Där någonstans uppenbaras himmelriket

Under de senaste dagarna har jag lyssnat i stort sett uteslutande på Vasas Flora och Fauna. Bandet som på skivan består av Mattias Björkas och Iiris Viljanen (den senare lämnade projektet när skivan var klar) sjunger på sin finlandssvenska dialekt till popmelodier och spröda pianoslingor om sin uppväxt och om ett återvändande till uppväxtens gator. Och där, i mötet mellan deras vuxna jag och deras barnjag, sjunger de fram en bild av ett vuxenblivande. De sjunger om sitt förhållande till hembygden kring Vasa, sina vänner som tagit andra steg i livet, om allt det som kunde blivit och allt det som aldrig blev. Och precis som i Knausgårds beskrivningar av uppväxten i Arendal eller ungdomstiden i Bergen känner man igen sig. Namnen är annorlunda, orterna är kanske lite förvridna men ändå speglar allt en bild av det man själv upplevt.

Och i många av dessa berättelser om att bli vuxen står kyrkan i centrum. I Björkas och Viljanens värld verkar kyrkan vara den stora symbolen för ett vuxenblivande. En stor och stadig symbol för det ordnade och vuxna. Ett monumentalt hinder i vägen för de som ännu inte vuxit upp. Som i sången ”Gudförälder” där Iiris Viljanen, härligt bittert och ironiskt, sjunger om vänner som fick barn och hur hon gärna blir barnets gudförälder: ”Det vore mig en ära / att va en dunkel bifigur / lära henne ett och annat / om att drömma sig bort…” eller i sången Prisma där Björkas sjunger ”Vad gör man / vad gör man / när prästen just skall viga?” Ja, vad gör man när vännerna tagit steget till det ordnade medan man själv lever kvar i ungdomens kaos? Jag vet inte om synen på kyrkan skiljer sig nämnvärt åt i Finland och i Sverige – jag tror detta kan vara en tämligen vanlig beskrivning av kyrkan: institutionen som tillhandahåller vuxenblivande, som ger legitimitet och en form för det vuxna.

Men så i skivans avslutande del kommer en låt som berättar något annat. En sång som för mig säger något om himmelriket. Jag tänker på ”Varje lördag”, en sång där Iiris Viljanen sjunger om en vanlig lördagskväll när några vänner kommer för att hämta upp henne i bilen och åka en tur i natten. En vardaglig, lite monoton berättelse, tills första refrängen och orden ”Där någonstans blir jag lite osäker / där någonstans blir jag lite osäker på dig” öppnar upp för en bild av himmelriket. Kanske inte så mycket i orden som i musiken egentligen. Musiken lyfter och svävar iväg, öppnar locket till skattkistan och det glimtar plötsligt till av något outsägligt vackert. Det är en känsla som man vill stanna i länge. Men så tar refrängen slut innan den knappt börjat. Och vi återvänder till det monotona berättandet igen.

Men någonstans vet man att det skulle bli för mycket om refrängen skulle komma igen. De första tuggorna på sockervadden är kanske goda, de sista är vedervärdiga. Det är där någonstans, i den första tuggan sockervadd, i den första korta refrängen av ”Varje lördag” av Vasas Flora och Fauna som känslan av himmelriket kanske bäst förklaras. Där någonstans i det plötsligt uppenbarade som man ännu inte kan gripa an riktigt, det som man inte kan rycka till sig med våld, uppenbaras himmelriket. Inte som teori eller berättelse, utan som känsla.  Där någonstans.

Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd

vasa

Kommentera