Den sekulära kulturen och dess mysterier

Ett sätt att förstå vad en kultur är för något är att peka på vad som är svårt att säga i ett visst sammanhang. Det handlar om fenomen som man inte får eller helt enkelt kan benämna i ett visst sammanhang. Det kan uppfattas på olika sätt, som att det går mot god ton eller moral (som att tala illa om krigsveteraner i Finland), eller så kan det handla om att man helt enkelt saknar ord för ett fenomen eftersom det inte är en del av ens kultur, ungefär som att klingoner inte har ett begrepp för tacksamhet.

Att vår kultur är sekulär betyder just detta: att det är olämpligt, pinsamt eller bara direkt svårt att tala om ”det eviga” (sekulär betyder ungefär ”tidslig”). Inte omöjligt, men svårt. Samtidigt ingår det i själva begreppet sekulär att det är en slags berättelse om verkligheten som utelämnar vissa viktiga saker – den sekulära kulturen kan aldrig bli helt och hållet sekulär, men det icke-sekulära kommer alltid att sippra in i marginalerna, eller leva som en underström i det dominerande narrativet. Vi kan lokalisera det icke-sekulära på olika håll (i det förflutna, i det undermedvetna, i fantasin, i det privata etc.) men det försvinner aldrig helt. Man kunde hävda att det är just detta drag i den västerländska sekulära kulturen är det som får den att fungera när den fungerar som bäst: den skapar ett utrymme för kreativitet och nyskapande. Det mesta av all stor konst och litteratur i den moderna västerländska traditionen drar sin näring ur detta offentligt dolda källflöde.

Det här ytterst teoretiska resonemanget ramar för mig in det resonemang som kulturjournalisten Eric Schüldt och idéhistorikern Per Johansson nu fört i tre podradioserier. Speciellt i de första två serierna, Människan och Maskinen samt Kunskapens träd lyckas detta helt otroligt bra eftersom det är just detta marginaliserade icke-sekulära som lyfts fram – de så att säga sticker fingrarna i sprickorna i de sekulära världsbilden för att se om de inte går att få dem att vidga sig lite. Det här blir knepigare i den tredje serien Myter och Mysterier, eftersom fokus nu sätts direkt på de fenomen som i de tidigare serierna mest berördes så att säga från sidan. Därmed kommer man i mera direkt kollision med gränserna för vad som kan sägas i en sekulär kultur, och frågor som ”men fungerar astrologi på riktigt” blir svåra att undvika, trots att tanken hela tiden är att det egentliga värdet i de traditioner som undersöks inte ligger där.

Det här är ett problem som jag tror alla som försöker tala teologiskt känner igen: det kan i en sekulär kultur vara mycket elegant att göra antydningar mot det gudomliga i olika sammanhang, peka på det osägbara. Men att tala mera explict om det är oerhört svårt utan att man antingen blir på något vis ohövlig eller gör våld på det man försöker uttrycka.

Men detta mera direkt fokus på den esoteriska traditionen (om det finns något sådant) i den tredje serien klargör samtidigt något intressant om skillnaden mellan esoterik och kristendom, även om man jag i dessa program har hittat långt flera likheter än jag tidigare visste fanns. (Mild spoilervarning här) Det är framför allt två skillnader som kommer fram. Dels att kristendomen är och har alltid varit en gemenskapspraktik, och det är något som den som vill tolka Jesus som en typisk antik magiker får problem med. Även om Jesus genomförde rätt typiska mirakel kombinerade han dessa handlingar med en väldigt originell undervisning om fredlig gemenskap, om att tjäna sin nästa och så vidare. Och i alla de märkliga förändringar kristendomen har gått igenom sedan dess har detta drag alltid funnits kvar, ibland starkare, ibland svagare. Här framstår den esoteriska traditionen som just den moderna rörelse den är på 1800-talet (även om det givetvis finns förlagor bakåt i tiden som kanske var moderna  avant la lettre). I denna mening har kristendomen aldrig varit särskilt modern.

Den andra skillnaden följer av den första, och här ställs skillnaden på sin spets. Det handlar om makt. Den esoteriska traditionen har ju egentligen en modern avkomma i självhjälpslitteraturen. Den erbjuder en metod för att ta kontroll över sitt liv, styra upp verkligheten på något vis. Även om det kan se ut så för den som betraktar den på avstånd, så tror jag inte det är detta kristendomen handlar om. Snarare det motsatta: tanken att för att lära känna den sanning som gör oss fria måste vi släppa kontrollen, bli maktlösa. Det är en väldigt central aspekt av betydelse av Kristi korsdöd, och följakligen i att följa honom.

Ordet mysterium kommer från grekiskans ord för att sluta något, att sluta sin mun, alltså att inte tala. Ett mystierium är något man inte kan eller får tala om. Man kan fundera på vilket som är det större mysteriet i en sekulär kultur: att försöka kontrollera sitt liv eller att försöka låta bli. Men den här skillnaden illustreras av två slag av uppelvelser som också diskuteras i serien. Den ena typen av upplevelser är upplevelser av det märkliga, det extraordinära, som nära döden-upplevelser eller kontakt med ”tidigare liv”. Den andra kategorin upplevelser kan förstås som den förstas motsats. Det handlar om att se det extraordinära i det ordinära, som när en vanlig skog upplevs vara förtrollad. Den kristna mystika traditionen tonar i allmänhet ner betydelsen av den första kategorin upplevelser, utan att förneka att de förekommer.

Den andra kategorin kan dock förstås som uttryck för själva grundmysteriet i kristendomen: tanken att allt som är vittnar om alltings skapelse. Mysterium på latin är vårt ord sakrament – det handlar om att se det sakramentala draget i allt verkligt existerande. Det är det största mysteriet.

3 thoughts on “Den sekulära kulturen och dess mysterier

  1. Tack för intressant artikel och ämne!
    En liten undran.
    Människor som kallar sig ”andliga men inte religiösa” eller uttrycker sig liknande sätt var hamnar de i detta synsätt?
    Blir de ”esoteriker”?

    1. Jag tänker mig att det varierar ganska mycket, beroende på vad man egentligen menar med det utrycket, men min poäng är inte att skapa en tudelning mellan olika andliga positioner, utan bara att visa på hur den esoteriska traditionen skiljer sig från mainstreamkristendom.

      1. Utmärkt att du inte vill “skapa en tudelning mellan olika andliga positioner”!
        Jag anade nog att du skulle svara ungefär så och ställde nog min fråga av andra skäl, får jag erkänna. Ett sådant var att jag ville se om kategorin “andlig men inte religiös” figurerar och rentav fungerar hos er forskare.
        Det närmaste jag kan kommit när jag googlat om “andlig men inte religiös” på hemsidan läsarna.se är Extas, erotik och PO Enquist av Joel Halldorf och det var inte riktigt vad jag var ute efter. Ämnet vore värt mer än så.
        Genom det lilla jag på senaste tid läst och hört om ex v David Thurfjell och Det gudlösa folket har jag dessutom fått visst intryck av att man som du i denna artikel numera hellre talar om “esoteriska” till vilket sådant som nyandligt, mystiskt, ockult och övernaturligt även synes höra.
        Ordet “esoterisk” är dock för mig svårbegripligt och det första jag associerar till är exotisk eller “konstig” vilket får mig att börja undra om det verkligen är utövarna själva som kallar sig ”esoterisk” eller om det är forskarna som vill göra dessa människor mer konstiga och exotiska än vad de är och hänger på dem en etikett som täckmantel för det eller om det är jag som är alltför dåligt insatt i ämnet. Jag är medveten om att esoterisk även kan betyda hemlighetsfull och användas om hemliga sällskap/hemliga invigningar och liknande. Faktum är att jag har för mig att även de gamla antika mysteriereligoner kallats esoteriska av vissa forskare, liksom ex v sufismen. Men, enligt din tolkning förekommer ju ingen “gemenskapspraktik” bland esoteriker så jag får inte heller det att gå ihop. Och förresten, om mysterium kan definieras som “något man inte kan eller får tala om” som du gör så kan ju även detta te sig hemlighetsfullt, så varför inte lika gärna kalla inriktningen mysteriös i så fall?
        Jag tycker det här förvirrar mer än förtydligar och i värsta fall riskerar det rentav att förlöjliga vissa människors andliga erfarenheter.
        Som kristen ligger dessutom termer som det religiösa, mystiska eller andliga mig närmare till hands tycker jag och i synnerhet om människor själva kan identifiera sig med något av dem. Det gör det även lättare att se samband och mötas i samtal. Nu antyder du visserligen att du snarare är intresserad av skillnader än samband mellan dem och “mainstreamkristendom”. Fast här måste jag säga att jag tycker att din kanske intressantaste mening i artikeln är följande: “även om man jag i dessa program har hittat långt flera likheter än jag tidigare visste fanns”. Intressant därför att den vittnar om att du gjort nya upptäckter, sådant som jag förknippar med en god forskare och som jag som läsare gärna skulle se att forskaren berättar om. Därför kan jag nu till sist inte låta bli att nyfiket undra varför du inte berättar även om dessa likheter, särskilt om du verkligen inte vill skapa “tudelning mellan olika andliga positioner”?
        Tack än en gång för ditt svar – det uppskattades – och har du tips på någon större religionsociologisk undersökning i Sverige som använt kategorin ”andliga men inte religiös” får du gärna tipsa! Det senare tycker jag f ö vore väl värt att ta upp som ämne att podda om och önskar ni ytterligare utbyte om det får ni gärna kontakta mig om ni vill eftersom det är något som intresserar mig en hel del och något som jag tycker att kristna talar på tok för lite om idag.

Kommentera