Ett lagom entusiastiskt hurra för anarkismen

”Om det gick att förändra något genom att rösta så skulle de göra det olagligt” sade anarkisten Emma Goldman. Det må vara en överdrift, men knappast en grov sådan. Om skottarna röstar ja kommer det säkerligen att förändra saker. Det svenska valet? Knappast så mycket.

Professorn i statskunskap vid Yale, James C. Scott, fokuserar i sin bok Two Cheers for Anarchism dock inte direkt på frågor om val eller om demokrati är en god idé eller inte – närmast verkar den frågan för honom vara rätt trivial. Det han, i 29 ”fragment”, försöker fånga in är en anarkistisk blick, ett sätt att se på världen som mynnar ut i ett försvar för politik – inte ett avskaffande av den om nu någon trodde att det var det som anarkism handlar om.

Scotts poäng är att liberala demokratier allt mer använder kvantifierbara instrument – standardiserade test, olika mått och index – för att undvika att ta sig an de grundläggande frågorna om hur vi skall leva tillsammans. I stället för att fråga oss hurudana människor vi vill forma våra barn till, diskuterar vi betyg och PISA-resultat. På det sättet avmönstras politiken ur det offentliga samhället.

Det anarkistiska i detta ligger i en vilja att slå vakt om det vilda, det oordnade, det spontana i våra mänskliga relationer, precis det som hotar gå förlorat i strävan att styra upp samhället genom att kvantifierbara styrsystem. Därför lyfter han fram vanor som att gå mot röd gubbe (så länge inga barn är i närheten), som ett sätt att träna upp den anarkistiska grundkonditionen – givetvis i förhoppningen att när vi står inför viktigare beslut skall känna igen situationer där vi måste våga gå emot lagar, direktiv eller order för att rädda vår mänsklighet.

Med en viss typ av teologi i ryggsäcken vill man med jämna mellanrum ropa: ”men det är ju det kyrkan handlar om!” när man läser boken. Ungefär lika ofta: ”Men det är ju det här kyrkan kunde vara!”

En plats där den sant politiska diskussionen förs. Och en plats där vi övar oss att gå mot röd gubbe.

1 thought on “Ett lagom entusiastiskt hurra för anarkismen

  1. Här har vi ”en lampa som brinner och lyser!” Tack, Patrik Hagman, du uttrycker dig stort: ”… att träna upp den anarkistiska grundkonditionen.” Är det kanske vår tids askes?

    För att välja livet måste vi motarbeta och till sist störta ”systemet”, i vilken form det än uppträder. Om det så är politiska, religiösa eller andra system. Livet och systemet står alltid i motsatsförhållande till varandra. Medan livet i sin egenart tenderar till mångfald, färgrikedom, helt enkelt en självständig sammansättning, eftersträvar systemet en monolitisk enhet, likformighet, disciplin. Dess mål är den totala likheten, dess frukt är uniformitet, flockmentalitet, likriktning.

    Det är plågsamt påtagligt just nu: alla dessa som anstränger sig för att ge människor ett färdigt svar. Sedan finns inte längre några hemligheter, ingen oro, ingen ensamhet.

    Kommer vi någonsin mer att få ledare som säger:

    ”Ju längre ned jag befinner mig, desto mer passande tycks mig min plats; och ju högre upp jag befinner mig, desto starkare blir min misstanke att det har skett något misstag. Och för varje steg av vägen känner jag vilken stor fördel det är för mig att veta att jag när som helst, och med rätta, kan avlägsnas från min position.”

    Men. Den som blottlägger systemets väsen får inte stanna där. Det är endast i sanningen som friheten finns, den frihet som innebär att vi är trogna mot oss själva – och mot den högre moraliska instans inför vilken vi är ansvariga.

    Det anarkistiska, i dag, är detta självklara. Har det inte sagts: Det kommer en tid när världen är laglös, och om den ser någon som inte är laglös säger den ”Han är laglös”, eftersom han inte är som den.

Kommentera