En Kille tar till orda (igen…)

Efter en text som den om Killarna, som Sofia Lilly Jönsson publicerade förra fredagen, finns det goda skäl att tiga. Dels för att anklagelsen är moralisk, och det inte passar sig att tala i egen sak som sin stora förträfflighet: jag vet att jag är skyldig till mer ont är jag själv förstår. Dels för att anklagelsen handlar om att man redan brett ut sig för mycket. Men när jag talade med Sofia idag uppmuntrade hon mig att skriva några rader om hur jag tänkte kring detta, för fortsätta detta viktiga samtal. (Och när man som Kille uppmanas att ta till orda är man såklart inte nödbedd!)

Det första att sägas är att Sofias text hjälpt mig att förstå detta med patriarkala strukturer på ett djupare sätt. Jag inser  att det inte räcker att tänka på att det blir 50/50 i könsrepresentation när man ordnar konferenser osv, utan att det handlar om subtilare saker: hur man delar, tilltalar, refererar. Sånt där som man gör i förbifarten, ofta utan att tänka – och just därför upprepar man problematiska mönster. När det gäller de konkreta anklagelserna mot just mig beklagar också djupt att jag missade att referera till henne när jag plockade upp begreppet ”ekumeniska fotrörelser” från vårt poddsamtal – och jag blev uppriktigt överraskad över att jag inte refererat till henne oftare!

Med det sagt har jag några – vi kan nöja oss med fem denna gång – reflexioner, invändningar och frågor i relation till texten.

  1. Sofia har skrivit en stark text med ett övertygande och sant narrativ: män tar plats på bekostnad av begåvade kvinnor, och de gör det genom att stödja och uppmuntra varandra. Men skärskådar man berättelsens detaljer är det väldigt mycket som inte stämmer, eller är utelämnat. Ludvig, Christoffer och Mattias Lundberg hör till dem som i princip alltid delar Sofias texter. Jag gör det ibland, och jag har även rekommenderat Sofia till åtminstone fyra redaktioner – senast för en månad sedan till en redaktör på Axess, då Sofia stod bredvid (övriga tre är Dagen, Sändaren, Expressen). Patrik turnerar inte med sina böcker i Svenska kyrkan. Och den enda av oss som varit inbjuden till ett radioprogram av Eric är – Sofia själv! Och så vidare. Teorin är rätt, med andra ord, men empirin stämmer inte. Betyder det något? Är Sanningen – i detta fall sanningen om patriarkatet – så viktigt att allt det här andra bara blir bortförklaringar och undanflykter? Ludvig tycks mena det – på twitter skriver han att texten är ”sann” på ett mytologiskt eller strukturellt plan, även om mycket inte stämmer på ett faktiskt plan. Jag är emellertid tveksam: det går inte att klaga över fake news ena stunden, för att i nästa hänge sig åt relativism.

 

  1. Som frikyrklig skribent, närmast hemhörig i Pingströrelsen, blir jag förvånad över anklagelsen om att inte vara tillräckligt engagerad i Svenska kyrkans strider. Sofia har varit engagerad i frågor om kyrkohandboken och konflikten i Visby. Viktiga frågor, men också komplexa – och saker som utspelar sig i en kyrka som jag inte ”kan”. Jag skriver oftare om frikyrkorna: syndakatalogens vara och inte vara, ledarskap i Pingströrelsen, Equmeniakyrkans namn, studieförbundet Bilda, och så vidare. Frågor som inte engagerar Sofia särdeles mycket, misstänker jag – och det är helt ok! Men nu får jag intrycket, av Sofias text och kommentarerna kring den, att vi som inte rasar över Svenska kyrkans ledning är undfallande och fega. Och detta oavsett om vi är pingstvänner, katoliker, baptister eller ateister – vi går alla etablissemangets ärende. Men sanningen är kanske att vi inte riktigt har koll på läget, tycker det är vår sak, eller bryr oss! För mig framstår denna kritik som ytterligare ett tillfälle då folk från Svenska kyrkan uppfattar sig som de är den enda existerande kyrkan i Sverige (om jag hade en krona för varje tillfälle då någon teolog hänvisat till Svenska kyrkan som ”kyrkan”…)

 

  1. Ibland är emellertid orsaken till att jag inte delar en text Sofia skrivit att jag helt enkelt inte håller med. Det kan ha med innehåll att göra, men oftare med form. Sofia har ett skarpare tonläge än jag själv föredrar att använda, vilket jag tror också har att göra med att vi har olika syn på kyrkokritik. Jag kommer från ett ekumeniskt sammanhang där (den outtalade) visionen varit att medverka till reform och fördjupning genom att uppmuntra alla till att vara sina bästa jag. Då blir det naturligt att lyfta fram det positiva som sker i kyrkor och församlingar runt om i Sverige. Sofia ser annorlunda på saken, och man kan också formulera det som att hon har en annan kallelse (och, återigen, identifierar sig med ett annat sammanhang.) Jag har inga synpunkter på det, men jag är tveksam till att använda kön som heltäckande förklaringsmodell här: det handlar också om idéer. Jag kommer inte heller fortsättningsvis dela Sofias texter när jag tycker att hon har fel (men jag kommer bli bättre på att göra det när jag håller med – vilket är oftast!), lika lite som jag planerar att börja dela allt Ann Heberlein eller Annika Borg skriver – inga jämförelser i övrigt!

 

  1. Sofia nämner namn. Vi ”Killar” hängs ut tillsammans med sexförbrytare och våldtäktsmän under #metoo. Det är såklart jobbigt, men kanske är det nödvändigt? Som Nina Björk skrev i DN: ibland måste man knäcka några ägg för revolutionens skull. Jag är en offentlig person, så jag får finna mig i det. Men i Sofias text förekommer också namn på personer som inte är offentliga: Christoffer Skogholt och Benjamin Ekman, exempel. De är doktorander med varsitt twitter-konto (och Christoffer verkar dessutom använda sitt konto till att dela i princip allt Sofia skriver…). De flesta som läser texten vet ingenting om dem – förutom att de är Killar! Sofia är journalist med SvD som plattform. Här tycker åtminstone jag att det finns en rejäl maktobalans, där hennes position är betydligt starkare än dessa två killars.

 

  1. Till sist detta med vänskap – inklusive manlig vänskap. Sofia raljerar över brandmännen (vilket, om man vuxit upp med Nilecity, är rätt roligt!) och är själv skeptisk till konceptet vänskap bland skrivande människor. Hon skriver:

”Jag vill inte ingå i något kotteri, men de är vänner också. Men de är nog inte det. Hur ska du ha det, Sofia? Ja, vi måste väl prata om det! Och det är avgjort bättre för det offentliga samtalet om vi inte är vänner (även om vi inte heller bör vara fiender).”

Jag skulle önska att alla de som hon räknar upp i texten var mina vänner, men så är det tyvärr inte. Några är det emellertid – och övriga hoppas jag lära känna bättre längre fram. Jag tror inte att ensam är stark, utan är helt beroende av de människor jag har runt mig. Inte bara privat, utan också professionellt: de flesta texter jag skriver är frukten av samtal jag haft med vänner. Jag har vänner som läser igenom texter innan jag skickar dem till tryck, vänner jag kan be hjälpa mig med input, info och kunskap – och vänner som delar mina texter ibland (även om jag ärligt talat tycker de kunde göra det oftare!) För mig handlar detta inte om att skapa stängda kotterier, utan om att själv bli del av något större. Att väva in sitt ”projekt” i relationer, för att alltid påminna sig om att det inte handlar om mig och mitt, utan att det finns ett vi. En gemenskap som vill något – och att det vi vill handlar ytterst om efterföljelse, också i en så speciell och hård miljö som den mediala offentligheten. Det kan jag inte be om ursäkt för. Däremot hjälper Sofias text mig att se risken  att den homosocialitet som ofta präglar vänskapsrelationer kan bli könsexklusiv: Det är helt enkelt enklare för mig att föreslå en middag med en kille som jag inte känner så väl i syfte att fördjupa vår relation, än att göra det med en kvinna. Men att verkligheten ser ut så är inte skäl att avskaffa vänskapen: detta hjärta i en hjärtlös värld! Istället blir det en uppmaning att hitta vägar att vidga cirkeln. För jag vill ju också ha Sofia som vän.

6 reaktioner på ”En Kille tar till orda (igen…)

  1. Bra skrivit, Joel Halldorf! Jag lärde känna Sofia ute i rymden, innan jag träffade dig i tidningen Dagen. Men ”Halldorf” i sig står för gediget tänkande och jag fattar varken dina eller Sofias texter. Det är för högt över mitt arma huvud. Sofia började under signatur. Då skulle du ha hört! Det var tider!

  2. Hej Joel, jag har inte läst Sofias text, men ska när jag hinner. Den här debatten är viktig. Jag tycker att du har svarat väl. Tror att det är läge för självreflektion både från mäns och kvinnors sida. Jag tror själv inte att män på något sätt konspirerar mot kvinnor, men jag tror att det finns ett vanemässigt sätt bland män att bara läsa varandras texter, hänvisa till varandra, lyfta fram varandra. Att bara se andra grabbar och mäta sig med dem. Jag tycker att jag ser detta överallt i samhället. Ta bara en så enkel och sorglig historia som att män nästan bara läser manliga författare, medan kvinnor läser både manliga och kvinnliga (detta finns det undersökningar om, det är bara att googla). Lite sorglustigt finner jag det att i listan av skribenter här bredvid finns 15 män och 5 kvinnor….. utvecklingspotential här Joel! Jag tycker det är positivt att du svarar Sofia och att ni båda tar denna fråga på allvar. Keep on the good work!

  3. Hej Joel,

    i mellanstadiet hade vi en gång en vikarie som gav klassen uppgiften att rita en teckning som visade hur vi kände oss när vi är riktigt arga. De andra ritade prydliga, mörka moln som regnade och grinande, sura ansikten. Jag drog arga streck över hela pappret tills det blev hål, knycklade ihop det och vecklade ut igen, och lämnade in till läraren. (Jag tyckte att jag var jättesmart.) Han stirrade på pappret, tittade upp på mig och sa att det var ingen teckning och att detta inte var vad han bad om.

    Du är lite som den vikarien när du svarar på ”Killarna”. Han hade både rätt och fel, antar jag, och jag har skrivit en text som är både rätt och fel, så det är lite svårt för oss båda att ha ett samtal om texten.

    Du avfärdar allt jag för fram som kung Jojakim med Jeremias bokrulle, skär rad efter rad från texten och bränner upp tills inget är kvar. Okej, så kan man ju göra. Men var det inte något som jag försökte säga här?

  4. Sofia: din text utgav sig inte för att vara en ”gestaltning av hur det känns när du är arg”.

    Det var ett resonemang, med konkreta adressater och (i vissa fall konkret, i andra fall svepande) kritik.

    Joel är alltså inte att likna vid din lärare som recenserar din gestaltning av din ilska.

    Det är snarare du som är den här läraren och Joel är din kollega, som du har varit arg på (och för att fortsätta jämförelsen: du har skällt på honom inför lärarkåren). Joel responderar på din kritik, i sak.

    På ett ännu tydligare sätt så är inte jag din lärare. Jag är snarare din elev.

    Även jag responderar i sak.

    Det är skillnad på de spontana och privata uttryck man har för ilska, som kan vara mer eller mindre genomtänkta men som inte heller förs fram offentligt och de offentliga anklagelser man för fram, som offentlig person gentemot andra identifierbara personer.

    Det brukar ibland påpekas att när Jesus blev arg och drev ut månglarna ur templet så gjorde han enligt Johannesevangeliet en piska först: det var inte en impulsiv handling.

    På samma sätt så måste det ha tagit en hel del tid att skriva din långa text.

    Du säger att du inte kan be om ursäkt, eftersom det var överlagt. Jo, man kan be om ursäkt, om man kommer till insikt.

    Men hursomhelst så är det min poäng att din text inte är din privata ”pysning” av ilska, den är en genomarbetad offentlig text med konkreta adressater, och Joel är inte din lärare som recenserar din gestaltning av din ilska, utan han går som kollega i svaromål på offentligt framförd kritik.

  5. Samtidigt är frågan vad för slags genre ”Killarna” är. Ingen akademisk text. Ingen debattartikel. Inte sakprosa. Jag lutar alltmer åt att den på många sätt är skönlitteratur – ta det lugnt nu killar (inkl. ni namngivna) så ska jag förklara vad jag menar.

    Att texten är så spretig gör att den läses på väldigt olika sätt. Lägg den framför 100 människor som får ägna en timme åt koncentrerad läsning, och du kommer få till svar ett antal olika uppfattningar om vad den här texten är och gör. En del läser den med Svenska kyrkans problem med hur den hanterar sina kritiker i fokus. Andra ser en skildring av könsdiskrimineringens meknismer. Vi som på något sätt – inte direkt har en relation till, men iaf vet någorlunda vilka några av de här utpekade Killarna är och fått lite känsla för deras personligheter, ser allra först just utpekandet. De utpekade själva kommer att läsa texten ännu mer så, förstås. En anklagelseakt där just de, iofs alla män men allra mest de är anklagade. De har onekligen rätt att läsa så. Det går inte att hävda att de läser fel. Inte när texten spretar som den gör.

    Jag har varken läst Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” eller Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”, men jag undrar om inte det är denna texts genre. Skönlitteratur som använder verkligheten, inklusive verkliga personer. Om jag minns påföljande kulturdebatt rätt (som jag bara följde med ett halvt öga men iaf) kom diskussionen efteråt att i rätt hög grad handla om huruvida man kan och bör peka ut folk i skönlitterära böcker.

    Om texten ”Killarna” är skönlitterär är den inget att argumentera emot i sak. Det får väl sägas vara ett av problemen med denna genreblandning.

    Spontant tyckte jag ”eh, va” om SLJ:s kommentar ovan. Hela Joels andra stycke handlar ju om vad SLJ säger om Killars beteende, och Joel bekräftar: han kan se detta. Men om texten inte primärt handlar om de namngivna Killarna och deras beteende, som SLJ säger i sin uppföljningstext att den inte gör, är det mindre relevant. I så fall är att responera i sak inte helt adekvat svar.

    Saken är isåf snarare att de namngivna Killarna blivit utnyttjade som redskap i en skönlitterär text med ett ärende. Som det står i texten: metoo hade inte fått sån spridning om det inte pekats ut några namngivna snubbar. Således angivande av specifika namn med påföljande större spridning.

    Att vi lever i ett patriarkat innebär bland annat att kvinnor blir utnyttade oftare än män, på alla möjliga sätt. Här svarar en skribent med att ”utnyttja tillbaka” i ett slags kollektiv bestraffning. Om texten ska ses som skönlitteratur är det detta utnyttjande som de namngivna Killarna har att ta ställning till.

    Själv hade jag inte kunnat svara så artigt och sakligt som två av Killarna gör här ovanför, och verkligen inte som Ludvig Lindelöf tagit saken med ro. Jag hade blivit topp tunnor rasande.

Kommentera