Det emfatiska nuet

Jag tänker på Kent Wistis text i DN häromdagen. Den med rubriken ”Därför måste Svenska kyrkan dö”, där han argumenterar för att kyrkan, så som vi känner den idag, kommer att dö. Folkkyrkan kommer att försvinna och förändras och något annat kommer att uppstå i dess ställe. Så har det alltid varit för kyrkan under århundradena, sådan är vetekornets lag. Wisti skriver:

”En central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv.”

Jag håller med om det mesta som Wisti skriver: Att kyrkan förändras, att kyrkan måste förändras, och att det inte är något vi skall vara rädda för. Det är ju på så sätt en del av livet, det ständigt föränderliga. Däremot har jag större problem med tanken på vetekornets lag. Det är något i den lagbundenheten som skaver. Att döden och uppståndelsen så lätt kan reduceras till en enkel naturlag. Att hela passionshistorien förenklas och redan på förhand är avgjord till de goda makternas fördel. Att döden på korset inte är ett faktiskt slut utan bara ett led i naturlagens eviga kretslopp.

I litteraturvetaren Anders Johanssons bok ”Nonfiction” (Glänta, 2008.) hittar jag en liknande kritik av det tänkandet, men hos litteraturen:

”En märklig aspekt av den moderna litteraturen är att varje bok tycks implicera sin efterföljare. I utgivningen av en bok ligger alltid ett löfte om ännu en; varje bok är ett förebådande av nästa. Den skrivande görs till Författare; han eller hon får en titel, en roll, en samhällelig funktion (sjuksköterskor sköter sjuka, svetsare svetsar, författare författar böcker), vilket gör skrivandet mindre hotfullt. Varje bok är i det perspektivet redan från utgångspunkten infångad i ett större projekt — litteraturen-kulturen-upplysningen-framsteget-marknaden — som alla vi andra också tillhör.

Det intressanta är att denna fångenskap delvis har sin grund i skrivandet självt. Det är en välkänd sanning att ingen bok är färdig, även om alla likväl måste ge sken av det. I regel vänds denna oavslutade karaktär till litteraturens fördel — varje bok sätter igång mer än den avslutar, skriften ger plats åt den läsandes medskapande — men i ett avseende är den också begränsande. Vad jag syftar på är att skrivandet hela tiden tycks sätta parentes kring sitt emfatiska nu. Det är som om det innevarande alltid skyms av det kommande, det partikulära reduceras till det generella, det obekanta upplöses i det välbekanta. Genom löftet om ständig fortsättning bär skrivandet i det avseendet paradoxalt nog på ett motgift mot varje hot om förändring. Den ofrånkomliga fortsättning som i en bemärkelse garanterar förnyelse, omöjliggör också den mest radikala förnyelsen, såtillvida att fortsättningen är utstakad i förväg. Det implicita löfte som möjliggör det hittills osedda, avväpnar samtidigt litteraturens immanenta oregerlighet genom att tvinga in den i en färdig riktning.”

Om man följer Johanssons tankegångar (i mycket hämtade från den franske filosofen Gilles Deleuze) ligger det alltså implicit i vetekornets lag ett förnekande av det emfatiska nuet. Just det ”nu” som kan stå för den faktiska förändringen. Lagbundenheten gör att det innevarande skyms av det kommande, som en långfredagspredikan som inte kan låta bli att glimta fram mot påskdagens uppståndelse. Det sätter döden, och uppståndelsen, i ett mönster som ständigt upprepar sig och som tar udden av dess förändringspotential genom att det obekanta upplöses i det välbekanta, förs in i en form vi känner igen.

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild;” skriver Paulus om detta obekanta och emfatiska nu vi lever i, men fortsätter dessvärre med att placera det i ett förlopp med en välbekant upplösning: ”då skall vi se ansikte mot ansikte.”

Kommentera