En liten reflektion om naturlagar

Det finns gott om resonemang och argument berörande naturlagarna och vilken koppling som kan eller inte kan göras till Guds existens. Det s k ”fine tune”-argumentet menar att, väldigt förenklat sammanfattat, om parametrarna i universum bara skulle ha varit infinitesimalt annorlunda så skulle inte universum ha existerat. En sådan omsorg och precision bör leda till att tro att det finns en intention med universum och en Gud som är skapare.

Waitomogrottorna, Nya Zeeland

I en formulering som han sedan har ångrat många gånger om, ateist som han är, så avslutade Stephen Hawking sin bok A Brief History of Time med,

However, if we do discover a complete theory, it should in time be understandable in broad principle by everyone, not just a few scientists. Then we shall all, philosophers, scientists, and just ordinary people, be able to take part in the discussion of the question of why it is that we and the universe exist. If we find the answer to that, it would be the ultimate triumph of human reason – for then we would know the mind of God.

Vad den sista meningen, eller bisatsen, antyder är att om vi skulle lyckas avslöja naturens lagar så skulle vi även kunna förstå Guds intention med skapelsen. På många sätt är det ett klassiskt sätt att argumentera från naturen till Guds existens. Men är det så? Fysikern Lee Smolin har på senare tid utmanat Albert Einsteins teori om tid som en fjärde dimension. Istället för att tid är en aspekt av universums materialitet så ställer Smolin tiden som en egen verklighet. Utan att gå in på detalj i det, eller ens antyda att jag verkligen förstår det hela, menar Smolin att en av slutsatserna är att t ex naturlagar som gravitationen inte är konstant. Även gravitationen tärs av tidens tand skulle man kunna säga. Vad gör det med kopplingen mellan naturlagar och Gud? Vad gör det med argumentet för fine-tuning?

En ytterligare intressant iakttagelse om naturen och de lagar och mönster vi finner i den kommer från paleontologen Stephen Jay Gould. När han skulle undersöka lysande maskar i ett grottak, vilket därför var slående likt en stjärnhimmel, upptäckte han att han inte kunde se några konstellationer. Steven Pinker beskriver Jay Goulds upptäckt väl i sin The Better Angels of Our Nature.

My favorite example was discovered by the biologist Stephen Jay Gould when he toured the famous glowworm caves in Waitomo, New Zealand. The worms’ pinpricks of light on the dark ceiling made the grotto look like a planetarium, but with one difference: there were no constellations. Gould deduced the reason. Glowworms are gluttonous and will eat anything that comes within snatching distance, so each worm gives the others a wide berth when it stakes out a patch of ceiling. As a result, they are more evenly spaced than stars, which from our vantage point are randomly spattered across the sky. Yet it is the stars that seem to fall into shapes, including the ram, bull, twins, and so on, that for millennia have served as portents to pattern-hungry brains.

Tack vare att lysmaskarna placering i taket följde en slags regel så alltså inte Jay Gould några ”stjärnbilder” i taket. Jay Gould och hans kollega Ed Purcell gjorde en datorsimulering av detta och upptäckte att de prickar som ”slängs ut” slumpmässigt verkar ha mönster och figurera i sig när vi observerar dem, medan de prickar som följde lysmaskens lagar inte verkar ha mönster. Om jag tillåts att filosofera något från detta så skulle en slutsats kunna vara den att vi människor upptäcker mönster och ”lagar” när det ”egentligen” är slump medan när vi upplever något som slump och utan mönster och lagar så kan det mycket väl vinnas en lag där. Med andra ord, som Pinker formulerar det, vi har en ”mönstersökande” hjärna. Även vetenskapsteoretikern Michael Polanyi är inne på detta spår. Jay Goulds upptäckt tycker jag visar ganska väl på att så kan vara fallet och om det är en rimlig slutsats utmanar det förstås teologer såväl som vetenskapsmän. Nog för att Jay Gould upptäckte lysmaskens ”lagar”, men rent filosofiskt är frågan den gamla skeptiska frågan sedan Kant och längre tillbaka ändå värd att ställa – vad är det vi upptäcker när vi tror oss utforska världen? Är det världen i sig, eller är det hur vi tänker om världen, alltså våra kategorier med vilken vår hjärna försöker att förstå världen som vi upptäcker? För teologer verkar det i varje fall vara svårt att dra direkta kopplingar mellan naturlagar och Guds intention.

Men kanske att jag ändå tycker att resonemanget borde vara mer utmanande för naturvetenskapen än teologen eller den troende. För som Karl Barth en gång skrev i Dogmatik i Grunddrag,

Det ligger inte närmre till för oss att tro på Gud som Skaparen än att tro på att Jesus Kristus är avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria. Det förhåller sig inte så, att sanningen om Gud Skaparen är direkt tillgänglig för oss och att endast den andra trosartikelns sanning [tron på Jesus Kristus] skulle kräva en uppenbarelse. Utan i det ena fallet som i det andra står vi i samma mening inför Guds och hans verks hemlighet, och även vägen till kunskap kan blott vara en och densamma.

Som teologer, menar Barth, är vi alltså i såväl tron på Gud som skapare som tron på inkarnationen hänvisade till Guds uppenbarande av sig själv. Troligen är Barth trogen sin reformerta bakgrund här. Jean Calvin menade nämligen inte att vad man skulle kunna kalla allmän uppenbarelse (naturen) är separerat från den specifika uppenbarelsen (inkarnationen). För Calvin finns det en uppenbarelse och den tar sig i uttryck som Guds försyn och Guds frälsningsgärning. Det är alltså teoretiskt möjligt (och här skulle kanske Barth protestera) att upptäcka Guds försyn i skapelsen, men vår synd, enligt Calvin, gör det praktiskt omöjligt att från någon sorts allmän uppenbarelse få kunskap om Gud. För det behövs Guds specifika uppenbarelse. Med andra ord, Kristus.

Som människor har vi alltså inte förmågan att någonsin känna Guds intention även om vi finner en GUT (Grand Unified Theory). För vägen till Gud går inte genom naturlagarna utan genom uppenbarelse. Och frågan är om det inte är Guds försyn vi måste lita på för att kunna ha tilltro till att vårt utforskande av världen är kunskap om världen alls?

Kommentera