Det verkliga problemet med evolutionsteorin och människosyn

Evolutionsteorin har fått stå ut för mycket spott och spe ända sedan Darwins tid och för många kristna, kanske främst konservativa, men säkert andra också, har den fått stå som fiende nummer ett emot en kristen människosyn och en ”riktigt” biblisk tolkning av skapelsen. Och nog skapar evolutionsteorin huvudbry för den som vill läsa 1 Mosebok ”som det står.” Det är dock inte det stora problemet med evolutionsteorin. Det verkliga problemet är istället det omvända. Det ligger istället i att vissa som applicerar evolutionsteorin i vetenskapens namn för att förstå människan inte gör det tillräckligt radikalt nog. För istället för att verkligen gå till grunden med vad ett evolutionsteoretiskt perspektiv på människan är så stannar man upp innan man verkligen dragit ut konsekvenserna av evolutionsläran och blandar samman en för-evolutionär grundsyn på människan med vissa evolutionsbiologiska insikter.

Tar man till exempel den populära och allt mer inflytelserika evolutionspsykologin så säger den sig helt vara grundad på just evolutionsteorin för att förstå och förutsäga människans psykologi och agerande. I mångt och mycket vilar evolutionspsykologins framgångar på hur väl man har lyckats kartlägga till exempel hur människan lär sig eller hur språkutveckling sker. Den verkar även vara väl grundad teoretiskt. Den hävdar nämligen att under den mycket långa tid som det mänskliga genomet utvecklades så anpassades människans hjärna och psyke utefter de förutsättningar som människan befann sig i då. Idag, eller egentligen de senaste 10 000 åren eller så, förändras dock kulturen så pass hastigt att människans gener inte hinner med. Det betyder att så kallade adaptioner har upphört enligt dessa teoretiker (Tooby, Cosmides, Buss, Pinker, osv för de som är insatta). Detta sammanfattas med uttalandet att människan idag är en modern människa i en stenålderskropp, eller hjärna. Till exempel vill man hävda att detta har gjort skillnad i mäns och kvinnors sexuella begär och ligger till grund för olika problem som vi ser idag i vårt samhälle. Man är dock mycket noga med att hävda att ett evolutionärt perspektiv inte leder till en determinism. Även om män skulle råka ha ett starkare sexuellt begär som har evolutionära grunder betyder inte det att det skulle vara moraliskt rätt med sexuella övergrepp, eller att män inte ska straffas för det. Här finner man vissa problem hos dem att vara konsekventa i att inte hävda att ”is does not imply ought.” Till exempel kan en sådan som Steven Pinker mena att vår uppskattning för skönhet ligger just i vad vi uppskattade som en säker och trygg miljö under vår tid på savannen och att detta ligger i vår mänskliga natur. Om inte det är att hävda att det som är styr vad som bör vara så vet inte jag?

Hur som helst, det finns dock djupare teoretiska problem med evolutionspsykologin och detta framhålls av författare som Conor Cunningham (teologi), David Buller (vetenskapsteori) och Christian Smith (sociologi) m fl. Problemet är att grundantagande inte vilar på att följa evolutionsteorin utan att evolutionsteorin tolkas ideologiskt av dessa. Ideologin kan sammanfattas som en slags materialistisk essentialism och reduktionism där man förutsätter att det finns inneboende karaktärsdrag hos ting. Detta synsätt blir tydligt bland annat i det att genen får en slags roll av att vara evolutionens ”atom,” alltså minsta gemensamma nämnare. Grundsynen i evolutionspsykologin blir då en mycket icke-evolutionsteoretisk essentialism som enligt David Buller grundar sig på teologiska föreställningar snarare än vetenskapliga. (Detta är förstås mycket ironiskt då många av de som omhuldar evolutionspsykologin också är tydligt uttalade ateister, Steven Pinker, Daniel Dennett och Richard Dawkins till exempel.)

David Buller skriver i Adapting Minds,

There is nothing in the nature of things that dictates that the problem of complex design is central to understanding life on earth. There is nothing n the nature of things that mandates that we should consider explaining complex design to be more important than explaining, say the Cambrian explosion, the unprecedented and since unequaled proliferation of species between 535 and 525 million years ago. Rather, a focus on the problem of complex design reflects the explanatory interests of Paley and the nineteenth-century natural theologians. […] That is, to retain a focus on the problem of complex design is to adopt naturalism, but only within the framework of natural theology.

Vad Buller menar är alltså att det finns inget i evolutionsläran som prioriterar hur det kommer sig att komplext liv har uppstått som mer viktigt än något annat. Detta är bland annat fokus för evolutionspsykologin. Att göra det är att låta 1800-talets teologer sätta den vetenskapliga agendan. Även Conor Cunningham är inne på detta spår, men drar influenserna tillbaka till René Descartes istället. Cunningham visar i sin Darwin’s Pious Idea att de han kallar ”ultra-darwinisterna” (Steven Pinker, Richard Dawkins, Daniel Dennet osv.) för in en essentialism och cartesisk dualism i sin

René Descartes
René Descartes

separation mellan gener och ”genbärare.” Han skriver således om detta,

The foregoing is more evidence of the pre-Darwinian nature of ultra-Darwinism. Here again a new ”essence” is posited and the very dynamic nature of the biological world, spelled out so well by Darwin, is lost.

Istället för att radikalt utmana essentialismen och dualismen i för-darwinistiska teorier om människan för alltså ”ultra-darwnisterna” in nya dualismer som t ex de mellan ”gen” och ”bärare” eller ”själviskhet” mot ”altruism.” Detta ifrågasättande av en av grundpelarna till evolutionspsykologin underminerar den mycket viktiga föreställningen om en mänsklig natur med genetiken som grund. Christian Smith skriver i sin What is a Person?,

It is also true that most human assumptions, perceptions, thought processes, interpretations, and behavioral patterns in life are not determined by any fixed nature but are profoundly shaped by historically specific cultural systems. Certain aspects of reality do exist objectively, but not in the mode of having inherent, unchanging essential natures – it is therefore mistaken to project essentialism onto all of reality.

Vad träder in i dess ställe då? Jo, steget från essentialism blir att istället beakta det relationella i vår verklighet. Det är inte beroende av inomliggande essentiella drag som verkligheten är som den är beskaffat utan beroende hur olika materiella formationer relaterar till varandra. Man skulle kunna tro att detta är en typisk sak att komma från en teolog som jag, eller en sociolog som Christian Smith, men faktum är att matematiker, t ex Douglas Hofstadter, fysiker som Lee Smolin och biologer som t ex Stuart Kauffman jobbar med teorier som direkt tar avstånd från essentialism och istället menar att verkligheten enbart kan förstås ”relationellt.” Vad detta betyder hos de olika är lite olika, men biologen Tuukka Kaidesoja visar på problemet med en essentialistisk syn inom biologin. Han skriver,

[i]f the causal powers of the organelles are […] nothing but the resultants of the powers of their components, then their causal powers can be ontologically reduced to the powers of their component organic molecules. The same applies to the power of their component organic molecules, which can be again ontologically reduced to the powers of the atoms that constitute them. If the causal powers of the eukaryote cell and its component organelles, and the component molecules of these component organelles and so forth, are all mere aggregates of the causal powers of their components, then this regression may go on ad infinitum or it may stop at such ultimate entities that are plain powers lacking intrinsic natures […]. In either case, complex things, such as eukaryote cells, are not able to perform any real causal work because, according to this interpretation, their alleged causal powers are always ontologically reducible to the causal powers of entities that are ontologically more fundamental. It thus follows that real causal work is always done at the lowest level of being whilst the allegedly higher-level causes are considered as merely epiphenomenal.

Problemet är alltså att med en grundsyn på människan som inom evolutionspsykologin kan man varken förklara orsaker eller organismen utan att falla in i evig logisk regression. Det skapar alltså stora problem att hänvisa till en mänsklig essentiella natur på sättet som det görs inom evolutionspsykologin. Och essentialismen går alltså även emot själva evolutionsteorin i sig. Men evolutionspsykologin presenterar en så pass attraktiv förklaringsmodell för många att det är lätt att missa hur mycket den går emot själva evolutionsteorin i sig. Vilket förstås är olyckligt när man vill hävda det motsatta.

Det är lätt att tänka att det finns en mänsklig natur som utvecklades ”för” en specifik miljö såsom uttrycket ”en modern människa i en stenålderskropp” ger uttryck för. Men häri ligger kanske det största missförståndet hos evolutionspsykologerna, eller ultra-darwinister som Richard Dawkins och Daniel Dennett förespråkar. Detta synsätt förutsätter dels att det går att göra en separation mellan biologi å ena sidan och kultur å andra och att det funnits en tid då människan levde i så kallad ”ren” miljö och att det är denna miljö (med så gott total avsaknad av ”kultur”) som människokroppen är selekterad för. Men i grunden är detta ett totalt missförstånd av hur selektion fungerar. Som David Buller påpekar är inte selektion på något sätt ”survival of the fittest” på det sättet att det som överlever är ”bäst” anpassat för den miljö i vilken den har blivit selekterad inom. Det enda selektion innebär är att utav de alternativ som gavs i form av mutationer och övriga förändringar så överlevde det som gav mest möjlighet till reproduktion vid just det tillfället. Men, det säger ingenting om hur pass väl anpassad denna adaption var i någon objektiv mening. Inte heller säger det något om, och här är det stora problemet med evolutionspsykologin, hur väl anpassad adaptionen är jämfört med framtida miljöer.

Det betyder att det mycket väl kan vara tvärtom med människan att den för 10 000 år sedan var en ”stenåldermänniska i en modern kropp”. På en nivå skulle man till och med kunna hävda att detta är mycket sannolikt. Vår kropp och hjärna kan mycket väl vara bättre anpassad för vårt moderna samhälle än för stenålderssamhället. För idag, som Hannah Arendt säger, möter vi aldrig ”natur” längre utan enbart ”människa” var vi än vänder oss. Hon tar exemplet med rymdfararen. Den tror att den har varit ute i rymdern, men den aldrig varit utanför människans skapelse. Den har alltid befunnit sig antingen inom ett rymdskepp eller i en rymddräkt. I rymdfärden möter därför alltså människa bara människa, inte människan rymden. På så sätt skulle man mycket väl kunna hävda att i och med den snabba kulturella utvecklingen de senaste 10 000 åren så har människan ständigt haft större och större möjlighet att skapa en tillvaro som är anpassad till in ”natur” istället för tvärtom. Detta är helt emot evolutionspsykologin, men enbart för att den grundar sig på en ideologi som går emot evolutionsteorin.

Detta betyder inte att våra kroppar blir obetydliga, men det betyder att vi inte kan tänka oss att det är i våra kroppar som vi ska finna vår sanna mänsklighet. Det kommer att ligga i vilka relationer vi befinner oss i som människor och vad vi gör med dessa relationer som vår mänsklighet kommer att definieras. Om vi ska återgå till skapelseberättelsen är det därför lönlöst att argumentera för att vi är Guds avbild för några specifika och unika karaktärsdrag inom oss människor. Det är inte därför vi är kallade av Gud. Det är att falla i precis samma grop som evolutionspsykologerna. Utan det är för att vi är kallade som vi är Guds avbild. Vi har den sortens kropp och den sortens hjärna som kan ge en respons på den kallelsen och det kallas att vara en person, men det går inte att tillröna något specifikt och unikt värde till oss som biologisk varelse. Detta är förstås en mycket upprörande tanke i dessa dagar där mänskliga rättigheter och mänskligt värde är upphöjd till lag. Jag menar dock inte att människan inte har något värde, men att detta inte kan stå att finnas i människan i sig. Det handlar istället om relation i form av utkorelse och kallelse. Det är i att vi är kallade och älskade av den treenige Gud som vi också är värdefulla, en tanke som inte borde vara helt främmande för någon kristen, speciellt inte för de inom en protestantisk tradition (eller reformert än mer) som länge betonad vikten av Guds utväljande.

Gud har inte valt människan, eller den hebreiska stammen för den delen, för något i sig själv. Värdet ligger istället i den relation Gud etablerar i och med den utväljelse som sker. Det är den relation av kärlek (och ansvar!) som människan får i och med att Gud kallar oss till att vara hans avbild som också skapar vårt värde. Respons till denna kärleksgärning ger vi i form av tacksamhet till Gud och genom att med våra kroppar verka (och värka) i skapelsen för att medskapa den mer och mer enligt Guds vilja och intention. Vi är alltså satt i en situation där vi är i total samverkan med den övriga skapelsen, men också i en specifik roll i relation till den på grund av att Gud kallade oss till att vara hans avbild i denna skapelse.

Detta menar jag är ett synsätt som rimmar ypperligt väl med evolutionsteorin. Det verkliga problemet med evolutionsteorin är alltså inte dess relation till kristen tro. Det verkliga problemet med evolutionsteorin uppstår istället om man försöker att applicera den på människan med anti-evolutionära föresatser, precis som evolutionspsykologer och ultra-Darwinister gör, inte i någon religions, eller ens uttalad ideologis namn, utan till och med magen att kalla det vetenskap.

3 thoughts on “Det verkliga problemet med evolutionsteorin och människosyn

  1. En utomordentligt välutförd och genomklok text. Får jag bara tillägga att en variant av kallelse-tanken minst sagt återfinns i platonska tolkningar av kristendomen också, dvs klassisk katolsk och ortodox teologi – mer exakt i vad som kallas skapelsens supereminens hos Gud i ett slags ”idévärld.” Idévärlden ska alls inte förstås som en abstraktion av det jordiska. Snarare är den skapelsens himmelska superverklighet, mot vilken alla ting är på väg genom att Gud kallar (kalein) på dem att uppnå sin fullhet (pleroma) och skönhet (kalos).

    1. Tack, det var ju verkligen intressant. Jag har inte alls tänkt i de termerna. Jag måste fundera på om det rimmar bättre eller sämre på kopplingen till det övriga. Jag blev möjligen lite överentusiastisk i att se ett värde i en annars, för mig, ganska problematisk del av protestantisk och reformert teologi.

      1. Utkorelsetanken är knepig, ja. Vet inte om det finns ett fullt tillfredsställande svar på den oavsett vad man har för bakgrund, arminiansk, reformert, katolsk, you name it. Barths speciella kristocentriska läsning av utkorelsen är ju intressant! Har du läst Balthasars ”Theology of Karl Barth”? Kan verkligen rekommendera den annars.

Kommentera