”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).
Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.
De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.
Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.
”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”
Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.
Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.
Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)
Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.
På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)
Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.
Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):
Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.