Den stora osäkerheten

Jag vet inte vad man ska säga om 2015. Det liksom både började och slutade i terror: attackerna mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris i januari, attackerna på flera platser i samma stad i november. Däremellan ofattbara massmord av Boko Haram i Nigeria, Islamska Statens (eller Daesh) halshuggning av 21 kristna kopter i Libyen, alla de andra terrormorden och kidnappningarna. ISIS var (och är) en till synes ohejdbar dödskult som förmörkat världen och drivit miljontals människor på flykt.

Och i Sverige skolmorden i Trollhättan. Lisa Holm och Ida Johansson. Unga liv som släckts innan de knappt börjat.

Men ett särskilt svart år har det varit för mellanösterns kristna. Det som händer dem kan inte beskrivas som något annat än ett folkmord.

Så hur ska vi då reagera? Jag menar inte bara praktiskt, utan mentalt, psykologiskt, framförallt andligt. Ilskan ligger ju så nära till hands. Men ilska är en farlig känsla, farlig om den får makt över oss. Bibeln är tydlig med att vi ska be och överlämna domen till Gud som en dag kommer att skipa rättvisa. Det måste finnas ett sätt att känna avsky för våldsdåd utan att börja hata andra människor. Ett sätt att göra motstånd mot mörkrets krafter men samtidigt hoppas på och framför allt be om att Islamska Statens medlemmar ska omvända sig och tro på Kristus, den ende som kan skapa fred.

Det är sannerligen en utmaning.

Jag tänker på ett citat av Augustinus, som ofta sade kloka saker. Det här är kanske något av det bästa han skrivit, riktat till Herren i överlåtelse:

Light of my heart, do not let my darkness speak to me.

Jag tänker i alla fall försöka hålla fast vid det nästa år.

Kommentera