Enkelhetens lov

Ficino (1433-1499), som var en av de stora kristna renässansplatonisterna, anmärker apropå det monokroma följande i sin kommentar till Platons Symposion:

Det finns de som anser att skönhet består i ett visst tillrättaläggande av delar, eller, för att använda deras egna termer, ”jämförlighet” och “proportion” tillsammans med färgers angenämlighet. Vi godtar inte denna åsikt, eftersom ett slikt tillrättaläggande av delar bara kan ske i sammansatta ting, varpå inga enkla ting isåfall kan vara vackra. Men vi kallar ju alla dessa saker som är enkla för vackra: färger, ljus, ett ljud, glansen från guld och silver, kunskapen, och själen. Och de här tingen som faktiskt är vackra skänker oss välbehag på ett förvånande sätt.

Ficino vänder sig här emot skolastikerna, för vilka det vackra var en harmonisk ordning. Men vi måste nog läsa hans missnöje med ”harmoniläran” som ett komplement till detta perspektiv.

I själva verket är ju ingenting här i världen helt enkelt eller helt komplext, utan vi lever och rör oss i en skapelse som ständigt pulserar av varandets, tillblivelsens och intighetens rörelser. Väsendet, dvs Gud, i detta skeende låter sig bara anas av den som har kärlekens blick, den som låter sig svepas med i skaparens avsikter. Vår egen tillvaro är således ett uttryck för Guds väsen, men inte på något entydigt sätt, och inte på något automatiskt sätt heller. Allt är en gåva att förvalta från den Treenige, som allena är total simplicitet och fullkomlig mångfald: Gud är kärlekens själva form.

 

Bild: Makoto Fujimura, Charis (Nåd). Mineralpigment och bladguld på två paneler.

Kommentera