Drive Dead Slow (Sarah Coakley och begäret)

Det finns saker här i världen som skall uppmuntras. En sådan sak är teologiska artiklar i våra större dagstidningar som föranleder en livlig teologisk debatt. I höstas hände just detta. Efter en understreckare av John Sjögren (”Dragningen till Gud en erotisk kraft”, SvD, 22 okt, 2015) om Sarah Coakley och hennes bok ”God, sexuality and the self” följde en debatt i Kyrkans Tidning kring Coakley och hennes tankar om begäret i förhållande till sexualiteten och Gud. (Nu tenderar ju Kyrkans Tidning att stänga in allt sitt material men har man tur kan man hitta något här>>)

Debatten gick då mellan de två doktoranderna i teologi, Lovisa Nyman i Lund och Laura Hellsten i Åbo och rörde främst huruvida det mänskliga begäret, och sexualiteten, anses som positivt eller som negativt i Coakleys teologi.  Alltså om begäret är ”ett mönster för hur Gud längtar efter oss och därigenom för hur vi längtar efter Gud” (Laura Hellsten, KT 20151110) eller om människan ”måste rikta sitt begär till Gud genom en mödosam kontemplation och askes” (Lovisa Nyman, KT 20151105). Kortfattat: Är begäret, främst i dess sexuella former, något som vi skall bejaka eller ”rena”?

Debattörerna hade väldigt olika synsätt utifrån deras läsningar av Coakley och jag är inte rätt person att avgöra vem som har rätt eller fel. Men ett spår som jag tycker är intressant är det om begärets roll för den mystika erfarenheten, något som verkar vara en viktig komponent i Coakleys teologi. Genom praktiker som kontemplationen (den tysta bönen) och askesen (begärets riktning) blir den mystika erfarenheten ett sätt för oss att nå Gud – och för Gud att nå oss.

En del av förvirringen i debatten kan möjligtivs utgå från det faktum att begäret inte är en helt lättförstådd del av det mänskliga psyket. Inte ens psykoanalytikerna själva är alltid överens om hur det skall förstås och tolkas. I en artikel av teologen Marika Rose (The Mystical and the Material: Slavoj Žižek and the French Reception of Mysticism) beskrivs begäret (desire) och driften  (drive) som två olika sätt att relatera till den psykoanalytiska grundtesen att människan hela tiden strävar efter att fylla ett tomrum i sitt inre. Begäret vet att det inte går att fylla tomrummet, att hitta det objekt som ”passar i hålet”, som fyller upp tomrummet, men ger ändå inte upp hoppet om att försöka fylla det. Driften å andra sidan är medveten om att hålet inte går att fylla och finner istället njutning i att ideligen missa målet, genom att kretsa kring tomrummet och dess uppfyllande. Marika skriver: ”So desire aims for wholeness and repeatedly fails; drive does the same thing but failure is precisely its aim.”

Den franske psykoanalytikern Jaques Lacan menar, utifrån ovanstående distinktion, att en sexuell relation inte är möjlig eftersom den sexuella relationen främst är en relation som utgår ifrån begäret. Det handlar inte om ett möte mellan två personer utan istället handlar om en ”krock mellan två människors narcissistiska försök att reducera den andre personen till det som behövs för att göra var och en till en harmonisk helhet.” Och för Lacan finns det två sätt att förhålla sig till den här omöjliga relationen. Ett ”manligt” sätt och ett ”kvinnligt” sätt. Det ”manliga” sättet går genom begärets logik, en logik som vilar på fantasin att det går att att nå det förlorade objektet och fylla tomrummet med medans det ”kvinnliga” sättet att förhålla sig till  denna relationella omöjlighet, menar Lacan, går genom mysticismen (här framhåller han främst Teresa av Avila och Hadewijch).

För att använda teologiska termer kan man jämföra driften och begäret med eros och agape där begäret och eros liknar varandra i försöket att sammanföra två (eller fler) till en sammansmält och harmonisk enhet. Driften å andra sidan, liksom agape-kärleken, försöker istället hålla individerna isär, se dom som just individer och utgå utifrån det i förhållandet dem emellan. Driften utgår i det här fallet från att den sexuella relationen inte är möjlig, men finner ändå njutning i att försöka.

Att sätta begäret i första rummet kan med ovanstående synsätt förstås ses som ett omöjligt sätt att uppnå enhet med Gud. Ett faktum som eventuellt skulle kunna problematisera Coakleys teorier om begärets roll i den mystika erfarenheten. (Jag är dock för dåligt inläst på henne för att avgöra detta.) Om begäret ideligen försöker uppnå det omöjliga kan en teologi som vilar på begäret bli något skakig då den vilar på en förhoppning som aldrig kommer infrias.

Därför, menar Marika Rose, skulle det kunna vara av intresse att utveckla en annan sorts mystik  som utgår från driftens, och inte begärets, logik:

a model of theological speech which sees mystical language delighting in perpetually circling around the point of its failure, as the attempt to speak of God which succeeds precisely by failing, over and over again. The logic of drive would be one which delights in materiality as one manifestation of creation ex nihilo, which sees the act of creation, of division, as a good in itself, not merely something to be undone in order to return to union with God

1 thought on “Drive Dead Slow (Sarah Coakley och begäret)

  1. Intressant. Det här med ”splittringen” som grund för skapelsen är nog ett nyplatonskt problem snarare än ett kristet. (För att förenkla ting enormt!) En avgörande teologisk insikt för just Coakley och övriga kristna platoniker är att Treenigheten, den ständiga rörelsen av självutgivande relation mellan Fadern och Sonen i Anden, bär på själva prototypen till skapelsens relation till Gud. Världen är t.ex. hos Gregorios av Nyssa och Dionysius Areopagiten skapad inte genom en splittring (som i nyplatonismens emanation, fall, från ”det Ena” tillbaka till källan) utan i kärlek (som ett fritt, extatiskt självuttömmande från en person till en annan, utan några tvång på svar, men likväl ett sökande av reciprocerande relation). Av Nyssas treenighetslära följer också idén om epektasis (Fil 3:13), att vårt mål, föreningen med en Gud stadd i konstant kärleksrörelse – perichoresis, interpenetration – onekligen innebär att vårt begär saknar ”slutmål”, så långt ett sådant är oändligt.

    Jag sympatiserar verkligen med Roses önskan om en mer, kan man kanske kalla det, Mariologisk teologi, men jag undrar om inte hennes exkludering av konsummationens själva möjlighet utgör något av ett filosofiskt övertramp på inkarnationens mysterium, denna skandal för alla ”andliga” typer. Marias mystik är liturgisk – hon bejakar Begäret och Det tar sin boning i henne; ”fiat mihi secundum Verbum tuum.” (Lästips ang. denna sista poäng: Catherine Pickstocks ”After Writing”)

Kommentera