Den vita blindheten?

Jag har ganska svårt att datera tidpunkten för min kristna övertygelse, men jag kan däremot säga exakt när jag blev en läsare. Jag kan numera inte låta bli skönlitteraturen, trots att jag borde läsa mer böcker i mitt yrke. Jag vill egentligen läsa en roman i veckan, men så blir inte fallet. En gång för länge sedan på en föreläsning om specialpedagogik fick vi nämligen ordern (en för övrigt mycket ovanlig företeelse på föreläsningar på lärarprogram) ”läs en roman i veckan och en dikt per dag!” Jag var ganska långt ifrån detta på den tiden, men något tilltalade mig med det. Tänk – en god roman i veckan! Bara några år tidigare hade jag fasat över tanken.

Det kan vara lätt sagt för en akademiker som till stor del har läsning som yrke, men i ärlighetens namn kom jag till läsningen relativt sent. Till min mammas förtret livnärde jag mig på Kalle Ankas Pocket, Tintin, Spirou, Gaston och Johan och Pellevin långt in i högstadiet och även en bit in på gymnasiet – desto mer tid och passion gick till fotbollsträning och musik. Få skulle nog ha gissat sig till den akademiska banan för min del vid den tiden (tror jag). Men så på påsklovet i tvåan på gymnasiet hände något. Jag hade feber, men i läsläxa hade vi fått Kafkas Processen och plikttrogen som jag var skulle jag läsa den. Jag gick ut på promenad med boken för att sätta mig någonstans, och började läsa gående. Processen passar sig utmärkt till att läsa under en (lätt) febrig promenad. Jag var fast. Och fast i ”finlitteratur” dessutom. Kanske var det min redan goda smak i serier som gjorde det, men jag tyckte om klassiker, på riktigt. Jag läste sedan några kurser i Litteraturvetenska, men läste inte väldigt mycket på min fritid. Det kom först senare. Nu vill jag bland annat helst läsa en nobelpristagare, eller två, om året och i varje fall någon klassiker, blandat med annat, men jag har aldrig fastnad för läsning ”bara för att komma bort”. Kanske läser jag av andra anledningar?

Hur som helst, i min värld finns det nobelpristagare i litteratur och nobelpristagare i litteratur. Vissa blir jag helt enkelt fast i och andra inte. Till de första hör José Saramago. Jag älskar hans sätt att ändra på vad som verkar vara en liten detalj i vår verklighet och sedan dra slutsatserna från detta – som t ex att döden tar semester och människor slutar dö enbart i Portugal, eller att en majoritet i samhället röstar blankt i kommunalvalet. I Blindhet slås person efter person av en vit blindhet. Den första som drabbas är en helt vanlig man i en bilkö. Sedan sprids den. Trafiken blir kaotisk. Till slut drabbar denna även en busschaufför, Saramago skriver,

When, for the first time, a bus-driver was suddenly struck by blindness as he was driving his vehicle on a public road, despite the casualties and injuries resulting from the disaster, people did not pay much attention for the same reason, that is to say, out of force of habit, and the director of public relations of the transport company fel table to declare, without further ado, that the disaster had been caused by human error, regetably no doubt, but, all things considered, as unforseeable as a heart attack in the case of someone who had never suffered from a heart complaint.

Blindheten har blivit en offentlig angelägenhet. Människor sätts till en början in på anstalt, där det uppstår hemska förhållanden. Men, jag ska inte avslöja mer av den här fantastiska, i dubbel bemärkelse, romanen. Vad jag har gått och funderat på är hur man kan tänka sig förstå den här vita blindheten. Och så en dag slog det mig.

Min bror berättade om en händelse i Palestina. Några palestinska ungdomar hade hotat israeliska soldater med kniv. En ungdom hade blivit skadad och ligger orörlig på marken. Det går sjukvårdare runt omkring honom, ingen bryr sig. En soldat går fram, drar ett vapen och skjuter. Det hela filmas, blod rinner nu på gatan. Demonstrationer uppstår i Israel – man vill försvara soldatens handlingar.

Jag tar upp det här som ett exempel, inte för att det handlar om Israel-Palestina-konflikten, utan för att det var det som fick mig att komma ihåg Saramagos roman. Har inte ett samhälle just den här otäcka förmågan att sprida en moralisk blindhet? Leo Tolstoy ska ha sagt,

Wrong does not cease to be wrong because the majority share in it.

Men, när fel har blivit till rätt för att majoriteten delar det är det svårt att skilja det ena från det andra. Är det så att ett samhälle kan slås av moralisk blindhet? Ja. Jag kan inte låta bli att tänka att Saramagos roman visar på just hur en moralisk blindhet kan komma över ett samhälle. Till en början blir reaktionerna starka. De första fallen blir inlåsta. Sedan förklaras det som ett olyckligt sammanträffande, för att sedan bli till det normala. Det är inte svårt att istället ta den växande extremismen i Europa som exempel istället för Israel. Det är inte heller svårt att ta invandrarpolitiken i Sverige som exempel. Alla samhällen har en vit blindhet och hur avgrundsdjup den moraliska kollaps som kan uppstå av den vet vi mycket väl om. Hannah Arendt skriver i Eichmann in Jerusalem,

It has frequently been pointed out that the gassing of the mentally sick had to be stopped in Germany because of protests from the population and from a few courageous dignitaries of the churches, whereas no such protests were voiced when the program switched to the gassing of Jews, though some of the killing centers were located on what was then German territory and were surrounded by German populations. The protests, however, occurred at the beginning of the war; quite apart from the effects of ”education in euthanasia,” the attitude toward a ”painless death through gassing” very likely changed in the course of the war. This sort of thing is difficult to prove; there are no documents to support it, because of the secrecy of the whole enterprise, and none of the war criminals ever mentioned it, not even the defendents in the Doctors’ Trial at Nuremburg, who were full of quotations from the international literature on the subject. Perhaps they had forgotten the climate of public opinion in which they killed, perhaps they never cared to know it, since they felt, wrongly, that their ”objective and scientific” attitude was far more advanced than the opinions held by ordinary people.

Vissa har igenom historien lyckats hålla sig seende – och inte bara sett, utan även gjort, ofta till stor uppoffring och inte sällan död. ”I was blind now I see” sjunger vi i kanske världens mest kända psalm. Författaren till den psalmen upphörde vara slavhandlare när han såg Jesus. Det har inte alltid hjälpt emot den vita blindheten tyvärr, men ibland. Det krävs dock mod också.

Kommentera