Den blå epoken

Jag läser Rebecca Solnits ”Gå vilse – en fälthandbok (Daidalos, 2012) och slås återigen av hur tunn gränsen mellan galenskap och genialitet är. Eller, som i konstnären Yves Kleins (1928 – 1962) fall, hur tunn gränsen är mellan djupaste mystik och rent nonsens är. Yves Klein (eller Yves le monochrome, den monokroma, som han också kallade sig) kan på håll verka vara en nonsenskonstnär, men bakom hans upptåg och hans evigt upprepande blå dukar finns en längtan efter mystiken, efter en upplösning av det materiella i det transcendenta.

Rebecca Solnit skriver:

”Även om han till en början täckte sina dukar med orange färg likaväl som blå och så småningom fastnade för en treenighet av bladguld, djuprosa och intensivt blått var det den blå färg som återfinns på de allra flesta av hans målningar. En blå färg som representerar anden, himlen och vattnet, det immateriella och det avlägsna, och som oavsett hur förnimbar och nära den är alltid handlar om avstånd och kroppslighet. Från och med 1957 använde han enbart den här färgen, ett rent ultramarint pigment blandat med syntetisk harts, som till skillnad från de flesta andra bindemedel inte förminskade färgens djupa intensitet.

Han tog så småningom patent på denna färgblandning under namnet IKB, International Klein Blue (och han bejakade och firade sin monomani med hundratals målningar i samma färg, skrev en symfoni som bestod av endast en enda ton, återgav en parabel om en flöjtist som år efter år spelade en och samma ton – men den rätta tonen, den vackra tonen, den som öppnade dörren till mysterierna. ‘Med denna blå färg’, skriver en kritiker, ‘kände Klein till sist att han kunde ge konstnärligt uttryck åt sin personliga livskänsla, som en autonom värld vars motpoler var oändligt avstånd och omedelbar närhet’. Han hävdade att hans blå verk utgjorde början på l’epoque bleu, den blå epoken, och hans första utställning fick detta namn. Den hölls i Milano 1957 och bestod av elva blå målningar, alla utan motiv, alla lika stora och alla med olika pris – hans konst verkade alltså i den himmelska idévärlden och var en subversiv kraft i den kommersiella världen. När samma utställning visades i Paris släpptes 1001 blå ballonger upp på kvällshimlen.”

 

 

Kommentera