Stjärnan strålar med ofattbar kraft över det simpla stallet; strålar där med all sin glans, så starkt att allt omsluts av en bländande klarhet, som vore det silvergjutet, som vore det höljt i vitglittrande snö, klara kläden av is.
En pelare av ljus sträcker sig, omättligt hög, från marken och upp till himlavalvet, över stallets rasade stenmurar, över dess söndrade tak av halm höjer den sig i ett brusande dån.
Orden fattas dem, felas. Skälvningarna drar andan ur kroppen. Jublet tar kraften ur deras lemmar. Tiden kantrar, tiden upphör, upplöses i helgad evighet.
Änglarnas legioner fyller rymden, fyller himlaranden. Deras vingars sus piskar till täta slöjor markens stoft. Det bländande ljusflödet får vart grand att glittra stjärnelikt.
Alla röster förenas, alla stämmor blir med ens till en; kristallen, vattnet, stjärnesången, alltets lovsång, vindens skyar, markens stenar, trädens grenar, ängens blomster, bergens klippor, havets vågor sjunger hörsamma mot den himmelska synen.
Ur Lotta Lotass: Konungarnas tillbedjan (2012)
(Hiroshi Sugimoto beskriver sitt verk här.)