birgitta hänvisade sin auktoritet till Gud, en öppenhet till det transcendenta kan man väl säga? Det gjorde att hon som kvinna fick tala och kunde då undgå dåtidens normer om kvinnans roll. Samtidigt har Birgitta en minst sagt kroppslig och nära relation till det materiella. Ta som exempel Råd till en biskop ur Birgittas uppenbarelser. Där ges råden genom Marias mun, men man kan väl ana något av Birgittas röst? De är andliga, men också kroppsliga och vardagsnära. Birgitta skriver,
För kroppens behov bör finnas tre ting: för det första mat, för det andra arbete, för det tredje motståndskraft mot den köttsliga begärelsen och åtrån. Jag menar: för det första tillräckligt med sömn och vakor och föda med måttfullhet, varken för litet eller för mycket, utan så att kroppen har krafter kvar för att kunna tjäna Gud. För det andra: ihärdigt arbete, men dock med allt omdöme. För det tredje: en glad vilja att tjäna Gud och motståndskraft mot den onda viljan, ty så får själen ljus.
Eftersom min vän har bundit sina händer genom ett löfte, för att inte hans kropp skall sätta sig upp mot själen, löser jag, som är Himmelens drottning och den för min son allra käraste och allra mest förtrogna, honom från hans löfte, ty det behagar min son.
Birgittas uppenbarelser som innefattar en förlossning kan vara mycket detaljerade och kroppsliga och även om det finns råd om att motstå köttsliga begär och åtrå i Råd till en biskop är det tydligt att det inte är en motsägelse att för den skull bry sig om kroppen. Gunton skulle nog vara nöjd, trädgårdsskötseln får vara trädgårdsskötsel, så att säga, och det verkar vara gott i sig.
Det verkar då som att det fungerar alldeles utmärkt med en tro på en transcendent Gud och att uppehålla vikten av materian. Kanske lyckas man t o m uppskatta materian än mer tack vare det transcendenta och på så sätt undvika den insmygande dualism som kan finnas i viss materialism? En dualism i materialismen som, motsägelsefullt nog, underminerar värdet av materian. Men med en Gud som transcendent kan kanske materian kan få vara just materia, och det är gott nog, till och med mycket gott, i vissa fall.