Ett litet slag för missionen

Jag håller min farfar högt, likaså min farmor. Jag träffade aldrig min farfar och farmor var nog lite för gammal för att orka med fyra små pojkar när vi kom på besök. Hon dog när jag var 10. Fritz Sverker och Greta Sverker. De var missionärer i Kina under 30- och 40-talet . Fritz´ hem var ett soldattorp utanför Köping  medan Greta kom från ett lantbrukarhem i Småland. Fritz blev utbildad genom Helgelseförbundets evangelistkurser på Götabro och Greta tillhörde Alliansmissionen. När Greta kom till Kina var Fritz redan där, men långt ifrån varandra. De träffades en gång. Andra gången förlovade de sig. Tredje gången gifte de sig. Helgelseförbundet fick betala en summa till Alliansmissionen, eftersom Gretas utbildning som missionär nu ansågs vara HF till nytta, en slags hemgift kan man kanske kalla det. Inte speciellt romantiskt. Och inte heller verkar livet som missionär ha varit speciellt romantiskt heller. Den så kallade bröllopsresan (se foto, det enda jag har från deras tid i Kina), mellan platsen där de gifte sig till den plats där de skulle vara verksamma (Datung i norra Kina), gick i vagn dragen av en mula i en uttorkad flodfåra. Det var inte så att det inte fanns vägar, men japanerna var inne i landet och gevärsskott kunde höras även nere i flodfåran. Det var farligt att resa på vägarna.

Fritz och Greta - bröllopsresa

Farligt. Till livet till och med. Farmor och farfar miste sina två första barn i Kina i sjukdom, en sorg jag knappast kan sätta mig in i. Farfar blev själv hotad till livet av en full japansk officer. Officeren hade efter japanernas intåg i staden kommit i berusat tillstånd till missionsstationen. Han ville angripa sig på de kvinnor som fanns på området. När Fritz ställde sig i vägen vid ingången till ett hus, måttade officeren ett häftigt slag med svärdet mot honom. Men istället för att döda honom besinnade sig officeren, utan att någon förstod varför. För att på något vis ursäkta sig bjöd officeren senare till sig missionären. I samband med det mötet skrev han ett personligt visitkort, som han överlämnade till pappa. Något senare, under en byresa, blev Fritz stannad av en grupp japanska militärer som begärde hans passerkort. Dessa trodde han sig ha i sin väska, men då de inte fanns där och han inte kunde visa upp någon giltig dokumentation riktade soldaterna sina bajonetter mot honom. Döden var inte mer än 10 centimeter borta. Då slog det honom att han kanske kunde använda sig av visitkortet. När han plockade fram kortet ur sin läderportfölj och visade upp det, lämnade soldaterna honom i fred (portfölj och visitkort finns kvar hos min pappa). Officeren vars visitkort farfar hade fått visade sig ha ett sådan fruktansvärt rykte för sin stränghet att militärerna in vågade döda någon som bar hans visitkort. Den officer, som hade velat våldta och mörda, fick alltså genom sitt namn rädda livet på en missionär. Men varför utsätta sig för något sådant som är förenat med sådan fara enbart för att omvända några andra människor till Kristus?

Jag vet inte om jag kan sätta mig in i den mentalitet som behövs för att göra sådana uppoffringar. Men den uppoffring de gjorde var också grunden till en livslång passion för människorna i Kina, som på ett sätt har präglat hela min släkt på pappas sida (kanske inte enbart positivt, men det innebar något av en global medvetenhet i släkten). Men gjorde det någon nytta?

Ett missionärsbarn till en av kinamissionärerna samtida med farmor och farfar var mycket skeptisk emot att hans föräldrar hade varit missionärer. Trots det gick han med på att göra en resa tillbaka till byarna där de hade varit verksamma. Han var i ungefär samma ålder sin far då han hade rest ut och var liknande i hållning och reslighet. När han kom gående i en by kom gamla kvinnor fram till honom och kände genast igen honom som sin fars son. I tårar berättade de om hur hans far hade räddat dem och deras familj på olika sätt. Hans far, likt min farfar, hade varit från mycket enkla förhållanden, men den fattigdom de mötte i Kina kunde vara långt värre (läs Pearl Bucks gripande bok, The Good Earth för detta!) och missionärerna gjorde vad de kunde för att göra jordbruket bättre genom att bygga bättre redskap som i sin tur gav bättre skördar som gjorde att familjerna kunde klara vintrarna bättre. Vad gör man om man anklagat sina föräldrars livsval och möts av människor i tårar för vad de har gjort för dem?

Jag har full förståelse för att barnen till missionärer ibland vänder sig emot sina föräldrar. Det finns mycket i missionshistorien på det lilla planet såväl som det stora som är mycket lätt att, och som bör, kritiseras och problematiseras. Jag vill ändå slå ett litet slag för missionärerna här och vad missionen kan ha betytt för människor i olika delar av världen. Missionen gör inte enbart gott i världen, men det är värt att lyfta fram något av missionens förtjänster för att rätta till en, som det ser ut idag, svartmålad och ensidig bild av missionen. På det sättet kan man även se hur religion och tro är en väsentlig faktor för att förstå samhället. Något man gärna döljer i Sverige idag.

Men, i kontrast till en sekulariserad förklaringsmodell skriven den lankesiska teologen Vinoth Ramachandra i sin utmärkta bok Subverting Global Myths att,

The preamble to the American Declaration of Independence is self-evident only to those exposed to a biblical Christian tradition that speaks of the equality and intrinsic worth of all human beings because they are created in the image of God. […] The language, as in so many Enlighenment documents, is universal and theological: it is parasitic on the very Christian discourse that it wants to marginalize.

I liknande spår inleder sociologen Robert D. Woodberry sin artikel om missionens inflytande på demokratiseringsprocessen i världen (’The Missionary Roots of Liberal Democracy’, American Political Science Review 106:2), med att säga att,

Social scientists tend to ignore religion in the processes of post-Enlightenment modernization. In individual cases and events, the role of religious actors is clear—especially in the primary documents. Yet in broad histories and comparative analyses, religious groups are pushed to the periphery, only to pop out like a jack-in-the-box from time to time to surprise and scare people and then shrink back into their box to let the important historical changes be directed by “secular” actors and forces. 

Sedan följer en noggrann (och lång) historisk och statistisk genomgång av missionärers påverkan på de samhällen där de jobbar utifrån frågan om demokratins framväxt. Woodberrys tes är säkerligen provocerande, men den som vill kritisera den bör först läsa artikeln. I sin slutsats skriver han,

The historic prevalence of CPs [conversionary Protestants] is not the only cause of democracy, but CPs seem both important and neglected in current research. This does not mean that CPs consistently directly supported democracy nor is mass conversion to Protestantism necessary. Yet in trying to spread their faith, CPs expanded religious liberty, overcame resistance to mass education and printing, fostered civil society, moderated colonial abuses, and dissipated elite power. These conditions laid a foundation for democracy and long-term economic growth. Once CPs catalyzed these transformations and others copied them, CPs’ unique role diminished.

Anledningen till detta är, enligt Woodberry, att,

conversionary, nonstate religions seem particularly able to undermine elite social reproduction. Elites can monopolize economic, educational, and political resources, but not souls. Even marginalized people retain the power of private belief. Elites may restrict public alternatives, but when religious options emerge, marginalized people disproportionately convert (for example, African Americans disproportionately convert to Islam in the United States and indigenous minorities convert to Protestantism in Asia and Latin America). If one religious group provides resources to non-elites, the dominant group must respond or risk losing converts.

[…]

CPs did not always provide more educational and political resources to non-elites than did dominant religious groups. Yet CP initiatives consistently threatened dominant religious groups and triggered these groups to transfer resources to non-elites. Widespread education and dispersed organizational resources diminish power distinctions and undermine elite social reproduction. Therefore, religious competition and conversion often anger elites, but benefit the poor and marginalized. Effective threats to elite power could be nonreligious, but in the cases I analyzed, few were.

Och, som en släng emot de som tänker att konverterande religioner är ett onödigt ont,

Nonconversionary religious pluralism, exposure to new ideas, and retarded economic development were not sufficient to spur mass education, printing, etc., in the regions and periods I studied; elites had to feel their local religious position threatened before transferring resources to non-elites in a way that might undermine their grasp on power. 

[…]

However, not all religious competition is the same. Historically, CP competition spurred mass education, mass printing, and civil society, whereas earlier Catholic, Muslim, Hindu, and Buddhist missions did not—at least before the mid-twentieth century. Because different types of religious competition generate different outcomes, cultural analysis is necessary. Cultural beliefs and interests vary between people and societies, so it is not possible to model behavior in the abstract via formal modeling without first doing historical or other grounded analyses to determine the main actors and their range of motivations.

För Woodberry leder detta till slutsatsen att sekularistiska förklaringsmodeller alltid kommer att missa målet (om målet är att förstå och beskriva samhället och inte ideologiproduktion) och han hänvisar till Max Webers kända tes,

A century ago Max Weber (1958; 1968) argued that Protestantism helped spur the rise of capitalism. Some of his causal mechanisms may be wrong, but his main intuition seems right: Religious beliefs and institutions matter. What we consider modernity was not the inevitable result of economic development, urbanization, industrialization, secularization, or the Enlightenment, but a far more contingent process profoundly shaped by activist religion.

Kyrkohistorikern Justo Gonzales är långt ifrån naiv i vilket förtryck den spanska kolonialiseringen av Sydamerika innebar, men också han visar på att conquistadorerna kunde motarbeta jesuiternas mission till de inhemska eftersom det skulle innebära att de då blev förenade i den kristna tron. Som han lyfter fram, missionärer kan då inte enbart ses som kolonialmaktens hantlangare utan det finns även en del av underminerande av makten i deras arbete.

Varför då inte enbart bistånd? Varför inte bara hjälpa människor i nöd enbart för den goda sakens skull? Woodberrys artikel svarar egentligen redan på det. Det kan ibland behövas konvertering för att samhällsstrukturer ska förändras, för att eliten ska utmanas. Som även Gonzales visar så finns det något politiskt revolutionärt i det identitetsskapande som religionen medför (utan att vara blind för att den även kan användas för konflikter).

Fast det är inte för att förstärka någon ”vi mot dem”-attityd religioner emellan som jag vill slå ett slag för missionen, men jag tycker att det är realistiskt att inse att budskapet om att alla är ett i Kristus och att alla människor får vara del av den gemenskapen oavsett bakgrund är en stark motivation till att dels vilja dela med sig av det budskapet och även, just på grund av den tron, vilja hjälpa andra människor. Det kan vara provocerande att läsa Woodberrys argument att protestantisk mission skulle ha varit extra viktig för framväxten av demokratin. Men det är också naivt att tro att alla religiösa företeelser leder till samma konsekvenser. För att inte tala om den i det närmsta fundamentalistiska naivitet som behövs för att inte se religionens roll i samhällsförändringar.

För Fritz och Greta blev kineserna medmänniskor, värda mer än sig själva, just på grund av universaliteten i frälsningsbudskapet. Frälsning stod troligen först, men inte i konflikt med att hjälpa med personens materiella behov. Det underliggande motivet till hjälpandet är då just teologiskt, men den sekulära historieskrivningen gör ett otroligt bra jobb i att dölja allt religiöst och teologiskt motiverat så till den grad att när jag berättade om Martin Luther King Jr. för mina gymnasieelever kommer det som en total överraskning, och nästan provokation, att han var pastor. Det underliggande antagandet är att religionen eller teologin inte skulle vara viktig för hur vi väljer att agera och se andra människor och att våra handlingar kan förklaras bättre utan hänvisningar till tro. Frågan är om man alls kan försvara en sådan historierevisionism?

Självklart kan man inte det. Det är enbart ett resultat av sekularistisk ideologi att man tror att människor, samhällen och historia kan förstås utan hänvisning till religion och tro. För vill man försöka att förstå varför personer som Fritz och Greta gjorde som de gjorde måste tron vara med. För, för dem stod i varje fall svaret klart varför de var beredda att offra sina liv för 13 år i Kina. De gjorde det för Kristus.

2 reaktioner på ”Ett litet slag för missionen

  1. Vilken berörande berättelse från missionsfältet du delar – den om din farfars möte med officeren. Tack även för tankeväckande vinkling på missionens historia. Som missionärsbarn känner jag igen mig i att verkligheten har långt fler färger än bara vit eller svart.

    1. Tack, jag kan fascineras av missionen och speciellt de berättelser man hör där missionärer har berört och hjälpt i de små och privata situationerna. Jag tror att det gör att både personer likväl som fenomenet mission har långt fler färger än bara vit och svart, precis som du säger.

Lämna ett svar till Joseph Sverker Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.