Ett herdabrev på livets och glädjens söndag

Tredje söndagen i advent omnämns som Gaudete (lat. ”Gläd er!”), då kyrkan särskilt påminner sig om orden ur Filipperbrevet: ”Gläd er alltid i Herren” – Kristus är nära! Sedan år 2000 ägnas denna söndag också åt att fira livets okränkbara gåva. Den helige Johannes Paulus II (tillsammans med sina efterträdare Benedikt XVI och Franciskus) talade ofta om att det i västvärlden existerar en ”dödens kultur”. Dödens kultur uppstår ur en oemottaglighet för människans sköra natur, vilket förlamar och förhärdar oss i mötet med svagheten hos de ofödda barnen, de fattiga, de psykiskt och fysiskt sjuka och de äldre. Livets söndag är en ekumenisk bönekoncentration i Sveriges kyrkor som syftar till att igen och igen våga se människan – se henne som är en Guds avbild, en Kristi ikon.

Biskop Anders Arborelius har dagen till ära författat ett herdabrev som man idag läser upp istället för predikan i samtliga av det katolska stiftets församlingar. Tonvikten i brevet ligger på evangeliets etiska kärna, att Jesus, Guds kärlek, är särskilt närvarande i och bland samhällets svagaste. Jag citerar:

Vi måste bli fria från allt som binder oss vid det som är oväsentligt och fåfängligt, så att vi kan ta emot honom med hela vårt hjärta. Vi uppmanas att vända om och bli fria från syndens och själviskhetens tyranni. Jesus är alltid den som vill befria och hela, upprätta och helga. Advent är egentligen en tid för stillhet och eftertanke, men vi har ofta gjort den till den mest hektiska tiden under året. Shopping och julbord har trängt undan bön, bot och bikt. Som kristna får vi inte falla för konsumismens och frosseriets locktoner utan måste försöka återge advent dess speciella tonläge och färg. Det violetta, den liturgiska färgen under advent, hjälper oss att återupptäcka advents sanna karaktär. Idag firar vi också Livets söndag, då vi vill återupprätta vördnaden för det mänskliga livets okränkbara värde. Människan, skapad till Guds avbild, har rätt till sitt liv från det första ögonblicket av sin existens i moderlivet till det sista andetaget. Rätten till liv är den grundläggande mänskliga rättighet som ingen har rätt att beröva oss.

I våra städer kan vi inte ta många steg utan att stöta på en tiggare som vädjar om vår hjälp. Fattigdomen har blivit mer synlig och påträngande. De som behöver vår hjälp är inte bara det osynliga folket – de ofödda – utan det finns också många som är högst synliga för våra ögon. Vi kan inte komma undan. Vi måste ta ställning. Vi kan inte bara hänvisa till de sociala myndigheterna, som förvisso har sina skyldigheter, utan vi måste också pröva vårt eget samvete. På grund av sitt evangeliska uppdrag är Kyrkan kallad att ta ställning för dem som inte har någon röst och att ge ett särskilt företräde för de fattiga och svaga, för de oönskade barnen och de obehövda åldringarna, ja, för alla dem som vi inte räknar med. Ibland kan det tyckas oss övermäktigt. Det finns så mycket nöd, både materiellt och andligt. Men det är just då Jungfru Marias ord i hennes lovsång Magnificat kan få sin fulla genklang i oss och inspirera vårt sätt att tänka och handla: ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte… Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder” (Luk 1:49-55). I Maria ser vi hur Guds medkänsla och kärlek till de små och svaga får sin fulla mänskliga återklang. Hon kan hjälpa oss att få ett medkännande hjärta med alla som lider och behöver vår hjälp. Hon som är vår moder kan genom sin förbön och sitt föredöme få vårt förhärdade och förstenade hjärta att tina upp.

 

 

Kommentera