”Damn you, Duns Scotus!”

Sedan Nouvelle Théologie har nominalismen och dess förgrundsgestalt Duns Scotus fått skulden för allt som är eländigt med moderniteten (även om De Lubac, som Patrik Hagman kommenterar här, snarare betraktade en förändrad syn på Kristi kropp som roten till det onda).

Det filosofiska problemet med moderniteten är oförmågan att göra en ordentligt distinktion mellan Guds vara och skapelsens vara. Det resulterar i att Guds och världens vara anses konkurrera. När en vetenskaplig upptäckt visar att det är gravitationen som får solen att röra sig över himlavalvet, så anses den förklaringsmodellen ”tränga ut” Gud. Det är ju gravitationen, och inte Guds finger som flyttar solen! Närvaron av det ”naturliga” – en fysisk, biologisk eller kemisk process – anses alltså konkurrera ut Gud. Gud förstås med andra ord rumsligt, som ”ett ting bland andra ting”, som Sebastian aldrig tycks tröttna på att citera. Eller: Gud anses existera ”i stället för” skapelsen, inte ”i och genom” skapelsen. I förlängningen undergräver detta såväl sakramentalt som inkarnatoriskt tänkande.

Själv hävdar jag i min avhandling (epilogen) att detta tankesätt präglar både moderniteten som väckelsen, och i ett senare kapitel tycker jag mig visa att just detta sätt att tänka ligger bakom frikyrkans skepsis mot skrivna böner (tinget, den skrivna bönen, konkurrerar med såväl Ande som autenticitet).

Stefan Lindholm brukar dock påpeka för oss som slänger svepande anklagelser mot Duns Scotus att nominalismen inte alls präglades av denna ontologi. Häromdagen skickade han över följande citat från nominalism-kännaren Guyla Klima till stöd för sin ståndpunkt:

Yet, despite customary charges and modern tendencies to the contrary, the “reductionist” program and the corresponding strategy of medieval nominalism did not necessarily result in metaphysical anti-realism, conventionalism or skepticism. Medieval nominalists typically regarded concepts as naturally representative of a world of individuals pre-sorted into natural kinds, and not sorted into these kinds by our concepts and/or linguistic conventions. Thus, they maintained an essentialist metaphysics, and so the scientific knowability of a mind-independent reality, yet without any ontological commitment to (whether subsistent or inherent) universal essences distinct from their individuals. Whether they could consistently do so is a further issue, which bears direct relevance to contemporary considerations concerning ontological commitment and metaphysical essentialism.

(Citatet återfinns i artikeln ”Nominalism” i Concise Dictionary of Semantics)

Frågan blir då: Om Duns Scotus är oskyldig till den endimensionella moderna ontologin, vem är då Den Stora Skurken? Nominalism-receptionen? Suarez? Descartes? Luther? Eller någon helt annan än the usual suspects? Förslag mottages tacksam!

6 thoughts on “”Damn you, Duns Scotus!”

  1. The other way in which BEING can be interpreted after Thomas is simply to IDENTIFY it once again WITH GOD, as Master Eickhart does, thus setting his stamp upon the conceptual model of late-medieval mysticism, and to a large extent upon that of his spiritual descendants.

    PLOTINUS HAD AVOIDED the identification and characterised the primal ground beyond being as Good.

    DIONYSOS FOLLOWED him (plotinus), but ERIGENA ALREADY INCLINED towards interpreting the GOD-WORLD relation in terms of complication and explication […]

    This is the tradition which Eckhart continues and NICOLAS OF CUSA will take ERIGENAS scheme at the end of the medieval period.

    BUT IF in the development of the SCOTIST model REASON GAINS THE UPER HAND OVER GOD, then in the logic the Eckhartian model it is difficult to understand how there can exist a world outside God.

    […]

    The High points of this whole period which guaranteed it world-wide influence, justify its designation as the germanic age. There are three great movements;
    1.
    Scotus and Eckhart (and with their descendants Ockham on the one hand, Tauler and Nicolas of Cusa on the other) determine both the scientific and the religious self understanding of Europe.
    The thougt of Suarez will follow that of Scotus while Ignatius of Loyola, and later Grand Siècle, belong to the family of german mysticism.
    2.
    Luther and his age. (to which in a broader sense Erasmus and Shakespeare. Itself standing on the shoulders of mysticism, THE REFORMATION OFFER ITS OWN SHOULDERS to the third intellectual event
    3.
    That which extends from Kant to Hegel and Marx. If the Reformation shapes the religious spirit of England and America, then it is here that the spirit of Russia and the ”scientific age” as such are given to shape.

    Ur Förrordet till : Hans urs Von Balthasar – The Glory of the Lord A theological Aestetics Volume 5 The Realm of Metaphysics in the modern Age. Sid 14 (Mina förtydliganden)

    Mina högst personliga tankar och tolkning av ovanstående:
    Idéen om den tydliga brytpunkten som varit vanlig ett tag (Milbank?) är inte så entydig.
    Scotus var god katolik som utforskade alternativa modeller för gudsförståelse. I efterhand kan vi läsa in att det här kan tolkas som ”gud är en sak bland andra saker”, och därmed ett brott mod ”gud är grunden till och närvarande i världen”.

    Det fanns samtidigt parallela strömmar som korrigerade Scotus (tex. Eckhart) och därför låg problematiken snarare latent för att sedan under reformationen/upplysningen blomma ut. Det krävdes det mer än bara att Scotus skrev en bok för att den metafysiska förståelsen skulle förändras i Europa

    Den katolska och ”radikal-ortodoxa” kritiken av Scotus är (som jag förstår det) att han ”lade grunden för” en typ av metafysik som i förlängningen skadade den sakramentala världsförståelsen

    En reformert syn bör alltså FÖRSVARA Scotus som en föregångare till en sannare världsbild!

    I citatet ovan verkar det som om kritiker av Scotus anklagar honom för ”anti-realism”, misstänker dock att moderna filosofer (teologer?) gärna läser in sin egen begreppsapparat för att sedan försvara sin egen begrepsapparat.

  2. Jag håller med föregående talare och försvarar gärna Scotus mot allehanda belackare och trötta uttolkare. Den som gjort oss enögda är Luther, tveklöst, och senare Kierkagaard som dessutom gjorde enögdheten till en lämplig livsfilosofi för ett kapitalistiskt samhälle.

    Så tänkte jag i alla fall i förra veckan när jag återvände lite mer ordentligt till Kierkegaard under några dagar…

  3. Tveklöst nominalism-receptionen. Och den samtida benägenheten att använda nominalism-receptionen för att kasta skit på de gamla tänkare som man inte kommer undan på något annat sätt än genom att just kasta skit.

    Det enda sättet att komma bort från detta är att läsa, läsa, läsa och läsa tänkarna, tänkarna som bygger på tänkarna och tolkarna som tolkar tänkarna och tolkarna.

    Det är intressant att du exemplifierar med bönböcker för det är snarare i dessa, än i den akademiska teologin, som en värdig tolkning av detta problem kan utgå ifrån.

  4. Tack Simon, för en mycket intressant utläggning (via Balthasar). Verkligen tänkvärd. Samtidigt reser sig något marxistiskt i mig när jag läser såna texter: det är idéeerna – men hur mycket är det de som skapar världen/kyrkan? Vad om MATERIALITETEN? Vilken materialitet är det som möjliggör den moderna ontologin?

    Petra: skulle gärna se dig utveckla, såklart. Enögdheten…. Kierkegaard? Samtidigt betonar ju han kraftfullt ”the infinite qualitative distinction” Gud-människa…

    Anders: Lex orandi, lex credendi!

  5. MATERIALITETEN!
    Jag vill skjuta från höften och föreslå två historiska omständigheter som personligen hjälper mig att få mer materialitet i disskusionen.

    1. Upptäkten av den nya världen.
    Scouts receptionen hävdar kanske egentligen inte att det var Don Scotus som förändrade metafysiken. Dock att en utveckling hade skett inom teologin i perioden mellan 1200-tal och mitten av 1500-talet. Eller om man så vill – mellan Scoutus och Suarez (inte fotbollspelaren)

    Upptäckten av den nya världen ledde till en mängd olika teologiska frågor, en av de viktigaste var de inföddas rättigheter. Sjukt stort ämne att gå in på, men som jag förstår det kunde en tänkare såsom Suarez använda sig av följande formel för att argumentera

    For Suárez, metaphysics was the science of real essences (and existence); it was mostly concerned with real being rather than conceptual being, and with immaterial rather than with material being. He held (along with earlier scholastics) that essence and existence are the same in the case of God (see ontological argument), but disagreed with Aquinas and others that the essence and existence of finite beings are really distinct. He argued that in fact they are merely conceptually distinct: rather than being really separable, they can only logically be conceived as separate.

    On the vexed subject of universals, he endeavored to steer a middle course between the realism of Duns Scotus and the nominalism of William of Occam. His position is a little bit closer to nominalism than that of Thomas Aquinas.[3] Sometimes he is classified as a moderate nominalist, but his admitting of objective precision (praecisio obiectiva) ranks him with moderate realists.

    The only veritable and real unity in the world of existences is the individual;

    to assert that the universal exists separately ex parte rei would be to reduce individuals to mere accidents of one indivisible form. Suárez maintains that, though the humanity of Socrates does not differ from that of Plato, yet they do not constitute realiter one and the same humanity; there are as many ”formal unities” (in this case, humanities) as there are individuals, and these individuals do not constitute a factual, but only an essential or ideal unity

    (”In such a way, that many individuals, which are said to be of the same nature, are so: only through the operation of the intellect, not through a substance or essence of things which unites them”).[4]

    The formal unity, however, is not an arbitrary creation of the mind, but exists ”in the nature of the thing, prior [ontologically] to any operation of the intellect”.[5]

    http://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Su%C3%A1rez

    Detta är alltså logiken bakom försvaret för indianernas rättigheter. Skillnaden mellan människor och gud är konceptuellt separerade inte helt separerade. (Olikheten är större än likheten osv.). Separerar man de båda faller både människans värde och ”gud blir ett ting bland andra ting”.

    Den katolska lösningen som jag förstår det, Suarez ser den potentiella faran med en allt för stark åtskillnad mellan gud och människa. Genom att behandla den såsom en konceptuell skillnad åt båda håll säkras även de icke-kristnas rättigheter då dessa ej konceptuellt korrekt förstått sitt väsen. Liksom vi ej konceptuellt förstår gud.

    Plockar man bort det gudomliga som garant för det individuella och istället utnämner individen som garant för det gudomliga. Ja… Ni kan resten…

    2. Lissabon Jordbävningen 1722

    http://en.wikipedia.org/wiki/1755_Lisbon_earthquake#Effect_on_society_and_philosophy

    När tiotusentals fromma oskyldiga katoliker kunde dö. Då ställs frågan om Guds godhet på sin spets.

    Om gud nu var garanten för människans individualitet och rättigheter

    Samtidigt som han lät just de han skulle skydda dö.

    Vad är den garantin värd?

    Borde vi inte bygga en värld utan Gud som påstådd beskyddare. Kanske utgå från oss själv mer. Grunda våra rättigheter i oss själva. Inte utanför oss själva.

    ——————-

    Ser fram emot morgondagens boksläpp!

    —————-

  6. Anders. Man kan i alla fall inte anklaga de Lubac eller Balthasar, och nog inte heller Josef Ratzinger, för att kasta skit och inte läsa. För Balthasar är t.ex. ”scotismen” snarare än Scotus problemet, men då inte som nominalismens fader utan aktualismens, eller den teologiska voluntarismen. Mer om detta en annan gång – du vet ju bättre än jag själv vad det är fråga om.

    Men att Scotus idag orättfärdigt klär skott för allt möjligt är nog sant. Benedikt XVI antyder i Regensburgföreläsningen att det är Scotus-receptionen, inte Scotus själv, som står för en renodlad irrationalism. Själv trodde jag när jag läste idéhistoria att just Scotus voluntarism var det stora problemet, och fortsätter nog tänka att ”viljans primat” är den stora villoläran i modern tid.

    Gerard Manley Hopkins skrev en del om Scotus, fick jag lära mig häromveckan; och det gjorde han med värme. Exempelvis detta, om hur missförstånd av subtila tänkare lätt uppstår och förökar sig: “he saw too far, he knew too much; his subtlety overshot his interests; a kind of feud arose between genius and talent, and the ruck of talent in the Schools finding itself, as his age passed by, less and less able to understand him, voted that there was nothing important to understand and so first misquoted and then refuted him”.

    För Scotus själv hade Benedikt XVI år 2008, i likhet med sina föregångare Paulus VI och Johannes Paulus II (som saligförklarade skotten), mest lovord: ”Thus we desire to remind scholars and everyone, believers and non-believers alike, of the path and method that Scotus followed in order to establish harmony between faith and reason, defining in this manner the nature of theology in order constantly to exalt action, influence, practice and love rather than pure speculation; in fulfilling this task he let himself be guided by the Magisterium of the Church and by a sound critical sense regarding growth in knowledge of the truth and was convinced that knowledge is valuable to the extent that it is applied in praxis.” Uppmaningen är enkel: låt oss inte måla fan på väggen så att Scotus inte heller blir en nyttig idiot för den som vill framhärda i ”scotism”, aktualism eller andra extremiteter. Till och med viljans primat kan tolkas som kärlekens primat, så länge intellektet inte skiljs från kärleken.

    Kanske blir den salige lärarens vidast kända eftermäle så här långt ändå ”dumstrut”. Orättvist, jag vet.

Kommentera