[Detta är en längre version av en text som publicerats i Dagen.]
Siri Johansson (1918–2010) var hemmafru i bruksorten Husum i Ångermanland. Men barnen blev stora, och strax efter 70 blev hon änka. Vad gör man då av sina händer, sin omsorg?
Boken ensamheten värst är ett dokument över två av de sysslor hon tog till: hon skrev dagbok och hon virkade små dukar. Dagböckerna, som hon skrev under de sista tjugo åren av sitt liv, samt hundratalet dukar, de hon inte redan delat ut till släkt, vänner och vårdpersonal, blev det arv hon lämnade efter sig till sonen, konstnären Sven Teglund.
I ett ömsint förord berättar Teglund att sönerna när Siri dog först tänkte skänka bort alla dukarna till Myrorna. De hade redan så många och uppsättningen mönster hon använde var få. Boken är resultaten av att Teglund tog det radikala beslutet att göra tvärtom, att upphöja dessa vardagsföremål och ge dem konstnärlig status genom att måla av dukarna i akvarell – ett känsligt arbete som måste ha krävt minst samma koncentration och tålamod som virkningen. På motsvarande sätt har han gjort dagboksanteckningarna till litteratur genom att skriva av och publicera ett stort urval av dem i boken.
Dagböcker har förstås publicerats förr. Men i allmänhet är det författares och konstnärers dagböcker, anteckningar som från början varit konstnärligt råmaterial, som lockar litteraturmarknaden. Siri Johanssons dagböcker var något annat. Dokumentation? Meditation? Rutin? Ett sätt att möta sig själv? Teglund skriver att hon var stolt över dem. För läsaren erbjuder de en inblick i den sortens skrivande som normalt aldrig trycks, och den sortens liv som normalt betraktas som ganska ointressant. Här träder en ny röst fram i offentligheten: den fattiga, äldre glesbygdskvinnans.
Liksom virkningen följer dagboksanteckningarna ett mönster. De inleds med en notering om väder och temperatur samt hur sömnen varit och förtecknar sedan händelserna under dagen: besök hos eller av grannar, telefonsamtal, sporadiska utfärder till vårdcentralen eller sönerna. Så avslutas anteckningen med ett tack eller en bön riktad till Jesus. Stilen är kortfattad och konkret, världen är liten. Ett återkommande drag är upprepningarna, som också blir tätare med åren. De ger anteckningarna en mycket rytmisk, ibland rentav lyrisk prägel: ”virkar nu, väntar örondropp, ögondropp, ögondropp.”
Siri Johansson började skriva dagbok när hon blev änka och ett återkommande tema är hur människor omkring henne går bort, eller ”slutar” som hon skriver, och tomheten när sysslor och människor försvinner. Ensamheten bryts tillfälligt av telefonsamtal, Go’kväll och Bingolotto.
I förordet påpekar Teglund också att Siri var ovanligt frisk och stark när hon blev gammal, men att hon likväl ständigt klagar över sina små åkommor i dagboken. Under de konkreta bekymren anar läsaren en inre oro och vilsenhet, som gör anteckningarna gripande. Hörselproblem och yrsel kan vara uttryck för en sådan oro, men inför den sortens psykosomatiska besvär står vårdcentralen handfallen när hon kommer in för att få hörapparaten justerad.
Med åren tar bönerna allt större plats. Ofta är de snarlika; den en gång fria bönen får en allt fastare form, med influenser från genren: ”vår dag i din hand Jesus”, kan det stå efter en notering om vädret. Siri Johanssons Gudsrelation kan utifrån de enkla bönerna om hjälp i vardagens mödor framstå som barnslig, lite outvecklad, men den tycks samtidigt mer självklar och tillitsfull än andra relationer. Så som den antagligen är för väldigt många människor, utan att vi vet om det, för att det är så svårt att formulera sådana erfarenheter.
Dagbokens efterhistoria rymmer vad som kan tolkas som ett helandeunder. Under Siris allra sista tid var Sven svårt sjuk, och hade enligt läkarna inte långt kvar att leva. Siri bad ivrigt om helande. Medan hon satt och skrev ned en sådan bön blev hon avbruten av en stroke, och dog några timmar senare. Men sonen lever än i dag. De sista raderna i dagboken lyder:
Vi alla i din hand idag och
alla dagar Tack Gode Jesus
Vila hos mig hos mig hos
Vila hos mig