Den sociala arvsynden

Läran om synden hör till de delar av det kristna dogmat som är svårast att få grepp om idag. Tvärtemot vad många tror är detta inte egentligen är lära som får för lite utrymme idag, snarare handlar det om att det av den moderna teologin fått en roll som inte går att upprätthålla, nämligen som teologins utgångspunt. Detta gäller både i konservativa och liberala varianter av modern kristendom. Synden ensam kan inte bära upp det kristna dogmat, specielllt inte när synden ses som primärt en individuell angelägenhet.

För Augustinus är synden dock social, den handlar om hur även våra bästa drifter skapar kaos. Såhär skriver han om syndafallet:

Så var det också med den första mannen och hans hustru. De var ensamma tillsammans, två mänskliga varelser, man och hustru. Vi kan inte tro att mannen förleddes till att bryta mot Guds lag eftersom att han antog att kvinnan talade sanning. Snarare, han gick med på hennes önskan på grund av hur nära de stod varandra. Därför är det inte utan orsak som aposteln säger ”Och Adam förleddes inte, utan kvinnan förleddes.” För hon accepterade ormens ord som sanna, med medan Adam inte ville skiljas från sin enda vän, trots kostnaden att dela hennes synd. Han var dock inte mindre skyldig än henne, eftersom han syndade med vett och vilje.

Augustinus poäng är att Adam förleddes – inte av sexuell åtrå eller så, utan av sin kärlek till Eva som kom honom att välja att följa henne in i olydnad hellre än att skiljas från henne. Adams kärlek var inte ond, men människans begär var inte mera ordnade och därför kom den i sig goda kärleken till Eva i konflikt med lydnadne mot Gud. I detta fallet var den egentliga orsaken utanför Adam (i Evas handlande) men synden var ändå hans eftersom ha visste vad han gjorde. Sådan är människans situation.