En djup aning om skapandets hemlighet

”Hur hamnade vi här?” är en fråga som diskuteras i läsarpodden nu under hösten. Det är också en fråga som är aktuell i mina förberedelser inför årets bokmässa där jag bland annat fått förmånen att utifrån Gunilla Thorgrens senaste bok ”Guds olydiga revben”
diskutera kristendomens bitvis väldigt ansträngda förhållande till kvinnan. Okej, det var ett understatement.

Det är en dyster och nedslående läsning att gå igenom vad kyrkofäder och reformatorer och andra män i kyrkan tyckt och skrivit om kvinnan. Och frågan ”hur hamnade vi här?” surrar i bakhuvudet genom läsningen.

Därför var det en lisa för själen att ta upp Emilia Fogelklous skapelseberättelse ur ”Eva, två sagor” (skriven ca 1907) där mannen först skapas ur lera, och när denne man somnat efter en lång dag av lek så skrider Gud till verket med att skapa kvinnan:

Hans händer slöt sig och skildes för att dana en ny skapelse, och det var för honom detsamma som när människorna sluta händerna till bön. Han andades djupt och lugnt över det mjuka ämnet. Det hade varit så arbetsamt att pusta in själ i den lerige mannen; den han nu skapade skulle få själ i hela kroppen. Då sista solstrålen föll in, formade han ett par ögon, som blev glittrande av skenet, och en liten kvinna växte småningom fram med den ena lemmen efter den andra. Medan han formade hennes fötter, kunde hon redan nyfiket betrakta hans böljande skägg, där hon satt på hans knä. Hon kunde se ännu mer, hon varsnade hans stora, starka, lugna händer. Och eftersom det redan var själ i henne, då hon skapades, så fick hennes väsen en djup aning om skapandets hemlighet, dess kval och dess lust.

Berättelsen återfinns i boken ”Ljus finns ändå”, Bonnier, 1948.

Kommentera