En ridå mellan himmel och jord

vanEyck_AltarPiece
Jan van Eyck, The Ghent Altarpiece (The Adoration of the Mystic Lamb), 1432

 

”En ridå gick ner mellan himmel och jord,” så beskriver dominikanerprästen Anders Piltz konsekvenserna av den protestantiska reformationen i en artikel i tidningen Signum. Piltz påminner om att,

… daglig mässa och tidebön upphörde, man förbjöd salt, ljus och dopklänning vid dop, vigvatten, kyndelsmässoljus, aska på askonsdagen, palmkvistar på palmsöndagen, smörjelsen av de sjuka, välsignelser av hus och hem, boskap, åker och skördar (detta som Luther kallade Satans sakrament), processioner, pilgrimsfärder, gillesmåltider, möhippor, kors och helgonbilder vid vägarna, vallfärder till heliga källor, förbön för avlidna, själamässan och åkallan av helgon, hela Mariafromheten.

På detta vis kan reformationen förstås som upprättandet av en striktare dualism mellan det transcendenta och det immanenta. De objekt eller praktiker som förmedlade det gudomliga till det jordiska och kroppsliga – och på så viss bröt gränsen mellan transcendens och immanens – förbjöds, då de kom att uppfattas som föremål för avgudadyrkan. Om man nu kunde ha en direkt och personlig relation till Gud, som Luther menade, fanns ju inte längre behov av förmedlare som präster, helgon och sakrament.

Charles Taylor har i sin A Secular Age beskrivit hur reformationen genom sin betoning av Gud som fördold och skild från världen, förebådade modernitetens strikta gränsdragningar mellan det naturliga och det övernaturliga. Taylor menar att denna gränsdragning medförde en sorts avförtrollning av verkligheten, där separation mellan heligt och profant ledde till ett nytt sätt att uppfatta tillvaron. Där man tidigare uppfattat gränsen mellan sig själv och omvärlden – mellan den inre och den yttre världen som porös –  kom man istället att uppfatta det inre jaget som strikt skilt från omvärlden.

To be a buffered subject, to have closed the porous boundary between inside (thought) and outside (nature, the physical) is partly a matter of living in a disenchanted world. It comes about through a number of the changes […]: the replacement of a cosmos of spirits and forces by a mechanistic universe, the fading of higher times, the recession of a sense of complementarities, which found expression, for instance, in Carnival.  (Taylor, A Secular Age,  300)

Men om reformationen kan förstås som en separation mellan transcendens och immanens, eller som en ridå mellan Gud och människor (som Piltz uttrycker saken), så menar Taylor att reformationen paradoxalt nog också resulterade i en sorts utsuddning, eller utslätning av andra dualismer. Taylor menar här att olika former av disciplinering (ex. förbud av karnevaler och ikoner, samt påbud om katekes) som syftade till höja nivån på fromheten bland folket, eller viljan att  tona ner skillnaden mellan lekmän och präster genom förkastandet av tanken att vissa yrken kunde vara andligare än andra (Luthers betonade här det allmänna prästerskapet), alla är effekter av en sorts avförtrollning eller immanentisering av tillvaron.

Det paradoxala i reformationens förkastande av vad man uppfattade som en separat andlig sfär, skild från det jordiska, är dock att den inte ledde till en ”transcendentalisering av av det immanenta”, utan snarare till en ”immanentisering av det transcendenta”. Annorlunda uttryckt, snarare än att betona att himmelen kommit ner till jorden, så framhölls Gud som fördold och bortom det jordiska (Deus absconditus). Där Gud tidigare stod att finna överallt (i naturen, i sakramenten, etc), var han nu överallt dold utom i förkunnelsen om Kristus.

Lucas Cranach d.ä, Martin Luther's Sermon, 1547
Lucas Cranach d.ä, Martin Luther’s Sermon, 1547

Den  amerikanske konsthistorikern Joseph Leo Koerner tolkar sin bok The Reformation of the Image, de avtryck som reformationen gjorde i konsten. Koerner tar här Lucas Cranach d.ä  målning ”Martin Luther’s Sermon” från 1547 (ovan) som ett paradigmatiskt exempel på hur protestantiskt måleri kom att ses som undervisande, snarare än gestaltande av det gudomliga.

Luther unwrapped and internalized what Christian images dialectically revealed and concealed. Purified, Christianity became philosophy’s truth, and art became pure fiction. Or to put it another way, the Reformation not only produced low-quality images; it appropriated to thought art’s ´highest vocation,´ belief. ‘No matter how we see God the father, Christ, and Mary so estimably and perfectly portrayed: it is no help; we bow the knee no longer.’ Hegel’s phrase ´it is no help´ echoes the iconoclasts’ favorite taunt: ‘The idols help nothing.’ The image breaker’s slogan becomes the art lover’s sigh.
(Koerner, The Reformation of the Image, 34)

Den katolske prästen och sociologen Andrew Greeley myntade begreppet ”Catholic imagination”, som ett sätt att beskriva hur det materiella i skapelsen tjänar som analogier för det gudomliga. Detta, menade Greely, skiljer katolicismen från den mer textuella och bokstavliga protestantismen. Om man jämför van Eycks The Adoration of the Mystic Lamb (högst upp), som för förövrigt behövde räddas undan protestantiskt bildstormande, med Cranachs Martin Luther’s Sermon, kan man kanske se hur de olika fantasierna gestaltar sig. Om man behöver lite hjälp på traven kan Koerner ge en kortföreläsning.

Upp med ridån!

5 thoughts on “En ridå mellan himmel och jord

  1. Jag har av olika orsaker läst mycket svensk luthersk teologi de senaste dagarna, och det intressanta är två saker.

    För det första att för dem (Söderblom och Wingren om vi ska vara exakta) vore det lika självklart att hävda det motsatta som det resonemang du refererar är för många av oss idag. Dvs. de uppfattade att Luther precis rev ned den slöja som den medeltida kyrkan hängt upp mellan Gud och skapelse. Jag uppfattar deras resonemang mycket problematiskt – de har ju inga källor alls för sin uppfattning om medeltiden annat än Luther själv, men samtidigt undrar jag om det är hela sanningen om denna problematik. Vad i vår nutida kultur är det som gör det så uppenbart för oss idag att alla dessa saker som försvann – knappast så drastiskt som Piltz hävdar, det var ju en lång process – är till hjälp snarare än problem. Kan det till exempel ha att göra med att jag här sitter och kommunicerar med dig via en maskin med som är en komplicerad hanteringa av symboler, inte olik den medeltida kyrkan?

    För det andra oroar det mig att vi inte gör upp med dessa lutherska tänkares anti-katolicism utan bara vänder på den. Det oroar mig allt mera faktiskt.

    1. Intressant fråga! Vad är det som gör att många idag tycks se behovet av symboler, sakrament, och att de mer kroppsliga aspekterna av tron? Och, om jag får fråga vidare i tangentens riktning, är det i så fall också så att det finns en större öppenhet för att tron eller skriften ”allena” inte är tillräckliga?
      Kanske är det så ”enkelt” som att modernismen, med sin tilltro till Descartes isolerade subjekt och Kants rena förnuft har fått sig några rejäla törnar, och att den fenomenologiska och språkliga vändningen inom filosofin har får fäste bland vanligt folk? Här tänker jag att dekonstruktionen av dikotomin natur-kultur har gjort det enklare att också tänka sig det transcendenta och immanenta i relation till varandra. Jag har ingen koll på hur ”natur/nåd-teologin” förändrats i luthersk tradition, men kritiken av teologisk modernism i form ressourcement och Nouvelle Théologie, med sin betoning på en sakramental världsbild, tycks mig ha fått fäste långt utanför RKK.

      1. Intressanta frågor ni båda lyfter tycker jag. Håller själv på att försöka förstå hur man teologiskt arbetar med natur/nåd inom luthersk teologi idag. Jag tycker att den finska Mannermaa-skolan har bidragit med spännande perspektiv som mkt grundar sig i en kritik av lutherrenässansen som tagit intryck av nykantianismens strikta uppdelning mellan varat-i-sig och varat-för-oss. Amerikanen Robert W. Jenson har också kommenterat natur/nåd-debatten i sin Systematic Theology band 2. Där framkommer just, som Josef skriver, intrycket av Nouvelle Théologie. Låt oss fortsätta läsa (och skriva) om detta! 🙂

  2. Låt mig citera Matthew Millinerd

    Differences among the multiple theories of analogy remain, but the upshot may be this: Roman Catholicism, Eastern Orthodoxy, Radical Orthodoxy (which shrewdly steals the birthright of the former two), and even the mature Barth (however cautiously) curiously converge in an attempt to combat the atmosphere of modernity by restoring the analogy of being in some form, an attempt which dovetails nicely with Charles Taylor & Co.’s framing of secularism as an object of study and critique.

    Those of us raised on that secularism’s manna – advertisements – can only express this widening demand for retropatristic, neomedieval, metaphysical robustness by recalling a spaghetti sauce commercial, where an uncompromising chef, dissatisfied with sub-standard sauce, repeatedly insists with a campy, guttural bawl, ”Not thick enough!”

    http://www.millinerd.com/2011/02/analogia-entis-multiple-moving-targets.html

    Efter århundraden av luthersk katakes, sekularisering, frikyrklig calvinism osv. samanfattas känslan kanske bra av Matthew Millinerd. En kritik som i sin enklaste form kan utryckas ”not thick enough”. Precis som Patrik skrev har en globaliserad teknologiserad värld öppnat gapet allt mer.

    Gudaföderskan och vår moder Maria vill föra oss in under sin skyddmantel och visa oss vägen till sin livsfrukt Jesus Kristus, som vars blod vi dricker och vars kött vi äter i hans sakramentala närvaro bland sitt folk i sin skapelse.

    Vår skapade längtan efter en fysisk erfarenhet av den treenige guden som fanns innan världens skapelse och som kommer finnas efter dess upphörande. En upplevelse av den totala närvaron redan här och nu, en försmak av det gudomliga genom att ta del av gudomlig natur. Det eviga livet.

  3. Fast hur realistisk är den ridån? När Piltz ska hävda brutal diskontinuitet förefaller han slå i luften. En lite mer nyanserad bild av intressena i Sverige under 1500-talet är snart allmängods, eller? Mogren argumenterar väl i grunden utifrån samma sak som Piltz förefaller vilja driva: att en kontinuitet föreligger därför att det är samma saker vi använder: samma Bibel, samma kyrkobyggnader, samma präster (?) samma kyrkfolk. Men reformationen sa att det inte är sakerna i sig som gör det utan vad vi tror och bekänner om sakerna (som jag eg tror är vanlig hederlig katolsk lära). Men när Mogren hänvisar till sjunde artikeln (CA) använder han bestämningarna rent och rätt bara en gång.
    Hur lyckat är det att Piltz, Taylor och Koerner får spänna duken? Ev är Koerner den mest diskutabla. En tanke om undervisande kontra gestaltande förefaller också hänga i luften. Säger vi inte att predikanten målar Kristus för församlingen? Ev kliver jag fel därför att jag tror mig vara för ”luthersk”. Jag har fått lära mig att det är Luther som är den verklige inkarnatoriske teologen: ”hoc est” om nattvard och därför också om mycket mer än så (utan att tro Luther vara just mer än en 1500-tals exeget). Josef förefaller i grunden kritisera det jag skulle kalla det ”reformerta”.
    van Eycks komposition som konsthistorisk brytpunkt är förvisso intressant. I mitten av 1400-talet tränger perspektivet in på allvar och skapar distans och objektivitet också i bilderna (är det där som himmelen förpassas till horisonten?!). Cranachs bild saknar det (=low-quality? Men det var inte för kvalitén man knäböjde). Alltför ofta görs Luther till en Hegel eller (ny)Kant. Riv illusionen av den uppsatta ridån. Evangeliet är text och bokstav som syns tack vare den Helige Andes färger. Paletten är i skrivarens hand. Kan det sägas så?

Kommentera