En ständigt strömmande rörelse

Mechthild von Magdeburg
Mechthild av Magdeburg

När det fria ordets ställning verkar skör tänker man kanske ibland att man borde utnyttja det bättre medan man ännu har chansen. Av någon anledning tänker jag mig i dessa stunder alltid att detta ”bättre” är lika med något mer slagordsaktigt.

Tills jag än en gång, varje gång, grips av en rörelse i en helt annan riktning, en som  snarare handlar om att, som litteraturvetaren Toril Moi skriver i sin skarpa och ömsinta pamflett Språk og oppmerksomhet (Aschehoug 2013), ”se på virkeligheten med et kjærlig og rettferdig blikk”, och med uppmärksamhet. (I beskrivningen av den kärleksfulla uppmärksamheten inspireras Moi bland annat av Simone Weil.)

Vi kommer aldrig att finna den specifika ordalydelse som mest effektfullt, i alla situationer, får Våldet att vika undan för Friheten. Att däremot i varje enskilt och konkret ögonblick försöka lyssna och tala, läsa och skriva med en uppmärksam och kärleksfull blick (trots omständigheternas och våra egna begränsningar) är att upprätta rum där det vilda och gränsöverskridande mellan och inom oss får bre ut sig, dit våra våldsamma impulser inte når.

Följer inte årets Nobelpristagare i litteratur en liknande princip? Svetlana Aleksijevitj är, som hon själv formulerar det, ”inte en människa som står på barrikaderna”; i stället har hon vigt sitt liv åt att lyssna på hundratals vittnesbörd och omsorgsfullt förvandla dem till litteratur. Likväl blir hon livsfarlig för diktaturen – just genom sin skärpta blick för det enskilda och konkreta livet.

Så jag vill skriva om det jag hade tänkt skriva om innan jag började grubbla över detta igen häromveckan, nämligen om Jonna Bornemarks bok Kroppslighetens mystik. Bornemark disputerade år 2010 på en fenomenologisk avhandling om bland annat mystikern och beginen Mechthild av Magdeburg (1217–1290). Den nya boken, som kom i våras, är något så märkvärdigt som ett slags ömsesidigt inkännande dialog mellan Bornemark och Mechthild, som möts tvärsöver de 800 år som skiljer dem åt.

Hur läser vi varandra rättfärdigt och kärleksfullt? Kanske är det samma sak som att verkligen försöka förstå? I så fall kan ett sätt vara att se till att vi bemödar oss med båda de två tolkningsfaser som Michail Bachtin (för övrigt en tänkare som verkade i ett samhälle där ordet inte var fritt) beskrev i några efterlämnade anteckningar. Den första fasen är den empatiska, där jag med all kraft försöker att leva mig in i vad texten kan ha betytt för dess författare i den tid och på den plats där den skrevs. För att göra detta måste jag sträcka mig ut mot något helt främmande. Jag kan naturligtvis inte lämna min egen position, men jag glömmer den tillfälligt för att i så hög grad som möjligt leva mig in i en annans. I den andra fasen, som är lika nödvändig för att skapa förståelse, träder jag tillbaka till min egen position och ger utifrån den, med min egen röst, ett gensvar på den andres yttrande. På så vis sätter jag också mig själv på spel.

Det är en genialisk liten metod som jag märker att jag gärna vill försöka tillämpa på såväl vardagliga samtal som på min översättningspraktik och min forskning. Den är också svår. Men när jag läser Kroppslighetens mystik tänker jag att det är just detta som är Bornemarks projekt, och bokens storhet. Genom att Bornemark klargör sitt eget förhållande till de frågor hon utforskar i Mechthilds skrifter blir också Mechthild på ett förunderligt sätt mer levande. Men jag blir också än mer imponerad över Bornemarks känsliga och insiktsfulla skildring av Mechthilds relation till Gud när jag i nästa stund läser att hon själv menar att hon inte har en sådan relation. Däremot kan hon anknyta till sina mellanmänskliga relationer och andra transcendenta erfarenheter, när hon förstår Mechthilds relation till Gud som en ”ständigt strömmande rörelse” (Das flieβende Licht der Gottheit, översatt av Alf Härdelin som Ur Gudomens strömmande ljus, heter den bok där Mechthilds skrifter finns samlade):

För [Mechthild] personifieras det strömmande så att ett möte mellan älskande kan uppstå, och hennes beskrivning är effektiv. På ett plan kan jag följa med henne, gå bredvid henne och försöka se det hon ser. Jag kan se hur hennes motstående gud växer fram och jag kan se att den inte är ett påhitt. Hon erfar denna gud. Men jag kan också se hur min egen filosofiska väg är en annan. Kanske är det just personifieringen som inte är möjlig för mig eftersom jag just upplever den som en personifiering av något som för mig träder fram på ett ärligare sätt genom ett abstrakt språk.

Det hör till vardagen i en samtid som kännetecknas av minskad kunskap om religion att från sekulärt håll möta föreställningar om Gud och om religion som ter sig väldigt främmande och slutna. Därför är det något ganska enastående i Jonna Bornemarks läsningar av Mechthild. Trots att Bornemark inte själv är kristen, beskriver hon Mechthilds gudsbild mycket inkännande och förväntar sig att de kan dela viktiga och omvälvande erfarenheter.

Bornemarks läsningar påverkas naturligtvis av hennes egen position; det ingår i förståelseskapandets villkor och den nödvändiga andra fasen. Hon ställer begreppen gudomlighet (som hon föredrar) och gud (som hon för övrigt genomgående skriver så, utan inledande versal) emot varandra på ett sätt som jag får för mig att någon med en positiv och levande relation till Gud kanske inte skulle behöva. Men för mig som känner mig hemma i det kristna språket samtidigt som jag tilltalas mycket av viss existentialism och fenomenologi, vilken bitvis kan vara ganska fientlig mot kristendomen, är det väldigt glädjande att se någon som så att säga står på andra sidan klyftan sträcka sig fram och visa upp något av rikedomen i Mechthilds livsbejakande kristna mystik i ett fenomenologiskt ljus och finna nya formuleringar för dess skatter.

Som att lydnad i Mechthilds mening kan förstås som lyhördhet och öppenhet.

Som att världen, kroppen och orden inte är något vi måste vända oss bort från för att vända oss till Gud, utan i stället kan ”erfaras i mellanrummet” mellan jaget och Gud.

Det urgamla språket för erfarenheten av att leva med Gud kan vara mycket rikt, men det kan också det nya, till exempel det Bornemark finner i mötet med Mechthild. Kanske gäller det inte bara religionens språk utan politikens, vetenskapens, professionernas och alla specialistspråk. Det finns en tid för beprövade slagord och en tid för trevande nybildningar.