En annan, mer blommig värld!

Du är verkligen
en varats seismograf.
Darrhänt fyller du pappret
med diktens imaginära
och tidlösa närvaro.

Mitt i en lång och förtvivlad novembermånad av nöd och våldsdåd ligger kyrkoårets slut och påminner om vår utlovade framtid, då ”döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen”, som det står i en psalm. Detta är med andra ord en utmärkt tid att läsa den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar. Hennes säregna, roliga och skimrande vackra diktsamlingar kan läsas som iscensättningar av ett kommande rike, vilket samtidigt blir verkligt inom oss (jfr Luk 17:20–21) när vi läser. Genom poetens och läsarens föreställningsförmåga, som drar fram glimtar av godhet och ljus i en dyster värld och tar dem i bruk, blir världar till där enkelhet och glädje, kärlek och skönhet råder.

Eva-Stina Byggmästar har gett ut närmare tjugo diktsamlingar, alla med sina riken – vilka kanske trätt fram ännu klarare i de senaste tio årens produktion. I trilogin om kärlek, bestående av Älvdrottningen (2006), Men hur små poeter finns det egentligen (2008) och Vagga liten vagabond (2010) är de fantastiska världarna i miniatyr. Varelser och ting är lite som i vår värld, fast mycket mindre och sötare. Som det står i Vagga liten vagabond:

– ja, det är en helt fantastisk plats
vilken inte riktigt ännu finns på kartan
och det är just sådana vi letar efter!

Liksom uppvärderingen av det lilla och gulliga är naturmotiven ständigt närvarande i Byggmästars kärleksfantasy och i Barrskogarnas barn (2014) är riket en nordisk barrskog, där diktjaget och hennes älskande ”spanKULerar” självklart, glatt och hemmastatt i nävertofflorna, utan att vare sig skövla eller gå vilse. Den skrattande rosen (2013), där Byggmästar går i dialog med den persiske 1300-talsmystikern Hafiz, målar upp en orientvärld där varje kamelöga och fez är laddad med ömhet, innerlighet och – som alltid hos Byggmästar – humor. I en dikt binder hon samman bönens motiv med den kroppsliga kärleken mellan två kvinnor:

Vaknade plötsligt upp
ur ruset, på den trådslitna bönemattan –
fläckig av vin och månens strålar.

Medan min älskling fortfarande
låg lugnt kvar på min arm,
försjunken i sin skönhetssömn.

Hennes lockar hade inte ännu
kommit i oordning, hennes rubinröda
läppar hade inte bett sin morgonbön:
kysst mig, den kärlekskranka älskarinnan!

Den senaste boken, I tvillingarnas tecken, som utkom i våras, består av två delar där diktjaget träder in i Marilyn Monroes respektive Emily Dickinsons liv, genom deras texter och sin egen identifikation och öppenhet. I diktens kärleksvärldar ger jaget de båda tänkande och skrivande kvinnorna utrymme att vara och växa samtidigt som hon gläds och inspireras av att känna deras närhet. I dikten får Marilyn stillhet och ro att läsa och skriva dikter medan Emily får följa med jaget ut på äventyr i en röd sportbil, när de med inspiration från kålfjärilar, daggmaskar och körsbärsträd söker efter ”en annan, mer blommig värld!”

Men det är bara en lek
vi leker – eller kanske är det
teater, dikt eller riktigt liv –
allt på en och samma gång?

Byggmästars diktgärning är nyhetsrapporteringens motpol – hennes dikter har mycket lite med vårt samhälles realiteter att göra, i stället tycks de rapportera från det kommande fredsriket och det ljusa riket inom oss. I en av de sista dikterna med Emily Dickinson ligger paret i snödrivan och ser upp mot stjärnorna. Är inte denna scen på en gång helt surrealistisk och en som många av oss som växt upp i vita vinternätter bär med oss, i minnet och i längtan?

Giv, att jag
ännu en gång fick
se denna julkortsvackra syn.
Att jag vore fågel, som du
och vi låg i snödrivan,
intill varann
likt två tofsprydda
sidensvansar, druckna
på jästa rönnbär, och tittade
in i den glittrande vinternatten,
som om vi var på väg –
hem, till vår blinkande stjärna.

Kommentera