En egen röst

Vart fjärde år skickar jag en tacksam tanke till de systrar och bröder som en gång tog upp kampen för vår rösträtt. Det går inte att låta bli. Vad vore vi utan dem?

Och vad vore de utan tron? Elin Wägner beskriver det kraftfullt i Silverforsen. Hennes författarskap gestaltar den friare andlighet som fick vingar utanför Svenska kyrkans ramar, och hur den sedan gav ny plats för den kvinnliga kroppen och rösten i samhället.

Anna Bohlins Röstens anatomi har fångat Wägners gudomliga drivkraft—den troskraft som inte rymdes i kyrkan men väl i bönhusen och på kväkarandakterna—det Wägner kallade den inre rösten.

I Silverforsen är den gestaltad av dödgrävare Lundin som tar emot befallningar direkt från Gud. Hans erfarenhet av Guds ord ställs mot biskopens predikan; det offentliga talet kontrasteras mot det innersta och visar sig ha vitt skilda källor. ’Hur talar Gud till oss?’ frågar biskopen retoriskt och fortsätter:

”Hur skall jag veta hans vilja? Jo, genom andra människor. Människorna är Guds ord till människorna, uppenbarare av hans makt och bevisen på hans tillvaro. Först och främst Kristus, den främste människosonen, så sådana män som Franciskus, Ansgarius, Luther, Scriver, Schartau och Arndt och Laestadius, som vi alla känner, ja, även Sundar Singh. Till dem ska vi lyssna för att få höra Guds ord.”

Biskopens uppräkning av denna manliga kanon diskvalificeras totalt av dödgrävaren. Genom att hänvisa till skriftliga källor har biskopen avslöjat sig som en bluff, menar han:

”Dödgrävaren kände med sin innersta, levande visshet, att denna lära var fattig och falsk. Hur sorgligt, tänkte han, att en man, som folk trodde på, skulle stiga upp i denna predikstol och förneka den största och underbaraste och sannaste erfarenhet som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kunde höra Gud tala i sitt eget hjärta. Han visste att det var så, inte bara för de stora, som biskopen talt om, utan för så ringa människor som han själv. Det skorrade så falskt, det lät så hemskt i hans öron, då kyrkans höge representant stod där och motade sina åhörare och kanske skrämde dem, som längtat att få gå den enda, sanna vägen.”

Så gestaltas den övertygelse som senare kommer att bli Wägners intåg i kväkarrörelsen och därmed till ett samhällsengagemang som inte nöjer sig förrän allas inre röster kan få säga sitt i politiken.

Och här sitter jag 2014 och tackar Gud för att Elin Wägner öppnade sitt hjärta för sin inre röst.

 

Kommentera